Det här var då en snabb resa, väldigt snabb! 

Nu sitter jag i soffan och glor lite, jag har duschat och ätit varma mackor. Jag känner mig lite trött, så det blir nog sängen snart. Jag ska visst jobba imorgon för mamma, då det har hänt lite tråkiga saker.. 

Men nu ska vi inte prata om tråkigheter!

Trots att det bara blev några korta dagar där nere i huvudstaden så var det mysigt. 

Som sagt, på lördagen kom vi ner, åkte direkt till hotellet (där fick vi veta att det skulle stänga snart, vart tusan kan man hitta så billigt hotell nudå är frågan..) och fixade till oss lite.

Vi kom iväg så himla sent så det blev inte riktigt som vi planerat. När vi står och väntar på t-banan så dyker även den där Johnny Depp upp. Ja, look-a-liken som är lite av en kändis där nere. Jag håller på att svimma ihjäl och inte bättre blir det när han ska börja prata med mig heller. Men det var väldigt härligt att få vila ögonen på en som ser exakt ut som Mr. Depp, fast en svensk sådan :)

Vi kom tillslut fram till Rådmansgatan och till Olof Palme's grav. Där la jag en vacker röd ros på hans grav, där det redan var mycket blommor och ljus. Skänkte en tanke till den stora mannen!

Sedan det blev en strömmingsburgare och lite vin vid Slussen, men det var inte fy skam. Sedan skulle vi ta färjan över till djurgår'n och till teatern. Men den kom inte. Snacka om panik! Tur att vi hittade en rolig taxigubbe som körde oss med illfart till Liljevalchs. 

Det var rätt speciellt där; först blev vi indelade i fyra olika små grupper och så fick vi gå in i olika rum och där utspelades det utdrag av olika pjäser som Strindberg har skrivit. Man var alltså VÄLDIGT nära skådisarna!

Jag höll på att få en hjärtattack när jag märkte hur nära jag var både männen jag så gärna ville se, mmmhmm.. 

På vissa ställen började skådisarna prata med oss, jag kollade bort varje gång så de inte skulle få för sig att fråga mig nått, haha. Sånt där är lite jobbigt. 

Det var lite märkligt och något jag aldrig varit med om, men det var väldigt kul att få uppleva det! Vissa var lite bättre än andra, men det är väll så det ska vara. Dessutom var det skoj att se/höra Lennart Jähkel prata på sin riktiga dialekt, jag har ju bara hört den där norrländskan.. 

När det var klart tjuvade jag åt mig en biljett (de tog dom i början) så jag har det som ett minne, sedan vandrade vi mot stan igen, vi härmade Paul och skrattade heeeela vägen.. Va roligt för alla som hörde oss! Ett snabbt besök på Max och stripsätande så åkte vi till hotellet igen, JÄTTE TRÖTTA.

Man blir faktiskt lite slut efter teaterbesök, man får mycket känslor :) 

Det blev inte mycket gjort på lördagen, vi knatade runt i Gamla stan, det började asregna. Vi käkade en god skagenmacka inne i stan, sedan mötte vi upp brorsan och åkte vidare till Solna. Vi tänkte vara smarta och åka tidigt = inte så packat med folk på t-banan. Men alla verkade tänka som oss.. Fyfan vad jobbigt det är att åka när man är som packade sillar. Trodde jag skulle svimma ett tag.

Men tillslut kom vi fram och gick in på älskade Råsunda. Och det lixom kändes i luften, att det var den sista matchen i Allsvenskan. Kära, älskade Råsunda. Där man fått uppleva så mycket kärlek, men även sorg. Där man är enade mot alla fiender. Där man skriker, darrar och hurrar för laget man älskar. Och plötsligt tog regnet slut och solen sken över Råsunda, precis som vi AIK:are sjunger i sången när laget kommer ut.

Matchen var jätte bra, AIK var tokbra och vann med 2-0 och guldet till Malmö (som dom så stort gick ut och sa innan matchen att de skulle vinna) var som bortblåst. Jag var väldigt stolt över mitt lag hur de gick in och körde över skåningarna. "Malmö ska iallafall inte få vinna nått guld på Råsunda idag", var det någon i laget som sa. Och det visade dom ju. 

Black Army var på gång exakt hela tiden och sjöng väldigt roliga och fina ramsor. De hade gjort jätte fint, sådär sista matchen.. 

Och de där 90 minuterna bara flög iväg, trots att jag var tvungen att stå fast jag hade sittplats. Jag vet inte vad det var med folket men de vägrade sätta sig ner. Och det kändes ju sen kan jag lova. 

När matchen var slut så knöt det till sig i magen och jag insåg hur historiskt detta var. Och jag vill inte att Råsunda ska försvinna. VILL INTE!!

Men det var ett värdigt slut: publiken, alla ovationer till laget och till kungen Tjerna, Black Army, hyllningar till gamla spelare.. 2-0.

När matchen var slut sa vi hejdå till Micke som var tvungen att åka till Boden igen och mamma fick för sig att vi skulle gå till Odenplan.. 

Vi gick och gick. Och jag fick så ont i lederna i fötterna att jag trodde jag skulle kräkas. Jag ville hugga av mig dom. Och värre blev det när vi dessutom gick fel. Efter över en timme kom vi iallafall fram till Vasa's och fick lite mat i magen. Misstänkte stort att Bajen kocken spottat i min mat då den smakade lite.. Bajigt. 

Det blev en väldigt tidig kväll, vi åkte till hotellet och glodde på Arne Dahl sedan somnade jag som en stock.

Den här dagen var då inte perfekt som gårdagen. 

