Direktlänk till inlägg 22 juli 2012
Och så hände det ofattbara.
Jag har fortfarande en sån klar bild på vad jag gjorde, vad jag tänkte och när jag insåg att det faktiskt var allvar.
För ett år sedan så försökte den där mannen förstöra Norge, men nu, när man blickar tillbala står hela nationen enade och samlade. Något som Sverige aldrig kommer att göra.
Trots så många döda, så står de bakom varandra, håller varandra i händerna och tänker inte släppa taget.
Många undrar, precis som jag, hur en ensam man kunde göra något dylikt. Att vara så kall att göra en bomb och sedan gå runt och skjuta hjälplösa människor.
Smärtan och bortgången av flera människor kommer alltid att finnas. Men de fina minnena och kärleken kommer alltid att övervinna allt.
Jag tycker det är jätte viktigt att det uppmärksammas både i tv och på internet på ett års dagen av detta terrordåd.
Själv mår jag fortfarande lika dåligt som dagen den hände på, jag vet inte om jag orkar kolla på det. Och jag hade inte ens någon närstående som var med om detta fruktansvärda; hur ska då alla dessa barn, föräldrar, vänner och kollegor som faktiskt hade någon de kände som blev mördad, må?
Vi kan undra, tänka och tro på vad som utlöste det. På vad som hände. Hur det kunde hända.
Vi kan lägga all vår energi på det här. Men vi kommer nog aldrig förstå, på riktigt.
Precis som för ett år sedan går alla mina tankar åt offren och deras familjer. Må de vila i frid.
"The world goes on and you're gone. The best revenge is to live on and prove yourself." Eddie Vedder ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | |||||||||
2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | |||
9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 |
15 |
|||
16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | |||
23 | 24 | 25 | 26 | 27 |
28 | 29 |
|||
30 | 31 | ||||||||
|