Att leva i en familj där en av familjemedlemmarna är FN-soldat är nog ganska svårt att förstå för den som endast tittar på och inte upplever det själv. Så många gånger har jag hört "men jag förstår", men nej, det är ingen som kommer förstå innan personen som sagt det varit i samma sits.

Det är jätte svårt att förklara hur allt känns med att leva med en FN-soldat och alla missioner, jag vet inte ens hur jag ska börja eller sluta. Det jag kan säga är att man ständigt, varje dag lever med en stor fet ångest. Man kan inte kontakta personen, man vet aldrig vad som händer och man vet ju att dom är där för att försöka bevara freden. Det är tokjävlar som bor i dessa länder. Inte alla, men många.

Min bror valde att bli soldat. Han har gjort två missioner till Kosovo och en till Liberia (som klassas som ett av de farligaste länderna i världen). Han har varit i varje land ungefär ett år och kommit hem två,tre gånger under det.

Min bror är nog en av få personerna i mitt liv som jag har grymt stor respekt för. Och för han gör och vad han har gjort i sitt liv, för andras liv. Han går in med sitt liv för att försöka få fred i ett land.

Det är just därför jag blir så jävla förbannad på trångsynta jävlar som kommenterar: "jaha, så han har blivit hjärntvättad han med". Hur kan man ens säga så?! Jag får inte in i min skalle att det ska vara något dåligt med att vara soldat. Dom finns ju för ett skäl: att försöka göra det bättre i ett land.

Men det är så många, så många som tror att de åker ner för att döda människor. Det är inte soldater som dödar, det är det egna folket. De dödar varandra och de gillar det. Att öppna eld är en soldats värsta mardröm. Men är man tvungen så är man, "när det står en människa med ett vapen så står det mellan dennes och mitt liv och då spelar det ingen roll om människan är 55 eller 5 år".

Jag hyser så stor respekt för svenska soldater, men även för amerikanska. Och dessa tycker människor oxå om att snacka skit om. Varför? Dessa pojkar, killar, män blir tvingade att vara soldater. Så fort de fyllt 18 år så sätts de på ett plan till ett annat land. Hur vet man att de ens vill vara där? Man har inte mycket till val om man blir tvingad och därav kan man inte yttra sig heller, enligt min mening.

Här i Sverige får man välja, vilket min bror gjorde. Han är en stor människa, något jag aldrig kommer vara eller kommer bli. Han har verkligen gjort allt, sett allt och dessutom varit stor chef för sin grupp.

Jag mår riktigt dåligt om vad som skett i Afghanistan, jag kan inte ens (och jag vill inte) föreställa mig hur det är att förlora någon som är på mission.

Tänk vad dessa män gjorde för landet. Och vi ska vara tacksamma, vara stolta för vad våra soldater gör runt om i världen. Vi ser inte allt, vi ser kriget men inget mer, vi ser inte vad de gör för alla kvinnor och barn, djur, hur de går runt och pratar med folket.

En gammal klasskompis, Edin (som jag förövrigt inte pratat med på hur längesen som helst, men det hör till en annan historia) var jätte imponerad över min bror. Jag vet inte om det beror på att han själv kommer från ett annat land, har sett vad som hänt och vad soldaterna gör eller om han bara hade en större insikt. Vad det än var så blev jag så glad att höra det, nästan varje dag i skolan. Och det behövs sägas hela  tiden av alla, vi ska vara så sjukt glada att vi har soldaterna!

Men, trots det så kommer familjerna att lida när en av familjemedlemmarna åker iväg. Min bror vill åka till Afghanistan och jag vet själv inte hur jag kommer reagera. Även fast den som inte varit med om det aldrig riktigt kommer förstå så vill jag ändå att man har i bakhuvudet att dom finns och gör ett jävligt bra jobb. Vilket annat jobb går man in med livet som insats och försöker göra allt lite bättre för alla människor runt om en?

Våra svenska soldater förtjänar allt och lite till.

Bilderna är från Kosovo.

Här och här kan du läsa om hur du stöttar utlandssoldater.

Beroende av denna låt. Så bra!