Tio stycken fingrar har fångat mig tillslut

Tio stycken fingrar

som leker på min hud

Tio stycken fingrar

efter så många år

Tio stycken fingrar

och jag som längtat så

Tio stycken fingrar i en hypnotisk dans

tatuerar min kropp med allt fingrar kan

Tio stycken fingrar, min älsklingsdrog

Jag kan inte sova så kom och gör mig hård

Hon kan alla labyrinter

Hon smälter snön på vintern

Hon bär mitt sjätte sinne

Hon... är som eld

Tio stycken fingrar, säg att det är sant

Jag som inte trodde

sånna fingrar fanns

Tio stycken fingrar

kan varenda kod

Fem plus fem är tio, till och med jag förstår

Tio stycken fingrar brinner på mitt skinn

Tio stycken fingrar sprider eld som vind

Och tio stycken fingrar innanför mitt skinn

Och jag som inte trodde

några fingrar skulle nå

ett hjärta som alltid

alltid varit låst

Detta kunde man läsa i Sundsvalls tidning om konserten igår. Ja, det är mycket text men det är mer som en kärleksförklaring än en recension. Och det är precis såhär jag kände igår.

*

Konsert

Betyg:4av 5

Svart magi med Thåström

Många är det som har försökt dissekera Thåströms storhet. Ingen har lyckats. Mysteriet och myten står kvar när alla andra faller. Hur kan en så avig person, en så antisocial artist ändå bli så populär? En enda intervju på sex år, som enbart följer med senaste skivan, samlingen Be-bop-a-lula hela jävla dan. Aldrig med i pratprogram, aldrig enkäter, tyckanden, inget sånt.

Dessutom gör han inte speciellt lättillgänglig musik, särskilt inte live. Det är skevt, dystert, monotont, desperat.

Ändå kommer folk i tusenden. Skivorna hamnar på topplistan, konserterna säljs ut, han belönas med Grammis-statyer.

Jag tänker inte göra nåt försök att förklara varför jag gillar honom så mycket. Inte motivera varför jag sett honom minst ett dussin gånger de senaste fyra åren. Eller att jag hoppas se honom ett dussin till.

Men ett vet jag – mycket beror på rösten. Just det, RÖSTEN. Den skär inte som en kniv, men den brinner som eld. Den är sårig, bevekande, melankolisk, frustrerad, ilsken – alla starka känslor man kan tänka sig bor i Thåströms strupe.

Jag tänker på svettduken som Veronika torkade Jesus ansikte med; hur en skugga av Guds son fastnade på tyget. Så kändes det första gången jag hörde Thåström sjunga i Ebba Grön, bandet han var med om att starta för över 30 år sedan, och avslutade för nästan på dagen 28 år sedan. Rösten fastnade i mitt innersta och har hemsökt mig sedan dess.

Ingen sjunger som Thåström. Ingen.

Och uppenbarligen är jag inte ensam om att känna så. Vårens miniturné är så gott som utsåld, och Sporthallen i Sundsvall var fullproppad med unga och gamla som ville ta del av 52-åringens senaste inkarnation.

Det började nedstämt, förstås. Tillbaka till Trehörnsgatan, inledningsspåret från senaste skivan Kärlek är för dom, ekade ut. Först bara Thåström och ett piano, sen började instrumenten fylla på. Knappt hade den tonat ut förrän hela bandet briserade i en furiös Miss Huddinge -72. Thåströms märkliga rörelseschema var intakt – han viftade på armarna, vankade av och an och betedde sig nästan som ett djur i bur. Och att en så trasig röst ändå kunde höras så tydligt och klart är en gåta. Han tog i med allt han hade, ändå missade man inte en stavelse.

Ljusshowen följde musikens inriktning. Suggestivt, rökigt, blixtrande och badande ljus om vartannat. Effektivitet istället för ytterlighet. Symptomatiskt följde han upp med en helt makalös version av Ingen sjunger blues som Jeffery Lee Pierce, och tanken är där, igen: Ingen sjunger som Thåström.

Resten av konserten gick i samma tempo och stilart. Oavsett om det var klassiker som Jag är en idiot och Rock’n’roll är död, en cover på Hoola Bandoola Bands socialisthymn Keops pyramid, eller helt nya spår som Kärlek är för dom och Långtbort. Även i de mörkaste ögonblicken var det högintensivt, fängslande, på gränsen till utmattande. Samtidigt omöjligt att slita blicken från Thåström.

Inget annat än sotsvart magi.

Visst kan man tycka att 350 kronor är mycket pengar för en konsertbiljett, men med tanke på att det var en livs levande legend på scenen har det ingen betydelse. Det är som kontokortreklamen säger, priceless. Ovärderligt.

För Sven Joachim Eriksson Thåström är inte som oss andra. Och det är precis så vi vill ha honom.

Nu är jag tillbaka efter en helg fylld med festligheter! Jag har haft så sjukt kul!

På fredag blev det utgång med Jessica, det blev dallan och drinkar och allstar och dans. Träffade brorsan och Jörgen, dom är bra roliga. Jag träffade jätte mycket folk man känner och det är ju alltid kul.

På natten blev det donken, sen åkte vi till bergsgatan och pratade tills vi somnade gott.

Det blev lite sent på lördagen, fick stressa lite när jag väl kom hem. Sov en snabbis sen fixade jag mig, sen åkte jag till sporthallen och mötte brorsan, Nasty, Jörgen och Bysse. Där har vi ett tokigt gäng, jag hade skit kul med dom!

Både Johnossi och Thåström var så sjukt jävla bra, är jätte glad att jag fick se dom igen. Jag är så kär i Thåström.. Vilken man..

Synd bara att det var jätte lite folk och hälften var inte peppade alls. Jävla Sundsvall, ni suger. Det finns några få som kan rocka och dom är jag givetvis kompis med!

Efter konserten så hamnade jag på en fest med bara militärer, så fina killar! Träffade Mattsson som jag inte sett på hundra år typ, så det var kul. Men jag var inte där nå länge för jag antog att brorsan ville prata soldat grejor så jag lämnade dom och gick på dallan och söp mig full. Rejält. Träffade massor med människor man känner, sen så gick jag på Allstar och träffade Jessican och Olle :) Det var inte så mycket folk där men det gör inget när man är med roliga människor.

Jag tror jag och Jessica somnade efter 7 nångång imorse, haha. 

Nu blev det ganska kort, men jag har lite ont i fingrarna och orkar inte skriva alltför mycket. Bilder från helgen kommer lite senare!

Ikväll ska jag mysa med Wallanderfilm (ååååh Ola Rapace.....) och chips och dipp såklart!

Puss