har just börjat lyssna på infinite mass igen, det var väldigt länge sedan! det bästa minnet är nog hur tokkär jag var i amir chamdin (må ju nämna att han gick efter mig till en konsert, hoho).

låten enter the dragon är nog den hårdaste låten dom har gjort och med ett gästspel framfört av dregen gör låten bara ännu bättre!

lite fakta till dig;

amir kan du känna igen i filmen om gud vill samt andra musikprojekt

och rigo var med i lördagens melodifestival där han och hans grupp faktiskt tog sig till andra chansen med deras härliga låt.

~

lyssna och njut!

den här är tydligen låten för filmen twilight, för oss (läs jag) som inte sett den hade ju ingen aning.

bra låt, som vanligt.

jag kan ju alltid skriva att det är live oxå.

enyoy!

nu sitter jag på mitt rum, ett täcke runt om mig så jag inte ska frysa, dricker en kopp té medans infinite mass strömmar ut ur datorn. om det är en sak jag lärt mig så ska det aldrig vara tyst runt om en när man känner hur dessa gråa moln närmar sig.

för idag är det en sån där dag. jag försöker vara på topp, eller mittimellan inte längst ner. jag vill inte att folk runt om mig eller någon långt bort ska tycka synd om mig, att dom ska tycka att jag bara klagar eller vill ha uppmärksamhet. jag vill bara ha någon som förstår, någon som lyssnar och hör mig. någon som behöver det jag behöver. för många gånger har jag hört att jag klagar för mycket, men vad jag själv anser säger jag inte många ord om hur det egentligen är. jag klagar på skolan, på vädret, på att tyrone tuggade sönder mina jeans igår. jag säger att jag har ont men inget mer.

jag vill få frågan hur jag mår och kunna få säga på riktigt hur det känns i just min kropp. om du bara kunde förstå. gå inte emot mig, gå med mig, några steg.

denna outhärdiga smärtan äter upp mig, det må vara sakta men det jag känner hur det går framåt. som små parasiter har dom tagit över min kropp och jag känner att jag inte är samma människa.

jag är evigt tacksam att jag har musiken vid min sida. utan min älskade musik skulle jag inte finnas. och med hjälp av mamma, micke, gisela och mormor såklart.

jag vill härifrån, jag lär inte vara den enda här i vårat kalla land som vill lämna sin stad för en annan. jag kvävs.

hur lätt är det inte att skita i allt och bara ge upp? när den här smärtan kommer krypande är det lätt att bara ge upp, men varför händer det inte? varför får jag aldrig skrika? gråta? skratta som när man är lyckligast i världen?

när inte maten smakar något, när det som är så gott blir äckligt och när jag kollar i min telefonbok och inser att jag inte har någon att ringa när ljuset blir mörkt.

men.

jag tror, jag har hopp.

musiken och konserter kommer fylla mitt år iår. och jag kommer älska varje sekund, varje minut - då höfterna, magen, såren, huvudet och framförallt själen mår bra för en stund.

 bild beskriving: and my heart will brake.

bilden som säger mer än ord.