Jag har gått förbi denna film så många gånger, hittat den så många gånger när jag letade något annat. Men nu äntligen så köpte jag den för ett tag sen, jag kände att det inte var en slump att den alltid dök upp och att jag skulle se den.

Filmen handlar om Joy Division's sångare Ian Curtis. Joy Divison är inte ett band jag själv lyssnat på eftersom det är över 30 år sedan de bildades. Men man behöver inte alltid hänga med, utan kan lyssna på musiken senare. För vilken musik det var! Ian Curtis var verkligen en poet.

Man får följa Ian som ung, när han lyssnade på David Bowie och stod framför spegeln och drömde om rocklivet. Väldigt tidigt gick han runt och sa att snart ska människor se upp till mig, komma ihåg mig och lyssna på min röst.

Man följer hans svenssonliv (giftemål med Deborah och barn) samtidigt som Joy Divison blir större och större i England. Hela filmen är svartvit vilket gör det fulaste huset vackert, allt blir magiskt på något sätt. Musiken ska vara i centrum i det gråa trista England, men det är ändå kärlekshistorien som tar ett större kliv i filmen. Han manipulerar sig snabbt till giftemål med Deborah, blir blixtkär i Annik Honorè när han är ute på turné. Ian slits mellan vad som är rätt och fel, vad han vill och inte vill och hopplösheten kommer snart ikapp honom.

Ian Curtis var ingen lycklig människa, men han ville att alla runt honom skulle må bra och han gjorde stora avtryck med sitt låtskrivande och musik med bandet.

Han får snart veta att han har epilepsi, han kan få anfall när som helst och läkarna proppar i han medicin. Tillsammans med det, sina skuldkänslor, depression och panik över den stundande USA-turnén med bandet får tillslut självmordet att framstå som enda utvägen. Han blev 23 år gammal.

Filmen är så vacker, en blandning av hopp med musik och kärlek men även fumlande i mörker. Filmen fängslar en och man sitter kvar för att se vad som händer i nästa scen. Man mår dåligt när han mår dåligt, man mår dåligt när man se kramperna när epilepsin börjar sätta igång, helst på scenen. Man mår dåligt när han väljer att avsluta sitt liv.

Att må dåligt av en film är bra tycker jag, för då har man lyckats skapa den där känslan som ska finnas, man har lyckats få med sig åskådaren.

Sam Riley som spelar Ian Curtis är helt underbar, han låter likadant, han ser likadan ut i kläder och utséende och han dansar likadant på scenen.

Jag tycker nog den är extra bra eftersom jag inte visste mycket om bandet eller sångaren sen tidigare, vilket gör det lättare att se med öppna ögon.

Rockmusiker och musiker överhuvudtaget har det inte så lätt som man tror, med framgångar och hyllningar från alla möjliga människor, sätts det en press på en. En press som alla inte kan hantera och de hamnar oftast i en cirkel med deppresion och olika former av missbruk. Det är väldigt tragiskt och väldigt synd, de största musikgenierna har det oftast jobbigast och väljer ofta döden som utväg.

Filmen fängslade mig på ett sätt som jag inte trodde den skulle klara. Jag rekommenderar varmt denna film till er!

I Maj är det 30 år sedan Ian Curtis tog sitt liv. 

Var inne på flashback forum förut, kom in på kriminalitet i Sundsvall som den 'röda tråden'. Folk höll på snacka om vem som var ledaren i Sundsvall, vilka krogar som hade kontakten med undre världen osv..

Kommenterat lite senare i forumet:

"De som styr i Sundsvall är mopedisterna. Sundsvall är nog Sveriges tönttätaste håla. Vem som än styr behöver inte vara särskilt "tung"."

Haha åh, jag älskar när människor gör narr av min stad. Vad är det för fel på mig..

Och jag som har suttit här och trott att jag var den tyngsta av dom tyngsta (och det beror inte på vikten!!).

Skeppåhoj!

Snart ska jag ner på stan och träffa Jessican och Alex (tror att han skulle med iaf), vi ska köpa biljetter och lite alkohol inför helgen. Sen ska jag till lägenheten i stan och lämna lite grejjer där, ska bo där över helgen tänkte jag. Jag ska jobba på måndag så det passar ju perfekt tycker jag då.

Jag tänkte gå ner till stan men jag hinner inte med det, så det blir nog en promenad hem och så handlar jag lite till middagen och så på vägen. Jag är ensam hela helgen, morsan och Staffan ska till Sthlm.. Jag är inte alls avis.. Tydligen 11+ och strålande sol där.. Varförvarför bor jag här?! Man blir ju inte alls deprimerad av att det är dimmigt och grått varje dag.

Jaja, vad kan man  göra när man är en fattig vikarie.

Nu ska jag hitta på nått innan bussen går.

Puss på er!

But you have to walk a thousand miles in my shoes, just to see
What it's like to be me

I'll be you, let's trade shoes
Just to see what it'd be like to
Feel your pain, you feel mine
Go inside each other's mind
Just to see what we find
Look at shit through each other's eyes

But don't let them say you ain't beautiful
They can all get fucked
Just stay true to you