Hämningslöst drag

Jag har gått förbi denna film så många gånger, hittat den så många gånger när jag letade något annat. Men nu äntligen så köpte jag den för ett tag sen, jag kände att det inte var en slump att den alltid dök upp och att jag skulle se den.

Filmen handlar om Joy Division's sångare Ian Curtis. Joy Divison är inte ett band jag själv lyssnat på eftersom det är över 30 år sedan de bildades. Men man behöver inte alltid hänga med, utan kan lyssna på musiken senare. För vilken musik det var! Ian Curtis var verkligen en poet.

Man får följa Ian som ung, när han lyssnade på David Bowie och stod framför spegeln och drömde om rocklivet. Väldigt tidigt gick han runt och sa att snart ska människor se upp till mig, komma ihåg mig och lyssna på min röst.

Man följer hans svenssonliv (giftemål med Deborah och barn) samtidigt som Joy Divison blir större och större i England. Hela filmen är svartvit vilket gör det fulaste huset vackert, allt blir magiskt på något sätt. Musiken ska vara i centrum i det gråa trista England, men det är ändå kärlekshistorien som tar ett större kliv i filmen. Han manipulerar sig snabbt till giftemål med Deborah, blir blixtkär i Annik Honorè när han är ute på turné. Ian slits mellan vad som är rätt och fel, vad han vill och inte vill och hopplösheten kommer snart ikapp honom.

Ian Curtis var ingen lycklig människa, men han ville att alla runt honom skulle må bra och han gjorde stora avtryck med sitt låtskrivande och musik med bandet.

Han får snart veta att han har epilepsi, han kan få anfall när som helst och läkarna proppar i han medicin. Tillsammans med det, sina skuldkänslor, depression och panik över den stundande USA-turnén med bandet får tillslut självmordet att framstå som enda utvägen. Han blev 23 år gammal.

Filmen är så vacker, en blandning av hopp med musik och kärlek men även fumlande i mörker. Filmen fängslar en och man sitter kvar för att se vad som händer i nästa scen. Man mår dåligt när han mår dåligt, man mår dåligt när man se kramperna när epilepsin börjar sätta igång, helst på scenen. Man mår dåligt när han väljer att avsluta sitt liv.

Att må dåligt av en film är bra tycker jag, för då har man lyckats skapa den där känslan som ska finnas, man har lyckats få med sig åskådaren.

Sam Riley som spelar Ian Curtis är helt underbar, han låter likadant, han ser likadan ut i kläder och utséende och han dansar likadant på scenen.

Jag tycker nog den är extra bra eftersom jag inte visste mycket om bandet eller sångaren sen tidigare, vilket gör det lättare att se med öppna ögon.

Rockmusiker och musiker överhuvudtaget har det inte så lätt som man tror, med framgångar och hyllningar från alla möjliga människor, sätts det en press på en. En press som alla inte kan hantera och de hamnar oftast i en cirkel med deppresion och olika former av missbruk. Det är väldigt tragiskt och väldigt synd, de största musikgenierna har det oftast jobbigast och väljer ofta döden som utväg.

Filmen fängslade mig på ett sätt som jag inte trodde den skulle klara. Jag rekommenderar varmt denna film till er!

I Maj är det 30 år sedan Ian Curtis tog sitt liv. 

Jag är nog den enda som inte sett Millenium filmerna. Varför jag inte gjort det är för att jag inte hört att dom ska vara bra, det är blandade känslor från alla som sett den verkar det som.

I lördags så såg jag första delen av sex på SVT.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka, i vissa stunder ville jag bara stänga av tven och gå och lägga mig men då helt plötsligt blev det så spännande och man ville veta vad som skulle hända.

Jag har inga problem med våld och sånt i filmer vilket det är mycket i denna film. Stackars Lisbeth, jag fattar inte hur någon kan ha sån otur med killar/män?? Kan man verkligen ha sån otur? Bara hon går in i en kille så åker hon på spö..

Och jag kan inte neka att känslan var otroligt skön när hon gav tillbaka.

Båda skådisarna är jätte bra, men jag gillar Micke Nyqvist mest.

