Igår när jag jobbade så snubblade jag in på en dokumentär. Jag hade missat början och såg bara delar ur det lilla som var kvar. Jag blev väldigt intresserad av den och hittade den otroligt nog när jag kom hem.

Nu har jag sett den, "Livet efter dödsstraffet". Filmaren David André gjorde en dokumentär om Sean Sellers, som mördade Robert Bower när han bara var 16 år. Mindre än ett år senare dödade han även sin mamma och låtsaspappa när de låg och sov i sin säng. 

Sean hade en kompis med sig vid Bower's död, och anledningen till varför de ska ha dödat honom var för att han nekat Sean att köpa öl samt att de ville veta hur det kändes att döda någon. 

Sean försökte göra så det såg ut som en inbrottstjuv tagit sig in i huset och skjutit hans föräldrar. Han skyllde på att han var besatt av en demon vid dådet. Han läste mycket om satanism vid 15-16 årsålder och omgivningen märkte snabbt hur han förändrades. 

Sean är inte unik bara för att ha dödat någon, men att begå sådana brott vid sådan ung ålder är unikt. Vad som också är unikt i det här fallet är att han dömdes till döden och blev den första som var omyndig som blev tilldelat dödstraff.

Man får se i dokumentären hur Sellers fann Gud i fängelset och var noga att berätta för unga hur farligt satanism var, man kan bli som honom och inte veta vad man gör och hamna i fängelse. 

Säga vad man vill om både Gud och satanism, det bryr jag mig inte så mycket om. Men som 15-16 år och göra något sånt här grymt brott och skicka killen till fängelse OCH tilldela dödsstraff utan att ens kanske tänka på hur han mår psykiskt, det får mig att fundera. Antagligen led han av en allvarlig psykiskt störning, antagligen inte bara under dådet utan under hela hans uppväxt. Tyvärr får man inte veta mycket alls om Sellers uppväxt, mer än att han bodde hos sin morfar för att hans mamma jobbade väldigt mycket, pappa övergav honom och mamman hittade en ny man som blev hans låtsasfar - som man febrilt försökte imponera på. Man får inte veta hur familjesituationen var, om han hade många kompisar, om han var utåtagerande.. Om man fått veta det kanske man förstått, iallafall en liten del varför han gjorde som han gjorde. 

Och så var det det där med dödsstraff. 

Jag minns det som det var igår; jag är i klassrummet och vi ska diskutera dödsstraff - för eller emot. Alla säger för. Utom jag. 

Jag, personligen, har aldrig varit för dödsstraff. Människor verkar bli förbluffad över tanken på hur man kan ens tänka så. 

Den som dödat ska dö!! 

Men är det verkligen så lätt att tänka så?

Visst, jag har aldrig, och hoppas att jag aldrig kommer få uppleva det de nära och kära har fått uppleva av att mista en pappa, syster eller fru för att någon mördat denne. Jag vet inte alls hur det känns, och kanske man tänker så om man upplevt det själv. 

Människor törstar efter hämd. Någon att skylla på. Någon att döda för att de har dödat. 

Men, människan som har dött kommer aldrig komma tillbaka, känslan av hopplöshet och sån stor sorg kommer man alltid att få bära med sig. Dessa känslor försvinner inte för att mördaren dör. 

"Öga för öga, tand för tand" är något som nämns väldigt ofta, helst i USA där dokumentären utspelar sig och där man fortfarande avrättar människor för sina brott. "Du ska få tillbaka för det du gjort, var så säker".

Det måste vara fruktansvärt jobbigt att vara anhörig till offret som dött, att bära på sådant hat och bara vill se den som gjort det död. 

Jag bär med mig den gamla klyschan att man måste försöka ta sig vidare, kanske inte förlåta allt, men göra något, tänka annorlunda för att inte ruttna bort i sina hämdbegär. Det kommer äta upp en tillslut. 

10 år efter Sellers död möter filmaren André offrens familj, Sellers familj och vänner men även åklagare och fångvakter som var med och bestämde och sedan utförde avrättningen. 

Alla mår dåligt. På ett eller annat sätt. Alla utom en: åklagaren. Han känner ingen ånger att han har skickat över 60 (!!) personer rakt in i döden. De förtjänade det. Dödsstraffet gör att andra personer tänker en gång till, "om han fick dö, det betyder att jag också kan göra det om jag mördar någon" - detta är motbevisat och visar att människor ändå dödar varandra. Även fast man kan få dödsstraff. Men åklagaren håller hårt på sina åsikter.

Sean förtjänade det, trots att han var så ung. 

Jag kan knappt förstå hur man kan skicka ett barn in i döden. Jag vet vad han har gjort, jag försvarar absolut inte hans brott, eller någon annans för den delen, men jag tycker bara det är helt fel. 

Vi lever inte på medeltiden längre, men man kan faktiskt tro att man gör det ibland. Självklart ska rättvisa skipas - människor som mördar, våldtar och rånar ska naturligtvis sona för sina brott och det länge. Ett mord ska inte bara vara ett mord. Det ska inte bli en prick i statistiken. En människa måste fråntas, de flesta, rättigheter då denne tagit någon annans liv, förstört för så många andra - familj, vänner och bekanta.

