Jag kan alla Sex and the city avsnitt utantill? Jag fick boxen nångång när jag var sjuk och efter det har jag sett om den flera gånger.

Jag tycker det är en av de bästa serierna som finns, synd att filmen var hemsk!

Något som jag stör mig på, något som jag alltid stört mig på är människor med för mycket självförtroende.

Man ska ha självförtroende, man ska tro på sig själv och vad man gör, man ska gilla sig själv - men till en viss gräns. Att hela tiden älska sig själv lite för mycket och världen, samhället, kompisarna endast ska kretsa runt mig och vad jag gör blir för mycket.

Jag har inte sånna här människor i min närhet, det skulle jag nog inte klara av. Men dom kan dyka upp lite överallt; på bdb (man läser bildtexten) eller på msn, så fort samtalsämnet börjar handla om den andra personen så märker man hur denna människa med så stort självförtroende börjar prata om sig själv igen tillslut.

Det verkar vara svårt att ställa sig någonstans mittemellan, antigen betraktar man sig själv som någon form av gudspresent till andra människor eller så är man mindre värd än dammet i torktumlaren. Varför är det så svårt att uppskatta sig själv, måttligt?

Jag tror att en människa med för mycket självförtroende lätt tappar vänner runt sig, för att de orkar inte lyssna längre. Att ständigt höra hur bra denna människa är, hur snygg hon är och vad bra hon gör allt kan vara lite slitigt för öronen.

Jag kan tänka mig att en sådan människa har verkligen ett sånt här förtroende för sig själv, eller så kanske människan är så himla osäker så istället för att trycka ner sig själv så ställer man sig på en hög stol istället. Vilket kan vara lika jobbigt som att se ner på sig själv.

Lagom är bäst har aldrig stämnt in så bra nu, ha självförtroende - men lagomt!