Först fick vi inge bra nyheter, både mamma och jag var rätt låga och i våra egna tankar sedan åkte vi bussen from hell.

Det var två ungar med på bussen som måste ha varit utsänt för att göra oss andra förbannade. Alltså dom var överallt, hoppade runt, skrek som fan och levde om. Och deras mamma gjorde inte ett skit. Tillslut fick mamma ett psykbryt och sa till. Sedan sa två till till. Men det verkade inte ha någon verkan då de satte igång 10 min senare. Mamman hade inte heller köpt någon mat till dom så då blev det ännu mer livat när de insåg att bussen inte skulle stanna till någonstans.. ÅÅÅÅåååÅÅå herrigud. Jag höll seriöst på att få ett falling down, om jag hade haft ett vapen.. Någonstans kanske man måste vara en mamma om man nu lyckats få till två ungar. Ungjävlar.

Det var den värsta resan jag varit med om, seriöst.

Nästa gång ska jag åka tåg. Och tåg igen.

Det var två fina dagar och kvällar, trots allt. 

Jag är jätte glad att jag fick uppleva fotbollen och det historiska avslutet på Råsunda med min älskade familj!

Och så var dagen här. Inte bara sista matchen i Allsvenskan för AIK. Utan även sista jävla matchen på Råsunda. En tidsepok är över. Snart ska vackra Råsunda rivas och AIK ska spela på friends arena (som vi föralltid ska hata...).

Jag kommer antagligen gråta ögonen över mig, JA FÖR EN STADIO! Men Råsunda representerar allt så bra, Råsunda är AIK. AIK är Råsunda. Och hur tusan de kan riva något dylikt är för mig en gåta.

Jag ska kedja fast mig efteråt.

Framförallt hoppas jag spelarna visar ett värdigt avslut för arenan och tar hem 3 poäng till vår älskade borg.

Jag är självklart på plats, sista matchen, på Råsunda. Självklart med min älskade familj; mamma och brorsan!

"Vi följer Gnaget genom livets skeden, vi minns dom sköna stunder som flytt. Varför sörja tider som passerat? För allt det bästa är det som är nu. Igår, idag, imorgon. Föralltid."

Råsunda 1937 - 2012.

Kungen över borgen.

Jag skrev ju för några dagar sedan att mamma köpt teaterbiljetter och det är ikväll vi ska se den! Jag älskar ju teater så det här är så himla kul. Helst i Stockholm.. Allt blir så mycket bättre här på något vis :) Det är måånga kända ansikten med i den här pjäsen, det ska bli extra kul att få se Michael Jonsson, som spelade Lars-Åke i 'Tårka aldrig tårar utan handskar' som jag blev helt frälst i.

Tolv olika rum och nio pjäser. Liljevalchs och Stockholms stadsteater riktar en ny och samtida blick mot dramatikern, författaren, målaren och människan August Strindberg. Varje rum blir spelplats för scener ur Strindbergs pjäser som Första varningen, Moderskärlek, Oväder, Kamraterna med flera, utvalda och bearbetade av Mia Törnqvist.

Scenografen och regissören Ulla Kassius har skapat dramatiska rum för publiken att gå in i. Rum fyllda med skisser, autentiska foton, rättegångsprotokoll, brev, guld, målningar och rekvisita som på olika sätt anknyter till August Strindbergs liv och dramatik.

Nuuuuu åker jag och mamma åter till Stockholm, dock bara några få dagar. MEN det är ju bättre än inget? Eller hur? 

Det ska bli mysigt att rå om min lilla mamma, vi kommer ha väldigt kul, det slår jag vad om!

Och imorgon kommer Micke och gör oss sällskap, så det blir "hela" la familia.

Det enda jag inte ser fram emot är ybussen.. Men om man vill från ett äckligt ställe till ett fint, ja, då får väll rumpan göra lite ont då innan man är framme :)

Puss.

Imorse var det åter dax att tatuera sig. En perfekt start en gråmulen och väldigt regnig dag. Man vaknar som till när man får en nål inkörd i huden. 

Idag gjorde jag inte vad som helst heller, utan ett porträtt på min mormor och morfar. Jag har velat gjort den här väldigt länge, men det har lixom inte blivit av. Men nu, efter att ha väntat en månad så sitter den äntligen på min vänstra arm!! 

Och shit så bra den blev.. Det ser exakt ut som på det lilla kortet jag hade med mig. Jag är så stolt över dom, detta är min hyllning till dom. 

Jag skulle åka till mormor förut och visa upp den men hon mådde inget vidare, men jag ska åka dit till veckan tänkte jag. Tyvärr är ju inte min morfar i livet men jag hoppas han gillar den ändå.

Nu är de inte bara med mig själsligt och i tankarna, utan även på min kropp. Både min mormor och morfar har betytt så mycket för mig i mitt liv och gjort stor inverkan på mig. För mig var det här en naturlig sak att göra, för jag vill visa min kärlek till mina nära och kära. 

Det var värt varenda krona och varenda svid (det gjorde väldigt ont efter ett tag). 

Ha överseende med att detta är när det precis är klart, det är lite svullet och så. Det kommer ju såklart se mycket bättre om några veckor :)    

Jag är för lat för att knäppa kort på grejerna..

Ljuslykta som jag ska sätta fast på väggen, kandelaber (ääääntligen har jag köpt en) och tre amplar som jag tänkte sätta fast i taket i köket.  

Här kommer en till stark personlighet i Sundsvall, Mange, som i ur och skur alltid ställer upp för för de svaga i samhället. 

Här är hans nya låt.

Underbar video också.