Recension, Sundsvalls Tidning:

"Volbeat är ett av få band där varje liten detalj känns så kolossalt genomtänkt utan att det för den sakens skull känns det minsta tillgjort. Det är en svår balansgång där Satyricon är världsledande, men med Volbeat tätt nosande i hasorna.

Från det storslagna introt med den väldesignade Elvisdödskallen till att de sista tonerna tas i det perfekt välbalanserade extranumret går allt på räls. Åtminstone om man fortfarande menar det positiva i uttrycket och inte hysteriskt försenade tåg.

Med en Michael Poulsen på topphumör, ödmjuk framtoning och välvässad pipa ger Volbeat en storslagen show med utmärkt setlist och strålande visuell framtoning. Volbeats absoluta styrka är att de både kan ro hem genretrogna rockabillylåtar, metalmangel och deras egna patenterade genrehyrbrid utan att det inte känns det minsta konstigt eller spretigt.

Det befästs för övrigt fullständigt när LG Petrovs välkända kroppshydda gör entré för lite gästvrålning. Fantastiskt.

Volbeat demonstrerar inte bara att de är ett av Nordens absolut bästa liveband just nu, utan även den fullsatta Sporthallen visar framfötterna som en utmärkt arena för band som är för stora för spegelsalen, men för små för Nordichallen. Fler arrangemang här tack.

Den halva av publiken som blev skräckslagna av Entombed (enligt Poulsen själv lyssnade många i publiken enbart på Britney Spears. Och Volbeat såklart) repade sig förhoppningsvis av Volbeats skolboksexempel på hur hårdrock ska framföras live."

Såklart jag måste ge er min version om vad jag tyckte om denna hypade film, filmen som är trea på IMDB's top 250. Jag blev väldigt underhållen och det var väldigt spännande, men var beredd på att vara med hela tiden annars kan du lätt tappa bort dig i drömmarna..

Filmen börjar ju såklart i en dröm, där Cobb (diCaprio) får möta en gammal japan. Redan i början har jag svårt att hänga med, allt händer lite för fort och man får tänka som en dåre, men det går.

Filmen handlar om denne Cobb, som är mästare på att ta sig in i människors undermedvetna, påverka dem i deras drömmar och bygga senarion. Han använder främst sin förmåga till att komma åt och sälja industrihemligheter men han har också experimenterat ihop med sin fru, Mal. Mal har dock missbrukat metoden med fatala följder (hon går dessutom igen i Cobbs drömmar och distraherar honom rejält). Som följd har Cobb tvingats fly från USA och från parets två barn. Cobb vill inget hellre än att återse dem.

Nu får han sin chans… av japanen, via ett sista jättejobb, med lager efter lager av drömvärldar och en överhängande fara att hamna i evig limbo. Till sin hjälp har han de bästa, inklusive nykomlingen Ariadne (Ellen Page), som får en grundlig lektion och snart är på banan.

Även nu måste man hänga med på vad som är en dröm och vad som är verklighet, oftast 'berättar' inte filmen det. De sövs ner samtidigt för att nå drömmen tillsammans, vilken är väldigt fräckt. Och i varje dröm finns Mal som är där för att sabba för Cobb.

I den sista drömmen är allt väldigt spännande, men det blir alldeles för mycket pangpang. För en tjej som mig som älskar det, så måste ni förstå att det är mycket.

Det liknar mer och mer en Bond film tillslut. Men, det är spännande.

Ibland saknar man den där informationen som är så viktig, för att förstå vad som verkligen händer. Eller är det bara Matrix effekt, att man måste hänga med exakt hela tiden?

Effekterna är så häftiga, så man var ju tvungen att se den på bio för att uppleva det bäst.

Slutet var jag lite kluven på, då jag och mamma hade uppfattat den lilla metallsnurran som Cobb hade, helt fel. Jag måste då se om denna film, det är den värd!

Ett stort plus till den ständigt underbara diCaprio, som även i den här rollen är jätte bra. Och Joseph Gordon-Levitt (tredje klotet från solen) som även han är jätte bra i rollen som Arthur, han kommer bli ett stort namn, var så säker! 

3,5/5

"En ung kvinna befinner sig i ett tillstånd mellan liv och död och kämpar för att undgå att bli levande begravd, allt medan en begravningsentrepenör håller hennes öde i sina händer."

Jag såg den här filmen utan att veta nånting om den, jag bara 'snubblade' in på den på något sätt. Och glad är jag över det! Med skräckblandad förtjusning så ser jag den här nästan utan att blinka.

Rollistan består av Christina Ricci som spelar Anna Taylor som svävar mellan liv och död och vaknar upp hos begravningsentrepenören Eliot Deacon, som spelas av underbara Liam Neeson. Båda dessa gör helt fantastiska roller, man tror på historien och börjar fundera på om detta kan hända på riktigt..

