Både igår och idag har jag varit enormt less. Denna lesshet gör mig sur, förbannad och arg. Jag är inte så rolig att vara runt/prata med när jag blir såhär. 

Och nu får min blogg ta skiten, och ni som faktiskt orkar läsa. 

Men ibland måste man få lätta på sina känslor och jag tycker att ens blogg kan vara bra för just det. 

Jag är less på många saker, på många människor. 

Ibland blir jag så less på människor att jag faktiskt glömmer dom som aldrig glömmer mig. Förlåt för det.

Jag är så less på att vara sjuk nu, att magen och njurar gör ont, att HELA tiden må illa. Jäkla skitjävlar. 

Och folk har mage att ifrågasätta om jag verkligen är sjuk. Det är inte första gången det händer, att folk undrar "ofta hon är sjuk? ofta man kan vara så sjuk, så länge?". Egentligen ska jag ju inte behöva bevisa att jag är sjuk, men jag blir så fruktansvärt less på hur folk tänker och hur dom säger saker. Varför ska man ljuga om att ha ont i magen, har halsfluss eller vad det nu kan vara..? Sist jag kollade så var det inte kul att vara sjuk! Om man nu inte tror att jag är sjuk kan man ju knipa käft och vandra vidare, om man nu faktiskt bryr sig hör man av sig och visar lite jävla empati. För det tycker jag man kan göra, faktiskt. Så är det i min värld, så är jag uppvuxen och inlärd - så gör man faktiskt.

Och dom jag faktiskt trodde brydde sig, helst när jag låg på sjukan, ja dom har varit tysta som möss. Jag undrar mycket om det är mig det är fel på när folk inte ens orkar höra av sig och fråga hur jag mår. Men vissa kanske är för självupptagna för det. 

Självklart tycker jag inte att folk som jag knappt har någon kontakt med ska höra av sig, då skulle jag nog mest tro att det var av nyfikenhet om jag ska vara ärlig. Men människor som är runt mig ofta, som känner mig och vet hur mitt tillstånd är (oavsett om det hänt nått bra eller dåligt) kan ju kanske visa en gnutta omtanke. 

Men nej.

Ännu en gång funderar jag på vilka människor jag har i mitt liv egentligen. Men på nått sätt blir jag aldrig förvånad - ni lyckas inte riktigt med den delen. 

Men less blir jag, less, arg och lite ledsen.

Och det är nu jag tar mig för munnen och inser vilka som faktiskt står där vid min sida och genuint bryr sig om mig, i ur och skur.

Dessa människor är min familj och släkt, Jessica och lite förvånande mina jobbkompisar också. Det är fint när man märker vilka som verkligen står där och orkar med mig när jag mår dåligt, har ont, är glad, är hispig, är tjatig, är sur och less.

Ingen ska behöva tänka till vilka som egentligen bryr sig om en. 

Och jag blir så jävla less att jag ännu en gång ska behöva tänka så.