Varför inte låta människorna få sitta och ruttna varje dag i fängelse tills de dör? Då vet man ju att de lider ännu mer. 

Tyvärr är det ju en walking holiday på svenska fängelser, men i USA är det ju snäppet hårdare.

En vakt berättar att han inte kan se in i mannens ögon när han ligger på båren och väntar på att få giftet. Han skulle inte palla det. Han skulle inte klara av att se hur han ligger där och stirrar döden i vitögat och ber honom om en sista chans att få leva. Att han ska vara den sista mannen ser. 

En kvinna vill börja gråta när hon ger dom giftet, men hon kan inte för att det inte är professionellt.

Jag undrar många gånger hur man pallar av att vara med om något sådant. Vara med och döda någon. 

Där ligger en som har mördat en för honom okänd man, han har mördat sina föräldrar - men man kan inte bli ohuman för det. Man kan inte stänga av alla känslor och bli kall, någonstans där inne mår man dåligt och vet vad som händer. En person ska snart dö och det är vi som gjort det.

"Åklagaren kan gå och lägga sig på kvällarna och somna gott. Men vakterna, som jag känt i flera år och som jag blivit nära vän med, som jag träffar varje dag, får gå hem med vetskapen att de har dödat mig. Att Sean är död" - det skriver Sean i sitt sista brev innan han dör. 

Och vilken ångest de bär på, de som varit med om detta. Hela dokumentären osar ångest, från varenda håll. Sean har dött, de som ville det mår inte så mycket bättre. De som de älskade är fortfarande borta. Sean's moster har inte bara tappat sin syster utan även Sean, båda är döda. 

Jag vet inte om jag någon gång i framtiden kommer tycka annorlunda vad gällande dödsstraff. 

Kanske, kanske inte.

Men den här dokumentären gav mig en inblick om hur faktiskt världen ser ut och att cirkeln aldrig blir sluten om man använder sig av dödsstraff. 

"Jag tycker om USA och Oklahomas invånare - i deras enkelhet, gästfrihet och uppriktighet. Jag åker hem med en underlig känsla att invånarna här ändå inte riktigt tror på dödsstraffet. Ett straff som inte avskräcker från brott; som hemsöker offrens familjer som bara vill få ro, som sakta nöter ner de som verkställer det och som rycker de dömda ifrån familjer, makar och barn. Under den här resans gång har jag inte sett nått annat än ett lidande utan slut."

 

Anders

27 augusti 2012 20:12

Du skriver bra. Döden överhuvudtaget väcker ju känslor. Och dödsstraff är det yttersta straffet. Att använda det i avskräckande syfte känns ganska cyniskt.

För mig handlar frågan om vad straff egentligen är till för. Är de till för att avskräcka andra från att begå brott? Kanske i någon utsträckning, men inte först och främst. Är de till för att skydda samhället från brottslingen? Det är förstås något som behövs, men om det är allt det handlar om, då handlar ju domen inte i första hand om vad man har gjort, utan om vad man kan förväntas göra. Och det är något bakvänt med det.

I vissa länder avrättar man småbrottslingar. Det ska avskräcka. Och det håller förstås brottslingarna borta från samhället (eftersom man begraver dem). Men vi reagerar mot det. Det är inte rätt.

Ett straff ska motsvara brottet. Därför ska man inte avrätta småbrottslingar. Däremot kan man fråga sig om inte döden motsvarar brottet när det gäller mord.

Sedan får man förstås, som alltid, ta hänsyn till omständigheterna i brottet.

bfalk

27 augusti 2012 20:44

Ja, det är svårt när man ska diskutera/skriva om döden. Just dödsstraff verkar vara ett laddat ämne, även här i Sverige där vi inte ens har utövar det.
Jag tycker det är helt fel att barn eller ungdomar som inte ens är myndiga ska få sådana straff. Jag skyddar verkligen inte brottet, men lite human får man väll vara.
Dock tror jag att framförallt i USA vill man för varje slant få tag i förövarna och se till så de aldrig mer ser dagsljus.
Som jag skriver tror jag att det bara blir en ond cirkel som aldrig sluts. Man måste finna en medelpunkt av allt, men hur det ska gå till.. Ja, det orkar jag faktiskt inte tänka på. Det blir alldeles för många tankar av det!

 

Becca

27 augusti 2012 21:56

Är helt för döds straff och tycker det borde införas i sverige med. Tycker även det borde införas ungdoms fängelse samt utvisning vid allvarligare brott!

 

Anders

27 augusti 2012 23:56

Nej, man behöver inte tänka på allt alltid. Framförallt inte i en blogg. Men det var intressanta reflektioner.

