Och så såg jag en bild. En bild som var så välbekant. Så välbekant att jag var tvungen att slå på filmen, soundtracket och komma tillbaka till alla minnesbilder. 

Jag var ung när filmen kom ut, han var mitt allt, och texterna betydde allt för mig då.

Jag tog allt så allvarligt på den där tiden, hjärtat gjorde ont och jag undrade hur det skulle bli med allt. Ännu en gång kan jag säga att musiken räddade mig, drog mig bort från det onda och omslöt mig med alla texter och ord.

Vad pratar jag om nu då, tänker ni. 

Jag har inte bara växt upp med Backyard Babies och Linkin Park som en tröst och kärle i livet. En som jag verkligen också älskade när jag var yngre var Eminem. Han är lite som Marilyn Manson på ett sätt, trots att musiken skiljer sig åt drastiskt - så antingen hatar man eller så älskar man han. Båda två har fått utstått så mycket skit just på grund av deras musik och hur dom väljer att förmedla detta. Jag tror det är ett av alla skäl till varför jag dras till deras musik, Eminem's musik. Och jag kommer aldrig skämmas att jag har lyssnat på han, att jag haft han som idol och ibland sätter på hans musik än idag.

Jag fastnar alltid för texter, om texterna är bra och jag känner att de förmedlar något just till mig så skiter jag i, helt ärligt, vad det är för genre. 

Eminem hade något som jag behövde just då - ett jävlar anamma, skit i hela jävla världen och gå din egna väg.

När jag såg 8 Mile så var jag fast direkt. Jag vet inte hur många gånger jag såg den, jag kunde varenda mening och vad som skulle hända. 

Och så såg jag den där bilden. Och jag var bara tvungen att se den igen. Precis alla känslor och minnen kom upp som jag hade då - både på gott och ont. 

Jag kommer på mig själv hur jag säger meningarna och 'sjunger' med i låtarna. 

Det är sjukt det där - här sitter jag, en liten jäkla rocker, som påminns hur hon en gång älskade hiphop. Eller ja, Eminem's hiphop. 

Och den är bra en idag, även fast jag inte lyssnar på den varje dag. De elaka texterna, hur man vill lyckas och hur han själv faktiskt lyckades ta sig ut ur ett liv som inte var bra. 

Jag älskar verkligen filmen 8 Mile. Man ska skita i vad man egentligen "tillhör" för grupp av musik; budskapet filmen är så sjukt bra så man nästan fäller en tår. Man ska aldrig ge upp. Och om man får en chans ska man aldrig sumpa den. 

Och det är synd att det inte görs sånna här filmer längre, med riktiga budskap i. 

Med huvudet fullt av massa minnen, tårar och leenden så slår jag på soundtracket till filmen. 

Jag lyssnar en stund och tänker tillbaka. 

Ja, han är så sjukt bra, den där Marshall Bruce Mathers III.

Look, if you had one shot, or one opportunity
To seize everything you ever wanted in one moment
Would you capture it or just let it slip?