ÄÄÄÄNTLIGEN är dagen kommen, snart är kvällen kommen, snart snart står jag och skriker till Royal Republic's underbara musik! Som vi väntat och väntat.. De ställde in förra konserten men NU är de äntligen här, live in Sundsvall! Kommer bli nå jävulskt med fest!

En fågel har viskat i mitt öra att man kanske får träffa killarna, ha, in your pretty fejs :)

Senaste i skaran att "komma ut" med att ha ADHD är Petter.

Applåderna bara flödar in, "du är såååå bra som säger det!" "Nu är du ÄNNU mer förbild än vad du var innan!".

Det verkar gå som i en våg, alla kända människor har ADHD, och svenska folket drar en lättnads suck "jaha.. Det var därför hon/han var liite för skrikig, men nu förlåter jag människan".

Missförstå mig rätt: man ska inte gömma ADHD, eller något annat för den delen heller. Men jag gillar inte hur en person kan bli ännu mer hyllad just för detta, det är inte på skoj, det är inte ett skämt och man är inte "cool". Jag som själv jobbar med detta har insett att normala svenssons inte går och skryter om detta, för vad händer då? Jo, människor kollar snett på en, skrattar åt en, pekar på en. Man är inte direkt värd nånting. Och jag tycker det är så fel - om man är känd blir man hyllad pga detta.

Det har blivit som någon innegrej att ha ADHD, om du inte har det - tack men nej tack, du kan gå vidare käre du.

Vi alla levande människor kämpar varje dag, med olika saker. Att dessutom ha ADHD gör det ju inte direkt lättare. Jag fattar inte hur sånt där kan uppkomma, det borde inte få göra det. Ingen förtjänar att ha det. Men det är som att det ska finnas, precis som andra dåliga saker.

Men bör det göras till något som andra inte förstår? Det placeras så högt upp, helst av kändisarna, så vanliga döda VILL HA ADHD. Det är lite svårt att förstå och svårt att skriva om. Jag hoppas ni förstått vad jag vill nå fram till. Ibland tar man saker till oändliga höjder, och jag tycker man ska vara lite försiktig när det gäller just detta.