 

sanna

28 augusti 2012 17:17

riktigt bra skrivet, jag funderar på ett citat jag hört för längesen: " varför dödar vi människor, som har dödat människor, för att visa att det är fel, att döda människor??? " kram

http://www.sannaengstrom.bloggagratis.se

bfalk

28 augusti 2012 17:50

Ja, riktigt bra citat! Men vad händer med människan som tar mördarens liv..? Sånna här saker kan jag klura på flera timmar.
Kram påre!

 

Monica

28 augusti 2012 17:42

Emot dödsstraff o abort rätt o slätt...
Man har inte rätt o ta någons liv oavsett,,Fasansfulla handlingar bör leda till isoleringscell..Mvh Monica

http://www.ploppviola.bloggplatsen.se

bfalk

29 augusti 2012 09:16

Jag skrev helt fel när jag läste din kommentar. Jag var lite snabbt helt enkelt. Jag är emot dödsstraff men inte abort. Var och en ska få välja själv om man ska behålla barnet, man vill ju inte sätta ett barn till världen och sedan ge denne ett hemskt liv..?
Isoleringscell, ja, livet ut för de som våldtagit, mördat och brutalt rånat människor. Men att ta med abort i det hela kan jag tycka är lite dumt, mitt inlägg handlar inte ens om det.

 

sanna

28 augusti 2012 21:43

emot dödsstraff, men när jag själv blev våldtagen och gravid, så gjorde jag abort utan dåligt samvete alls. ville inte föda ett barn till världen när jag var ung och blev utnjyttjad på det fasansfulla sättet, och det är endast mitt beslut, var emot abort om ni vill det, men allt är inte så lätt alla gånger. kram

http://www.sannaengstrom.bloggagratis.se

bfalk

28 augusti 2012 21:48

Tragiskt det du har varit med om, man kan nog inte förstå det om man själv inte varit med om det.. Hoppas du kunde fortsätta med ditt liv och mår lite bättre idag!!
Nu skrev jag ju inte om abort, vet inte riktigt hur det har kommit upp. Dock så har jag skrivit om det förut och jag är för abort. Man ska alltid har rätt att ta bort det om man inte vet att barnet ska få det bra, eller om man varit med om något så hemskt som du.

 

sanna

28 augusti 2012 22:36

jag skrev den kommentaren just för monicas utlägg om abort, det skrämmer mig hur framförallt kvinnor kan vara så emot aborter, att män inte riktigt kanske kan relatera är en annan sak, men att " döda" ett barn handlar kanske om att rädda sig själv. jag såg inte det som ett barn när jag gjorde abort i 7.e veckan. och jag kände mig själv som ett barn, jag var inte redo. verkligen inte. och speciellt inte på det sättet. alla får ha sina åsikter, men man får även inse att man inte kan veta, innan man sitter i situationen. jag menar, en kvinna som är emot abort kanske skulle bli lite svettig om hennes 12 åriga dotter blivit våldtagen eller gravid? inte tror jag hon skulle säga : äsch, bit ihop, kör på. det blir så bra det här. du kan ju inte döda det lilla barnet inom dig.

http://www.sannaengstrom.bloggagratis.se

bfalk

29 augusti 2012 09:15

Jaha, jag måste ha läst helt fel på hennes kommentar. Jag är ju för abort, men emot dödsstraff. Nåja, så det kan gå när det går lite snabbt! Jag har diskuterat det här med flera människor, men de som är emot abort kan tyvärr aldrig ändra åsikt.. De är som skrivit i sten.
Jag tror man inte har så mycket att säga om något om man själv inte suttit i en sådan situation. Jag delar mycket av mig av mina tankar och åsikter, och precis som jag skriver i detta inlägg så vet jag ju inte hur det är att vara en familjemedlem till någon som blivit mördad. Man måste alltid kunna tänka ur olika perspektiv anser jag!
Jag tycker inte heller ett barn är ett barn under tiden man faktiskt kan göra ett abort. Varför vill man sätta ett barn till världen om man vet att det är fel?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Eftersom man alltid ska skryta om saker man gör bra så ska jag tamefan också göra det.  Detta är ingen comeback för mig. Jag ska alltså bara skryta här litegrann..  Jag har sedan jag blev medlem på Ester&co, 15 februari, tränat varje da...

Jag har kommit fram till att min lust att blogga har försvunnit totalt, så är the end of an era här. Eftersom det knappt är någon som läser den här bloggen så behöver jag ju ändå inte ha den kvar. Jag kanske återkommer med en ny blogg, som endast b...

Mamma har dumpat sitt fotbad hon fick i julklapp hos mig, hon säger att vi ska ha delad vårdnad om den, haha. Åååå det är så grymt härligt alltså. Mina onda fötter blir genast gladare och avslappnade, tror det är bra medicin för dom som har ont i fos...

"The world goes on and you're gone. The best revenge is to live on and prove yourself." Eddie Vedder ...

  FYFAN vilken huvudvärk jag har! Det är inte ofta det händer men när det väl smäller till, PANG! Så göre så ont så det känns som allt ska sprängas. Väldigt oskönt må jag säga.  Och i två dagar har jag städat med mamma hos min bror som ska hyra ...