Och hur vuxet är det inte att plantera om blommor?!

Lär detta förstöra min image? Ja, men vad ska man göra.

Jag hoppas verkligen inte jag dödat mina blommor nu. Må jag ha gjort rätt.

Det var jord överallt oxå. Mysigt under tårna alltså. 

Jag måste nog vara den sista som ser den här filmen. Alla har hyllat den. När alla hyllar den är filmen oftast dålig (det är ren fakta).

Jag själv jobbar med Aspergers syndrom och jag visste redan från början att jag skulle analysera den i minsta detaj, skulle den likna det jag jobbar med? Skulle det bli kaos? Skulle det skilja sig mycket från verkligheten?

Den som vet bäst är väll den som själv är i närheten av det, tänkte jag.

Så jag satte igång den. 

Visst, det är nog en feelgood film för många. Men inte för mig. 

Det mesta i filmen stämmer med verkligheten, dock inte biten med att de med Aspergers syndrom går runt och skyltar med det, säger "nej, jag har Asperger, rör inte mig". Det är inget de vill ha, inget de skyller på, eller är stolt över. Så vet jag iallafall.

Över till filmen igen. Bill Skarsgård som spelar huvudrollen gör det jätte bra, men jag tror det är svårt att göra film om något som så få vet så lite om. Något som finns på riktigt, om ni förstår hur jag menar. 

Jag gillar hur man visar frustrationen hos de anhöriga till den 18åriga Simon, för det krävs tid och tålamod.

Men, vad gör Cicilia Forss i filmen?? Hon springer runt som en påtänd duracellkanin mest hela tiden. Och jag tycker hon är en stor del av varför jag inte gillar filmen så värst mycket. För hon är urusel som skådis. Killarna räddar upp det trots allt, det är en fin film. Men jag kan inte skratta åt det. Det känns dumt.

"Det finns något oroväckande med att blanda ett sjuktillstånd med humor. Det kan liksom bara bära eller brista och brister det finns stor risk att allt bara blir fördomsfullt. "I rymden finns inga känslor" tycker jag balanserar hela tiden på kanten för vad som är okej och vad som inte är det."

2,5/5