Justin Long spelar Anna's kille Paul, som aldrig riktigt tror att Anna är död och försöker bevisa det. Det var kul att se han i en roll som var seriös, utan skämt. Han gjorde ett mycket bra jobb.

Och vad är en halvknäpp film utan en knäpp unge som är i kulisserna? Är han ond, är han god?

Stämningen är perfekt, manuset är både intressant, originell, smart och sist men inte minst välskrivet.

Jag åker fram och tillbaka och undrar om Anna verkligen är död eller om hon lever. Bortsett från hennes minimala röda klänning och nakna kropp i slutet så är det nog inget som jag stör mig på.

Det är en bra, läskig film. Man tror på allt utan att det blir överdrivet.

Filmen har ett bra budskap också, vilket inte många skräckfilmer har. Eller är det verkligen skräck? Med känslan av att det verkligen kan hända så vet jag faktiskt inte.

Men bra är det!

" Why do we die? "
" To make life important "

Handling:

Någonstans i USA, 1976. Norma och Arthur Lewis ställs inför ett moraliskt dilemma när en mystisk låda dyker upp vid ytterdörren. Reglerna är enkla - öppnar de boxen och trycker på knappen kommer de genast att bli förmögna. Men priset är att det innebär döden för en slumpmässigt utvald människa någonstans på jorden. De har 24 timmar på sig att fatta sitt livs svåraste beslut...

Regi Richard Kelly, med Cameron Diaz, James Marsden, Frank Langella.

Jag började med att se den här filmen med förväntan, jag tänkte: den är nog speciell och speciellt är bra.

Men det jag kan konstatera är att den var lite för speciell.

Cameron Diaz försöker komma bort från komedigenren och in i lite seriösa roller, vilket inte passar henne alls. Hon gör rollen som Norma väldigt konstig, hon rör sig i slowmotion, pratar i slowmotion och rör sig bara konstigt.

Mystiska makter sätter vanliga familjer på prov med frestande erbjudanden och hemlighetsfulla lådor med ödesdigra knappar att trycka på för den som önskar massor med pengar.

Man kommer på sig själv att pengar inte är allt och kommer aldrig bli det, sålänge man inte har sina älskade runt sig. Det är ett bra budskap men det blir snabbt för mycket.

Zombies, aliens eller vad man nu kan kalla dom ser ut som människor men betéer sig väldigt konstigt, det rinner näsblod på var och varannan människa, och inte ens tomten är god.

Rätt länge skapar Kelly effektivt en obehaglig stämning, kryddad med ibland mycket svart humor.

Det är jätte svårt att hänga med när filmen passerat en timme, man förstår inte riktigt vad som händer eller vad som ska hända, det blir alldeles för stort av allting.

Det är en väldigt bra filmidé men jag tycker att man går för långt och att den tillslut bara blir förvirrande.

Dock så måste jag säga att den mystiska mannen, Mr. Steward, gör ett bra skådespel. Man tror på honom och det han gör. Synd bara att inte hela filmen kunde vara så.

Kelly som skapade Donnie Darko lyckades inte alls på samma sätt med The Box.

2/5

Shutter Island, är en amerikansk långfilm från 2010 regisserad av Martin Scorsese med Leonardo DiCaprio i huvudrollen. Filmen är baserad på författaren Dennis Lehanes bästsäljare.

En kvinna som begått mord har rymt från ett mentalsjukhus beläget på ön Shutter Island. Rymlingen antas gömma sig på ön, vilket gör att kriminalkommissarie Teddy Daniels (Dicaprio) skickas dit för att hitta henne.

Man möts av amerikanskt 50-tal, två agenter som är på en båt på väg till en anstalt för mentalt störda, tunga brottslingar som sitter på Shutter Island. En kvinna har rymt därifrån och det blir deras jobb att hitta henne.

Det är grått, det är spänning, musiken gör att man tänker: vad som helst kan hända nu. Precis som man tror att inledningen av den här filmen ska vara.

Anstalten är värre än ett fängelse, ingen kommer ut därifrån. Alla bevakas och snart kommer det fram att det inte är ett hyggligt ställe att vara patient på. Och om man väl kommer in dit kommer man inte ut, något som Teddy snart får veta..

Teddy Daniels drabbas av svåra migränanfall både på båten och när de sedan hoppat av, tillsammans med det och de mardrömmar han har mår han inte bra.

Han hoppar runt i dåtid och nutid, vilket gör det lite svårt att hänga med, vilka de pratar om och om det är just nutid eller dåtid. När en scen spelats, får man vänta i 5 minuter för att sedan få känslan: "aha var det så det var!"

Jag tycker det är jobbigt, filmen är lite snurrig på just det viset.

Musiken och det hemska vädret som slår ön är perfekt för filmen, men det är något som fattas. Man kommer snabbt på vad som ska hända, man märker att alla döljer något.

