Jag längtade så att få se den här filmen.

Jag har alltid tyckt att den där Jim Morrison har varit intressant, både livsstilen, hur han dog och hans konstiga, underbara röst.

Detta kan vara en av de bästa dokumentärerna jag har sett.

*

Det börjar med att man får se hur Jim Morrison tar upp en liftare. Bilradion går igång och en röst berättar hur Morrison dog, ingen vet hur, men en av de största finns inte längre med oss.

Och så hör man Johnny Depp's röst, han börjar berätta hur det började.

Filmen tar oss i nutid och dåtid, med hjälp av skådisar och gamla klipp som aldrig tidigare visats. Man får se hur Jim Morrison börjar nå toppen tillsammans med sitt band The Doors.

Dokumentären ska egentligen handla om själva bandet, men det alla vet är att det egentligen bara är Jim, och alltid har varit om Jim.

När de släpper sin första skiva så skriver Jim att hans familj är död. Han utvecklar snabbt ett beroende av droger och alkohol.

Bandet går av ett flygplan, en kamera står och väntar på dom. De berättar vad de heter och vilket instrument de spelar: John Densmore (trummor), Ray Manzarek (orgel), Robby Krieger (gitarr). Sist kommer Jim Morrison. Han säger att han heter Jim, och sedan säger han ingenting mer. På frågan om vad han spelar eller gör i bandet, reagerar han bara med en axelryckning och ett illmarigt leende. Bilden fryser precis  där i ett tillstånd av fnissig tvetydighet. Är Morrison bara charmigt busig? Eller är han hög som en flaggstång?

Det är det som ofta är frågan i filmen, vem är han? Vad har han tagit? Har han tagit nått? Han är två människor. Den onde och den gode. Och det är det tillslut som tar livet av han.

"You can't burn out if you're not on fire" Hör man Depps röst säga.

Filmen är så fin, med det nya och det gamla. Det är ett vackert men sorligt porträtt av en av de bästa artisterna som gick döden till mötes.

Två andra stora 27åringar dog, "jag blir det tredje", sa Jim. Och så blev det.

En mycket bra film, klart sevärd, och har inte fått den uppskattning som den verkligen behöver.

4/5

Igår när jag kom hem från jobbet så var brorsan här och skulle käka. Vi satt alla 4 runt bordet och så berättade jag om ett problem jag hade med en kompis.

Mamma höll med instämmande om att det inte var okej, nickade och var på min sida. Staffan var tyst och Micke skakade på huvudet och sa "är det här tjejproblem, är du seriös?" (Dock på ett roligt sätt, naturligtvis).

Nu till frågan, varför säger alltid killar att tjejers problem är "töntiga"? Orkar ni inte lyssna? Eller säger ni bara sanningen?

Jag kan själv instämma, vissa brudar orkar bry sig i helt fel saker. Men nu ville jag ju veta hur jag skulle göra med den här kompisen.

Är jag kanske för högt uppe i skyn? Dock känns det bra att vara där måste jag säga, även fast man har en bror som inte fattar nått..