Igår när jag jobbade så snubblade jag in på en dokumentär. Jag hade missat början och såg bara delar ur det lilla som var kvar. Jag blev väldigt intresserad av den och hittade den otroligt nog när jag kom hem.

Nu har jag sett den, "Livet efter dödsstraffet". Filmaren David André gjorde en dokumentär om Sean Sellers, som mördade Robert Bower när han bara var 16 år. Mindre än ett år senare dödade han även sin mamma och låtsaspappa när de låg och sov i sin säng. 

Sean hade en kompis med sig vid Bower's död, och anledningen till varför de ska ha dödat honom var för att han nekat Sean att köpa öl samt att de ville veta hur det kändes att döda någon. 

Sean försökte göra så det såg ut som en inbrottstjuv tagit sig in i huset och skjutit hans föräldrar. Han skyllde på att han var besatt av en demon vid dådet. Han läste mycket om satanism vid 15-16 årsålder och omgivningen märkte snabbt hur han förändrades. 

Sean är inte unik bara för att ha dödat någon, men att begå sådana brott vid sådan ung ålder är unikt. Vad som också är unikt i det här fallet är att han dömdes till döden och blev den första som var omyndig som blev tilldelat dödstraff.

Man får se i dokumentären hur Sellers fann Gud i fängelset och var noga att berätta för unga hur farligt satanism var, man kan bli som honom och inte veta vad man gör och hamna i fängelse. 

Säga vad man vill om både Gud och satanism, det bryr jag mig inte så mycket om. Men som 15-16 år och göra något sånt här grymt brott och skicka killen till fängelse OCH tilldela dödsstraff utan att ens kanske tänka på hur han mår psykiskt, det får mig att fundera. Antagligen led han av en allvarlig psykiskt störning, antagligen inte bara under dådet utan under hela hans uppväxt. Tyvärr får man inte veta mycket alls om Sellers uppväxt, mer än att han bodde hos sin morfar för att hans mamma jobbade väldigt mycket, pappa övergav honom och mamman hittade en ny man som blev hans låtsasfar - som man febrilt försökte imponera på. Man får inte veta hur familjesituationen var, om han hade många kompisar, om han var utåtagerande.. Om man fått veta det kanske man förstått, iallafall en liten del varför han gjorde som han gjorde. 

Och så var det det där med dödsstraff. 

Jag minns det som det var igår; jag är i klassrummet och vi ska diskutera dödsstraff - för eller emot. Alla säger för. Utom jag. 

Jag, personligen, har aldrig varit för dödsstraff. Människor verkar bli förbluffad över tanken på hur man kan ens tänka så. 

Den som dödat ska dö!! 

Men är det verkligen så lätt att tänka så?

Visst, jag har aldrig, och hoppas att jag aldrig kommer få uppleva det de nära och kära har fått uppleva av att mista en pappa, syster eller fru för att någon mördat denne. Jag vet inte alls hur det känns, och kanske man tänker så om man upplevt det själv. 

Människor törstar efter hämd. Någon att skylla på. Någon att döda för att de har dödat. 

Men, människan som har dött kommer aldrig komma tillbaka, känslan av hopplöshet och sån stor sorg kommer man alltid att få bära med sig. Dessa känslor försvinner inte för att mördaren dör. 

"Öga för öga, tand för tand" är något som nämns väldigt ofta, helst i USA där dokumentären utspelar sig och där man fortfarande avrättar människor för sina brott. "Du ska få tillbaka för det du gjort, var så säker".

Det måste vara fruktansvärt jobbigt att vara anhörig till offret som dött, att bära på sådant hat och bara vill se den som gjort det död. 

Jag bär med mig den gamla klyschan att man måste försöka ta sig vidare, kanske inte förlåta allt, men göra något, tänka annorlunda för att inte ruttna bort i sina hämdbegär. Det kommer äta upp en tillslut. 

10 år efter Sellers död möter filmaren André offrens familj, Sellers familj och vänner men även åklagare och fångvakter som var med och bestämde och sedan utförde avrättningen. 

Alla mår dåligt. På ett eller annat sätt. Alla utom en: åklagaren. Han känner ingen ånger att han har skickat över 60 (!!) personer rakt in i döden. De förtjänade det. Dödsstraffet gör att andra personer tänker en gång till, "om han fick dö, det betyder att jag också kan göra det om jag mördar någon" - detta är motbevisat och visar att människor ändå dödar varandra. Även fast man kan få dödsstraff. Men åklagaren håller hårt på sina åsikter.

Sean förtjänade det, trots att han var så ung. 

Jag kan knappt förstå hur man kan skicka ett barn in i döden. Jag vet vad han har gjort, jag försvarar absolut inte hans brott, eller någon annans för den delen, men jag tycker bara det är helt fel. 

Vi lever inte på medeltiden längre, men man kan faktiskt tro att man gör det ibland. Självklart ska rättvisa skipas - människor som mördar, våldtar och rånar ska naturligtvis sona för sina brott och det länge. Ett mord ska inte bara vara ett mord. Det ska inte bli en prick i statistiken. En människa måste fråntas, de flesta, rättigheter då denne tagit någon annans liv, förstört för så många andra - familj, vänner och bekanta.

Varför inte låta människorna få sitta och ruttna varje dag i fängelse tills de dör? Då vet man ju att de lider ännu mer. 

Tyvärr är det ju en walking holiday på svenska fängelser, men i USA är det ju snäppet hårdare.

En vakt berättar att han inte kan se in i mannens ögon när han ligger på båren och väntar på att få giftet. Han skulle inte palla det. Han skulle inte klara av att se hur han ligger där och stirrar döden i vitögat och ber honom om en sista chans att få leva. Att han ska vara den sista mannen ser. 

En kvinna vill börja gråta när hon ger dom giftet, men hon kan inte för att det inte är professionellt.

Jag undrar många gånger hur man pallar av att vara med om något sådant. Vara med och döda någon. 

Där ligger en som har mördat en för honom okänd man, han har mördat sina föräldrar - men man kan inte bli ohuman för det. Man kan inte stänga av alla känslor och bli kall, någonstans där inne mår man dåligt och vet vad som händer. En person ska snart dö och det är vi som gjort det.

"Åklagaren kan gå och lägga sig på kvällarna och somna gott. Men vakterna, som jag känt i flera år och som jag blivit nära vän med, som jag träffar varje dag, får gå hem med vetskapen att de har dödat mig. Att Sean är död" - det skriver Sean i sitt sista brev innan han dör. 

Och vilken ångest de bär på, de som varit med om detta. Hela dokumentären osar ångest, från varenda håll. Sean har dött, de som ville det mår inte så mycket bättre. De som de älskade är fortfarande borta. Sean's moster har inte bara tappat sin syster utan även Sean, båda är döda. 

Jag vet inte om jag någon gång i framtiden kommer tycka annorlunda vad gällande dödsstraff. 

Kanske, kanske inte.

Men den här dokumentären gav mig en inblick om hur faktiskt världen ser ut och att cirkeln aldrig blir sluten om man använder sig av dödsstraff. 

"Jag tycker om USA och Oklahomas invånare - i deras enkelhet, gästfrihet och uppriktighet. Jag åker hem med en underlig känsla att invånarna här ändå inte riktigt tror på dödsstraffet. Ett straff som inte avskräcker från brott; som hemsöker offrens familjer som bara vill få ro, som sakta nöter ner de som verkställer det och som rycker de dömda ifrån familjer, makar och barn. Under den här resans gång har jag inte sett nått annat än ett lidande utan slut."