Jag som oftast är rädd för alla filmer med otäck musik blir inte alls rädd, men jag tycker inte alla filmer ska gå ut på att man blir rädd heller.

Man får veta jätte mycket om denna Teddy, hur dåligt han mår för vad han gjort, vad som har hänt hans fru. Den blir mer psykologisk än skrämmande, både för hans del och för patienterna som finns på Shutter Island.

Jag gillar Dicaprio, han har gjort mycket bra och utvecklats till en mycket bra skådespelare. Han är bra även i den här filmen, trots att det inte är en höjdare. När man väl känner spänning så dör den ut rätt så snabbt, det är inte en film som man lägger på minnet. Men jag gillar att den är så psykologisk, hur Teddy hanterar sina svåra minnen och sedan möta liknande situationer på ön. Men när jag väl känner så och det positiva i filmen kommer fram så blir den lika förvirrande igen.

3/5

Nu har Danko Jones släppt sin femte skiva, Below the belt. Jag har precis lyssnat på den, den är lika rå och hård precis som de andra skivorna. Den är lika inspirerad av sex, rock och hårda ord, den är så nära Danko man kan komma.

Jag älskar hans röst, gitarren och den hårda basen och trumslagen. Det ska gå snabbt och vara svettig rock och det lyckas bandet återigen med!

Mina favvolåtar så här långt är första spåret I think bad toughts och Apology Accepted.

Danko Jones har gjort sig känd för sina utmanande texter och sitt unika sound, han gör iallafall inte mig besviken på den nya plattan. Dock så måste jag ju verkligen lyssna in mig på den, som med alla skivor.

Jag förväntade mig inte så mycket av skivan, jag antog att den skulle låta som jag ville. Jag hoppas att jag får se Danko Jones live någon till gång.. Om du ska på någon festival i sommar måste du se honom och resten av bandet! De spelar på Siesta, Peace and Love och Putte i parken.

5/5

Äntligen har jag fått lyssna på Johnossi's nya skiva, Mavericks. Med hjälp av Spotify såklart.

Jag har längtat efter den här plattan sen jag såg de som förband åt Thåström, både i Stockholm och här hemma. Båda gångerna körde de låten Rosco, och det är nog min favoritlåt på plattan, tillsammans med What's the point.

Jag blir i början besviken på första spåret, jag tycker det låter alldeles för långsamt även fast den sätter igång i riktig Johnossi anda vissa gånger. Jag har alltid tyckt att första spåret på ett album ska vara hårt och hålligång, det får ett godkänt men jag tycker samtidigt att det är lite tråkigt.

Den energiska duon som låter som ett helt band, de lyckas ju trots allt igen. Jag har alltid undrat hur de kan låta så hårt och så bra för att bara vara två personer.

Jag tycker skivan är väldigt bra, men jag tror det krävs några till lyssningar för att jag ska fastna riktigt. Precis med de andra två plattorna. Det ska inte alltid vara lätt, vilket många gånger kan vara bra enligt mig.

John Engelberts underbara röst och sina fingrar på gitarren och Ossi Bondes slag på trummorna gör allt bra, det är nog inte många som skulle lyckas som de gör.

Fast om jag ska säga helt vad jag tycker så är Johnossi så mycket bättre live än på skiva, då tar de i av allt de har och de passar mycket bättre live på en scen än på en skiva där de ändå måste tona ner sin redan härliga musik. Och då får man se hur de tar i och verkligen älskar musiken de skapar.

4/5

"Jag föddes under ovanliga omständigheter.......

Så börjar "Benjamin Buttons otroliga liv" som bygger på F. Scott Fitzgeralds novell om en man som föds som åttioåring och sedan åldras baklänges.

En man som likt alla vi andra är oförmögen att stoppa tiden. Filmen börjar i New Orleans 1918, i slutet av första världskriget, och sträcker sig ända till det tjugonde århundradet. Det är en berättelse om en ovanlig man, de människor han möter och platser han upptäcker; kärleken han vinner och förlorar, livets glädjeämnen, dödens sorg och något som existerar bortom tid och rum."

Jag har väntat alldeles för länge för att se den här filmen, om ni gjort som jag så bör ni se den snart!

Jag blev alldeles varm i hjärtat, man tycker så synd om Benjamin som föds gammal, ingen förstår och han vet ju att om han säger något så kommer han behandlas illa.

Jag håller verkligen med alla recensioner jag läst och Brad Pitt är helt strålande! Han har inte riktigt fått den credit han förtjänar, han är ju en av de bästa trots allt. (Jag har ibland dissat hans talang pga hans yttre, han tillhör ju de snygga skådisarna - alldeles för många har ju bevisat att man inte kan vara snygg och vara en bra skådis samtidigt).

För vissa kan filmen bli långtråkig kan jag tänka mig, den är lång men det behövs för att visa alla stunder, alla tankar.

Fantastisk film!