Jag har blandade känslor jag med efter att ha sett första delen, det är mittemellan bra och dåligt, men jag skulle nog inte betala för att se den. Så det är tur att SVT har gjort såhär! :)

Jag vet inte hur dessa delar kommer utvecklas men om det är lika mycket våld så vet jag inte om det kommer vara så bra alltså. Våld är väll bra i filmer om det är det man ska visa, men det kan faktiskt bli alldeles för mycket.

Det känns lite (som vanligt) att svenska regissörer vill att det ska bli så likt en utländskt film, att det ska vara lika grovt osv, men jag tror inte svenska publiken är så pepp på det. Varför inte bara göra det bra istället för att det ska bli en smörja av allt?

Nästa del går på lördag kl 21 på SVT1.

Vad tycker du om Millenium filmerna? Skulle vara kul att höra någon annans åsikt!

Detta kunde man läsa i Sundsvalls tidning om konserten igår. Ja, det är mycket text men det är mer som en kärleksförklaring än en recension. Och det är precis såhär jag kände igår.

*

Konsert

Betyg:4av 5

Svart magi med Thåström

Många är det som har försökt dissekera Thåströms storhet. Ingen har lyckats. Mysteriet och myten står kvar när alla andra faller. Hur kan en så avig person, en så antisocial artist ändå bli så populär? En enda intervju på sex år, som enbart följer med senaste skivan, samlingen Be-bop-a-lula hela jävla dan. Aldrig med i pratprogram, aldrig enkäter, tyckanden, inget sånt.

Dessutom gör han inte speciellt lättillgänglig musik, särskilt inte live. Det är skevt, dystert, monotont, desperat.

Ändå kommer folk i tusenden. Skivorna hamnar på topplistan, konserterna säljs ut, han belönas med Grammis-statyer.

Jag tänker inte göra nåt försök att förklara varför jag gillar honom så mycket. Inte motivera varför jag sett honom minst ett dussin gånger de senaste fyra åren. Eller att jag hoppas se honom ett dussin till.

Men ett vet jag – mycket beror på rösten. Just det, RÖSTEN. Den skär inte som en kniv, men den brinner som eld. Den är sårig, bevekande, melankolisk, frustrerad, ilsken – alla starka känslor man kan tänka sig bor i Thåströms strupe.

Jag tänker på svettduken som Veronika torkade Jesus ansikte med; hur en skugga av Guds son fastnade på tyget. Så kändes det första gången jag hörde Thåström sjunga i Ebba Grön, bandet han var med om att starta för över 30 år sedan, och avslutade för nästan på dagen 28 år sedan. Rösten fastnade i mitt innersta och har hemsökt mig sedan dess.

Ingen sjunger som Thåström. Ingen.

Och uppenbarligen är jag inte ensam om att känna så. Vårens miniturné är så gott som utsåld, och Sporthallen i Sundsvall var fullproppad med unga och gamla som ville ta del av 52-åringens senaste inkarnation.

Det började nedstämt, förstås. Tillbaka till Trehörnsgatan, inledningsspåret från senaste skivan Kärlek är för dom, ekade ut. Först bara Thåström och ett piano, sen började instrumenten fylla på. Knappt hade den tonat ut förrän hela bandet briserade i en furiös Miss Huddinge -72. Thåströms märkliga rörelseschema var intakt – han viftade på armarna, vankade av och an och betedde sig nästan som ett djur i bur. Och att en så trasig röst ändå kunde höras så tydligt och klart är en gåta. Han tog i med allt han hade, ändå missade man inte en stavelse.

Ljusshowen följde musikens inriktning. Suggestivt, rökigt, blixtrande och badande ljus om vartannat. Effektivitet istället för ytterlighet. Symptomatiskt följde han upp med en helt makalös version av Ingen sjunger blues som Jeffery Lee Pierce, och tanken är där, igen: Ingen sjunger som Thåström.

Resten av konserten gick i samma tempo och stilart. Oavsett om det var klassiker som Jag är en idiot och Rock’n’roll är död, en cover på Hoola Bandoola Bands socialisthymn Keops pyramid, eller helt nya spår som Kärlek är för dom och Långtbort. Även i de mörkaste ögonblicken var det högintensivt, fängslande, på gränsen till utmattande. Samtidigt omöjligt att slita blicken från Thåström.

