Jack White, 11 september 2012 på Hovet, Stockholm.

Ljuset släcktes ned och det blir kolsvart. Från att ha varit mycket ljud inne på Hovet blev det väldigt tyst. 

Och en lampa tänds och där kommer han upp. Jack White.

Det kändes lite overkligt att se han faktiskt. Han känns som en påhittad seriefigur med sina lite smått konstiga kläder, sitt ruffsiga hår och sin gälla röst.

Han är så stor så det inte finns så mycket mer att säga om just det. Trots att han är så stor är det många som inte ens vet vem han är. 

Han är inte själv heller, han har med sig 6 brudar i sitt band. 6 brudar som rockar från den första till den sista låten. Jävlar vad tajt dom är, detta trots att det är trummisens första spelning och keyboardisten's andra. Man får lite The White Stripes känsla på en gång. Han kan nog inte komma ifrån det.

Jag blir djupt imponerad hur bra det låter. Och hur alla rockar tillsammans. Han hade nog inte vågat stå där uppe annars, den där White. Det är så bra - men så himla konstigt. Det är en konstig konsert. På ett bra sätt. 

Det blandas friskt med riktig rock, hippiemusik, psykedeliskt, blues och jazz. Och allt låter så himla bra, att det ska vara precis just sådär. 

White's röst går inte att beskriva. Den låter som på skiva fast live var det mycket bättre. Hans små skrik gör allt lite bättre. 

Jag börjar fundera om det bara är jag som upplever den här magin - för Hovet är stendött. Det är bara några få som pallrat sig hit, lite över 4000 pers. Och ingen gör något väsen av sig. Inte ens de som står längst fram. Jag hatar att se sådant. När bandet och mannen på scenen är så jäkla bra och publiken inte verkar uppskatta det. Trots detta så levererar de gång på gång och sliter sina arslen av sig. Framförallt White.

Han sjunger och sjunger, spelar och spelar, byter gitarr nästan hela tiden och går och sätter sig vid pianot några gånger. 

Något han inte gör är att prata, han sa hej i början och hejdå på slutet. Precis som det ska vara. Jag har inte betalat pengar för att höra han prata.

Seven nation army är sist. 

Och så underbart bra det låter. Den är så fantastisk i sig, men när de blandar så många instrument blir det genast bättre. 

Jack White spelar gitarren med tänderna. 

Och sedan radar de sig upp på scenen, Jack skrattar, de bugar och bockar och sedan går de av scenen. Det mörka blandat med det blåa ljuset försvinner och lokalen tänds upp.

Det är slut.

Och fyfan vad bra det var.

Nickelback, 12 september 2012 på Globen, Stockholm.

Jag liksom glömde bort Nickelback lite grann. Efter att ha suktat och längtat efter Jack White och sett en fantastisk konsert av honom så kom Nickelback på sidan av allt. 

Jag hade dock mina funderingar på hur det skulle vara. Å vad jag önskade att det skulle vara så jävla tokbra, att Globen skulle lyftas, att det skulle vara rock och bra låtar genom hela konserten.

Tyvärr blev det inte så. 

Det blev mest en sörja. 

Nickelback går på scenen med ett sken av att de är så sjukt fräna och coola. De ska dricka hela natten lång och göra det med publiken, såååklart! Jag tycker allt känns så himla fejk, jag börjat tillochmed tro att de inte ens dricker sprit på scenen. 

Det börjar dock bra, med de bra låtarna. Det är ett riktigt röj i början men det håller inte enda fram. De plockar fram alla ballader de har och just precis då undrade jag vad fan jag gjorde där. 

Jag blev väldigt besviken. 

Jag trodde faktiskt bandet hade kommit över de där låtarna (från det man har hört på senaste tiden's plattor), men tydligen inte.
Allt känns så himla mainstream. Collagerock. Sån där rock som medelålderskärringar och 15,16,17 åriga tjejer bara älskar. Just för att det är så lätt. Det blir inte svårt när det är radiomusik. 

Jag och mamma verkar dock vara de enda som tycker såhär.

Överallt skriks det, dansas det och omfamnas det till balladerna. Och när Nickelback bestämmer sig för att göra en låt for the ladies så kommer det naturligtvis en till ballad. Sen när vill vi brudar hör en fucking ballad?! Jag vill hellre höra en riktigt jävla rocklåt, då har du mig på fall. 

Det konstiga är att mellanriffen låter sjukt jäkla bra. Jag funderar på varför dom inte alltid spelar så. Det låter nästan Metallica aktigt. 

Jag älskar snusklåtarna, då är jag åter med i konserten. 

Men de verkar bara kunna köra varannan, om knappt det, bra låt och de är åter på balladerna igen.

Jag hade kanske för höga förväntningar. Jag har sett så stora band och så bra band och konserter att jag kanske har höjt ribban för högt för de andra. 

Eller så är mina öron så bra att jag hörde och såg något jag inte gillade.

Men, som mamma sa: Vi har sett Nickelback - det i sig är stort!

Klart jag hade velat att det var bättre, men det som var bra - var jävligt bra. Det ska man ta med sig.