Filmen handlar om den lata Alex, som vill jobba med teater men inte ens orkar memoera in sina repliker, inte kan hålla kvar ett jobb. En dag kommer han hem till sin flickvän (Cecilia Forss) och blir utkastad då hon får stå för allt. 

Han flyr till sin hemort Hudiksvall och märker då att inte ens hans bror vill ha honom hos sig. 

Djupt motvilligt fixar han ett jobb, hos utvecklingsstörda. Skrattet går genom biosalongen då han frågar "dom är inte farliga va?". Är det Sundsvallspubliken det är fel på, eller skrattade alla där? (Utom jag då förstås). 

Alla som hört succéstoryn om Pär Johansson och hans Glada Hudik-teatern, en grupp som blandar utvecklingsstörda och ”normalstörda” och som haft en rad uppmärksammade föreställningar både i Sverige och utomlands, kan förmodligen fylla i mycket sen. Bättre jobb finns inte i Norrland.

Filmen har sin charm, man skrattar, man tycker att det är kul att de har ett tänk "mot alla odds", "vi mot dom" osv. Visst fan klarar sig utvecklingsstörda, det vet jag och förhoppningsvis de som sett den här filmen. Det är en gulligull film som kunde ha blivit så mycket mer.

Det är varmt och gripande att följa det fina Hudikgänget och deras inspirerande gestaltade kamp för att få blomma ut, utmana sig själva, ta plats, vara vuxna. Och vilken energi när de släpper loss i en egensinning tolkning av Oskar Linnros ”Från och med du”! 

De kan spela, vilket är sedan länge bevisat. 

Resten av rollistan då? Man blir förbannad på deras föräldrar som är så trångsinta, precis som chefen på "Paradiset" och hon som får ta hand om Alex när han jobbar sina första dagar. Men, det är väll trots allt så människor tänker. Vissa människor. 

Och vad jag vill att Sverrir Gudnason (Alex) hade varit liiite bättre, då jag anser att han inte är en sån himla bra skådis. Det är mycket "he-hee-heeee", och jag märker att jag skäms lite.

För en gångs skull önskar man att upphovsmännen hade vågat ta ut svängarna ännu mer både dramatiskt och känslomässigt (även fast mer än halva biosalongen tokgrinar i slutet).

Det hade varit kul att få se det med ännu mer "GO!"..

3/5

Här är min alldeles egna recension på Foo Fighters nya skiva, "Wasting Light".

Efter alla skrivier om denna skiva, så satte jag såklart på den med spänning. Åååh vad jag hoppades på att det skulle vara lika hårt som första singeln White Limo. Det var inte lika hårt som just den, men ack så bra det var ändå!

Nu är Foo Fighters i sitt rätta element - för erkänn, ett tag där gjorde det bara dravvel låtar som inte alls föll mig i smaken. På denna skiva så kan man höra rock rakt igenom, ren och skär rock, med underbara trummor, sång och texter. Så som Dave Grohl och hans band ska vara. 

När man pratar om texter kan jag inte annat än älska låten "These Days", med textraderna: 

One of these days 
I bet your heart will be broken 
I bet your pride will be stolen

Och vad jag känner igen mig, alla kan inte lalla runt, ALLA mår dåligt någon gång, alla får känna smärtan, sån smärta som man en själv också har känt.

Det är just texterna som träffar mig på den här skivan, det är ärligt och rått. Och jag får för mig att jag hört det förut, fast det här är i en bättre upplaga.

Foo Fighters har verkligen lyckats med deras nya skiva tycker jag, och det ska verkligen bli kul att få se dom live i sommar!

Den här skivan kan man lyssna på om man har ett personligt band till FF men även om man knappt har hört dom förut.

Här är min favoritlåt från nya skivan, Rope.

Wasting Light: 4/5.

Ja, först så fick jag då käka lite eftersom jag inte var alltför pigg och det kände jag under konserten oxå. Att vara tokbakis och dessutom ha ont i höften (prova sitta stilla i 2 timmar, det är inte så skönt) gör att humöret inte är på topp. 

Dock så var DiLeva jätte bra, när han pratar lyssnar man. Shit, den där karln säger verkligen vad andra bara tänker på. Han pratade mycket om hur dåligt man kan må, hur rädd man kan vara och sånna saker. Alla satt som förstenade och bara lyssnade. 