Inget annat än sotsvart magi.

Visst kan man tycka att 350 kronor är mycket pengar för en konsertbiljett, men med tanke på att det var en livs levande legend på scenen har det ingen betydelse. Det är som kontokortreklamen säger, priceless. Ovärderligt.

För Sven Joachim Eriksson Thåström är inte som oss andra. Och det är precis så vi vill ha honom.

Som sagt, så hade jag höga förväntningar på den här filmen, varför vet jag inte men antagligen för att det är en "gangster" film och inte en vanlig trist polisfilm, som verkar vara det enda den svenska publiken går igång på.

Men, något jag lärt mig är att alltid vara kritisk när man ser filmer nuförtiden. Det finns inte många filmer som går rakt igenom och får väl godkänt. Jag kan inte gilla något bara för att alla tidningar skriver att den är bra, eller att alla jag känner säger det. Det är mina ögon och öron och man måste vara uppmärksam och inte bara gilla allt.

Tre saker jag störde mig på under Snabba Cash:

1. Ljudet. Ibland gick det knappt att höra vad dom sa och det kändes som att man missade jätte mycket just pga detta.

2. Tiden. Man förstod inte riktigt hur lång tid det gick.Exempel: När Jorge träffar sin syster är hon nygravid för att senare föda. Man förstår inte riktigt hur tiden förflyter och det är ingen som visar det heller. Jag själv trodde att allt gick under en vecka, men så var tydligen inte fallet. 

3. Historien. I boken handlar det egentligen mest om JW, om hur han hade det i Norrland och att han kom till Sthlm för att leta sin syster. Det får man inte veta något om (han nämner sin syster lite snabbt i en scen).

Men trots detta så gillade jag filmen, skarpt. Jag gillade skådisarna, dom var verkligen trovärdiga. Och det jag kan hålla med om i olika recensioner jag har läst är realismen i filmen. Man tror verkligen på det. Och om dom inte visar hur det går till så tror jag att det är snäppet värre i verkligheten. Det är första gången jag ser i en svensk film denna brutala sida, det var många våldsscener och för den lite smått rädda ska jag nog säga att det inte är något för dom.

Något jag gillade väldigt mycket var att man fick se hur Mrado, en hårdkokt maffia snubbe som inte viker sig för någon, spöar på alla och inte tänker på något blir helt förändrad när han inser att han måste ta hand om sin lilla dotter. Han öppnar upp sig och man får veta hur han hade det när han var liten. För att leva i den undra världen måste ju komma någonstans ifrån, man kan ju inte direkt vara helylle och sedan dimpa ner där. Om man inte är JW. Killen som vill ha allt, pengarna, bilarna, festerna - han vill så gärna vara en i gänget, en av dom rika. En brat. Och han har 249 kr på kontot. Man märker hur gärna han vill och då tar man nog till drastiska saker oxå för att komma dit. Han blir så grundlurad av alla och han är så blind, han är en som tror gott om människor men allt bara skiter sig. Man märker frustrationer i hans ögon, hans ångest. JW (Joel Kinnaman) kommer bli den nya Alexander Skarsgård, trust me.

Vi behövde verkligen en sån här film, en som visar den andra sidan. Hur dom kriminella lever och inte bara hur poliserna jobbar för att fånga dom. I det stora hela får Snabba Cash helt klart mer än godkänt, men det är små fel som man stör sig på. Men med realismen och sjukt bra skådespel klarar dom sig förbi detta.

Jag hoppas verkligen att det kommer ut en tvåa, man blev verkligen fundersam när slutet kom.

Inatt såg jag på Perfume - The story of a murderer. Jag hade sett lite i början av filmen men av någon okänd anledning så såg jag inte hela. Dax att se den igen, efter att slumpmässigt kommit in på flera olika bilddagböcker där de hyllade denna film. Så varför inte tänkte jag.

Och det jag kan säga är att den är väldigt speciell, för speciell för min smak.

