Ibland får man de där telefonsamtalen som man helst inte vill höra. 

När jag får höra att något dåligt har hänt stänger jag av min hjärna. Idag blev jag stressad, nervös, rädd och orolig, allt på samma gång. Och att dessutom vara det på jobbet var ingen lek. Jag sprang runt som en yr kyckling, jag tappade bort mina nycklar hela tiden och undrade hur länge det skulle kännas såhär. Det pågick ungefär två timmar innan jag fick förståndet tillbaka.

Men inte blev jag mindre nervös för det.

När jag kom hem så började jag städa frenetiskt, bara för att hålla huvudet kallt och försöka tänka på något annat.

Nu vet ni ju inte alls vad tusan jag skriver om; men alla har väll känt den där känslan av att vara maktlös, man kan inte göra ett skit för att påverka det som händer. Om det är något jag skulle vilja göra, jämt, är att ta över smärtan och rädslan som mina nära och kära får uppleva. Mina Falkar är inte värda att må dåligt! Men istället för det fysiska kanske jag tar det psykiska. 

Jag har varit sjukt trött hela dagen, men vid 3 tiden pallrade jag mig ut för att hämta ut mitt modem och handlade. En timme senare (ska det ta så lång tid tur och retur till affären?!) så var det återigen grejer överallt på golvet. Jag har försökt och försökt få igång alla mina kanaler men jag lyckas inte. Däremot lyckades jag med det trådlösa internet. En liten highfive på det. 

Idag kom även mamma förbi en snabbis och lämnade massa mer grejer från mitt rum hos henne, det tar då aldrig slut.. Vet inte vart jag ska få plats med allt. Det är en jäkla tur att jag lever själv, annars hade en stor etta inte räckt till.

Som en liten lugnande avslutning på denna tråkiga och stressande söndag så tog jag en lång dusch och lagade sedan en jätte god middag, satt vid soffan och käkade det tillsammans med AIK matchen som jag beställde. De vann äntligen, 3 poäng!! Det behövdes verkligen, om inte annat för att få avsluta den här kvällen med ett glädjeskrik.

Trots att det var ynka 9000 pers på Råsunda ikväll så var Black Army helt galna som vanligt. Jag blir fortfarande förbluffad hur en klack kan vara så på hela tiden, de sjunger och skriker HELA tiden. Där har vi fans som älskar sitt lag. 

Så, nu ska jag glo runt lite innan jag slår igen mina små blå. Livet fortsätter och imorgon jobbar jag igen. AAhhhh..

Strips, fläskfilé med broccoli, sallad och beasås. Åt även efterätt vilket inte har hänt på hundra år, glass i mormors underbara skålar som jag fått. Såklart♥

Och så hände det ofattbara.

Jag har fortfarande en sån klar bild på vad jag gjorde, vad jag tänkte och när jag insåg att det faktiskt var allvar.

För ett år sedan så försökte den där mannen förstöra Norge, men nu, när man blickar tillbala står hela nationen enade och samlade. Något som Sverige aldrig kommer att göra. 

Trots så många döda, så står de bakom varandra, håller varandra i händerna och tänker inte släppa taget.

Många undrar, precis som jag, hur en ensam man kunde göra något dylikt. Att vara så kall att göra en bomb och sedan gå runt och skjuta hjälplösa människor.

Smärtan och bortgången av flera människor kommer alltid att finnas. Men de fina minnena och kärleken kommer alltid att övervinna allt. 

Jag tycker det är jätte viktigt att det uppmärksammas både i tv och på internet på ett års dagen av detta terrordåd.

Själv mår jag fortfarande lika dåligt som dagen den hände på, jag vet inte om jag orkar kolla på det. Och jag hade inte ens någon närstående som var med om detta fruktansvärda; hur ska då alla dessa barn, föräldrar, vänner och kollegor som faktiskt hade någon de kände som blev mördad, må?

Vi kan undra, tänka och tro på vad som utlöste det. På vad som hände. Hur det kunde hända. 

Vi kan lägga all vår energi på det här. Men vi kommer nog aldrig förstå, på riktigt. 

Precis som för ett år sedan går alla mina tankar åt offren och deras familjer. Må de vila i frid.