Åh hej å hå! Nu har jag precis blivit klart med städning, tvättning och byte av sängkläder. Så skönt när det är städat, men fan så jobbigt det är. 

Snart ska jag ta mig en lååååång dusch, sedan tända lite ljus och krypa ner i sängen och kolla på The Killing. 

Som vanligt när jag har jobbat natt så är jag på extremt dåligt humör, känner mig sur och irriterad. 

Hoppas jag får somna i normal tid så jag kanske är lite gladare imorgon.. 

2 dagar dagar kvar tills jag fyller 22åring. 

Ovärt. Redan bitter? Det bådar inte gott.

Elvis Presley har alltid betytt mycket för mig, jag älskar hans musik (dock inte när han sålde sig för mycket, och blev mer åt country hållet). Jag har alltid sagt att utan Elvis hade vi inte haft någon rock idag, det var han som startade allt och jag är evigt tacksam att han faktiskt har funnits och gjort avtryck här i världen, och musikvärlden såklart. 

När jag skulle börja se Elvis: the early years så hade jag naturligtvis en viss förhoppning. Stackars sate som måste spela han, var nog det första jag tänkte. Det kan inte vara lätt att spela en av de största, och om han gör något fel - ja då kommer han nog få skit för det för resten av sin skådiskarriär. Jag hade inte ens hört talas om filmen, och blev nöjd att de inte tagit någon jätte stor skådis till rollen. 

Jonathan Rhys Meyers står för uppgiften att vara Elvis Presley. Och vad duktig han är, killen! Vi följer Elvis från ungdomen, där han bor med sin mamma och pappa, de är så fattiga att de inte kan äta upp allt på tallriken för att det måste räcka hela veckan. Mamman påminner ständigt Elvis om hans tvilling, som dog vid födseln. Jag tycker på något sätt att det är hemskt, som att Elvis skulle ha gjort det. 

Man får följa Elvis från en drömmande kille om glitter, glamour och rock'n'roll. Han knatar in på Sun Records, betalar för att få spela in en skiva och väntar ständigt utanför för att se om de behöver en sångare till något band. 

Och resten vet vi va..? 

Eftersom jag vet mycket om Elvis blir jag inte särskilt förvånad, men den är verkligen bra om man inte vet någonting. 

Den tar upp allt: familjsituationen, hur han blev känd, när han blev militär, pengar, lyckan, kärleken och drogerna. 

Just drogerna gör han hemsk, och just i dessa scener är Mr. Rhys Meyers underbar. Han får de mörkaste att se ut som det aldrig ska ta slut. Elvis var totalt inne i sin egen dimma, brydde sig inte alls och spenderade pengar som om det växte på träd. 

Han hade en manager (Översten) som bestämde precis allt, Elvis blev tvingad att göra filmer han inte ens ville medverka i, spela in julsånger och eftersom inte Översten kunde komma in i vissa länder - så fick inte Elvis turnera där. 

Han hade även ett grabbgäng som ständigt följde med han vart han än gick, visst var de bra kompisar men de utnyttjade ju situationen till max. De fick en del av kakan, såklart. 

När Elvis tog mer och mer piller så kom man på sig själv att det nog inte kunnat sluta så mycket annorlunda än vad det gjorde. 

Det här är första gången jag ser en film om 'Kungen', och jag blev glatt överaskad. Men den är dock väldigt seg i slutet, och för att få med allt som faktiskt hände så är filmen väldigt lång. Och något jag stör mig på är mimandet till den riktiga Elvis, det är klart att det ska vara hans egna musik, men det blir konstigt på något vis. 

Dock för den väl godkänt, det är fint hur de lägger in skådisarna och verkliga bilder från den tiden. Då känns det mer att det är 'på riktigt'.

Många vill sätta Elvis på en stor piedestal, och visst kan han vara värd att sitta där, men han var ju trots allt bara en människa, som någonstans tappade sig själv, sin tro och hoppet. 

Och just det har kommit med bra i filmen, hur pressen på honom käkar upp han, hur han vill göra alla till lags genom att ständigt köpa presenter till dom. Man märker i filmen att han inte har många att prata med, och när hans mamma dör så dör någonting inom honom också. Man märker hur jäkla egotrippad han är, "jag ska alltid vara nummer ett, om du inte klarar det - stick!", och det framkom ju längre in i filmen man kommer.

Men, han var en talang och han kommer alltid vara värd att minnas, den där Elvis..

"Före Elvis, fanns ingenting..."

/John Lennon