Sen var han väldigt väldigt rolig, han skrattade åt sina skämt, hah, tyckte mig känna igen mig i just det. 

Låtarna, musiken då? Ja, det var bra. Fast jag kan mest dom gamla låtarna, när han spelade Dansa din djävul blev jag glad i själen. 

Precis som ST skriver på sin hemsida blir man inte riktigt klok på mannen, men underhålla kan han då göra. Trots att jag själv inte är på topp.

Skulle Hitler ha lyckats idag?

Ja, det är den största frågan i filmen 'Die Welle' (Vågen).

När jag fortfarande gick i skolan så pratade vi en gång om detta ämne, och jag tror på stenhårt på att det kan hända igen, precis som det gjorde en gång i tiden på 40talet. Kanske inte lika stort, lika mäktigt. Men med en karismatisk, trovärdig och en hård ledare, så kan man få en grupp människor att lyda en. Det händer överallt, se bara runt omkring dig i olika grupper. Tillsammans med det kan man leda en grupp så det blir som ett gäng; likadana kläder, en egen hälsning, en egen tro. Det är tron på ledaren, gemenskapen och mycket annat som spelar in, som kan få en människa att göra mycket saker, bra och dåliga. 

Die Welle är en perfekt film för en som vill tänka och reflektera, det kan faktiskt hända på riktigt. Och det har hänt. En lärare har makt, makt över sin klass och sina elever. Ett perfekt tillfälle att göra ett expriment, som i filmen fick drastiska konsekvenser. Ett expriment i ondska som slutar i katastrof. 

Precis det här handlar filmen om:

 En lärare genomför ett kontroversiellt experiment i sin gymnasieklass med syfte att få eleverna att förstå de mörka mekanismerna bakom nazismen och andra totalitära krafter. Men det oskyldiga försöket förvandlas snabbt till en okontrollerbar rörelse och plötsligt tar våldet överhanden. Die Welle bygger på en verklig och omtalad händelse som ägde rum i en skolklass i Kalifornien 1967.

Filmen är helt underbar, hur de kan gå från en vanlig klass till en enad enhet, som bara lever för Vågen.

Om ni inte sett den - SE DEN!

Jag längtade så att få se den här filmen.

Jag har alltid tyckt att den där Jim Morrison har varit intressant, både livsstilen, hur han dog och hans konstiga, underbara röst.

Detta kan vara en av de bästa dokumentärerna jag har sett.

*

Det börjar med att man får se hur Jim Morrison tar upp en liftare. Bilradion går igång och en röst berättar hur Morrison dog, ingen vet hur, men en av de största finns inte längre med oss.

Och så hör man Johnny Depp's röst, han börjar berätta hur det började.

Filmen tar oss i nutid och dåtid, med hjälp av skådisar och gamla klipp som aldrig tidigare visats. Man får se hur Jim Morrison börjar nå toppen tillsammans med sitt band The Doors.

Dokumentären ska egentligen handla om själva bandet, men det alla vet är att det egentligen bara är Jim, och alltid har varit om Jim.

När de släpper sin första skiva så skriver Jim att hans familj är död. Han utvecklar snabbt ett beroende av droger och alkohol.

Bandet går av ett flygplan, en kamera står och väntar på dom. De berättar vad de heter och vilket instrument de spelar: John Densmore (trummor), Ray Manzarek (orgel), Robby Krieger (gitarr). Sist kommer Jim Morrison. Han säger att han heter Jim, och sedan säger han ingenting mer. På frågan om vad han spelar eller gör i bandet, reagerar han bara med en axelryckning och ett illmarigt leende. Bilden fryser precis  där i ett tillstånd av fnissig tvetydighet. Är Morrison bara charmigt busig? Eller är han hög som en flaggstång?

Det är det som ofta är frågan i filmen, vem är han? Vad har han tagit? Har han tagit nått? Han är två människor. Den onde och den gode. Och det är det tillslut som tar livet av han.

"You can't burn out if you're not on fire" Hör man Depps röst säga.

Filmen är så fin, med det nya och det gamla. Det är ett vackert men sorligt porträtt av en av de bästa artisterna som gick döden till mötes.

Två andra stora 27åringar dog, "jag blir det tredje", sa Jim. Och så blev det.

En mycket bra film, klart sevärd, och har inte fått den uppskattning som den verkligen behöver.

4/5