Början av filmen är ganska seg, man får följa Jean Baptiste Grenouille, hur han föds bakom hans mammas fiskstånd under 1700-talet. Mamman tror att pojken är död och fortsätter sälja sin fisk, men snart börjar pojken skrika och mamman döms till döden för sitt misstag. Pojken kommer till ett barnem där han i tidig ålder upptäcker att han har världens bästa luktsinne.

Jag hade sagt att början hade varit totalt värdelös om inte de vackra bilderna fanns med, även fast man ser fattiga människor blir bilderna ändå väldigt vackra. Jean Baptiste är en klumpig och väldigt konstig man, men man utvecklar väldigt snart en känsla av att tycka synd om honom.

Utan några andra talanger än sitt speciella luktsinne så säljs Jean Bapiste till en slavdrivare till chef, där han själv försöker tackla sitt ovanliga sinne. En dag hamnar han i en parfyrmeria där Baldini håller till. Baldini lär honom tygla sitt sinne med läran om hur man blandar en doft och det är här som jakten på den perfekta parfymen börjar…

Jag tycker filmen är väldigt ojämn, ibland tänker jag: Nu börjar det och jag blir uppslukad av historien och de vackra bilderna men för att några minuter senare vilja trycka av filmen.

Jag får mer obehag i kroppen än lust, det blir för fejkat och jag undrar hur man tänkte i vissa situationer. Det är ett väldigt bra koncept men det räcker inte enda fram och enligt mig beror det på att det går lite väl långt. Den som räddar filmen en stund är helt klart Dustin Hoffman som spelar Baldini.

Jag behöver inte alls se den här filmen igen.

Har du sett den, vad tyckte du?

Både igår och idag har jag sett på två nya Wallander filmer, eftersom man inte har så mycket att göra om dagarna blir det mycket filmtittande..

Filmerna hette 'Prästen' och 'Läckan', alltid lika fyndiga namn!

Igår så såg jag på 'Prästen'.

En församlingspräst hittas skjuten utanför ett vandrarhem i Ystad, efter vad som ser ut som ett försök till kallblodig avrättning. Medan prästen, som tros kunna identifiera den skyldige, kämpar för sitt liv på lasarettet, söker Kurt Wallander och hans kollegor efter ledtrådar. Först när det går upp för polisen att prästen haft en utomäktenskaplig kärleksaffär, står det klart att det handlar om ett svartsjukebrott. Men var finns mordvapnet - och vem av de bedragna parterna har haft det starkaste motivet?

Filmen var väll helt okej, men det känns som de gamla Wallander filmerna var mycket bättre. Jag kom genast på vad som skulle hända, det fanns ingen spänning alls. Det som räddar alltihop är ju helt klart Krister Henriksson (Kurt Wallander), han är en sjukt bra skådis! Vissa som har mindre roller läser manuset direkt utantill, det låter så tillgjort. Det borde ju finnas några som kan det bättre kan jag tänka mig.

Men Wallanderfilmerna är alltid kul att titta på sådär, när man inte har något bättre för sig.

I "Läckan" mördas en orienterare i skogen. En bil sprängs. Kort därefter sker ett spektakulärt rån mot en värdestransport. Finns det ett samband? Ystadspolisen misstänker åtminstone det, och undersöker saken närmare med laddat resultat.

Läckan var iallafall lite bättre än den förstnämnda. Tack och lov att dom har Krister Henriksson och Lena Endre! Jag saknar Ola Rapace då de nya poliserna är skit dåliga. Den ena är klantiga än den andre och man blir bara förbannad efter ett tag. En polis kan ju inte göra så många misstag..? Det känns för mycket påhittat.

I början håller filmen ganska jämna steg med de andra filmerna, men det känns så mycket kopierat från tidigare filmer oxå. Det händer för lite efter ett tag och variationen uteblir.

Det är ett himla tjat om polisens dåliga löner, arbetstider och det tar över filmen och man glömmer fort vad filmen egentligen handlar om, vilken skurken var osv. + att det är en skånsk "skådis" (enligt mig har han aldrig gjort något bra, han stönar mest för att han är så fet) som jag inte förstår ett enda ord av vad han säger, så en kvart från filmen förstår jag inte pga dialekten.. Eller beror det på stönen..?

Det är så synd att Wallander filmerna har gått så fort neråt istället för att hålla samma tempo som förut, vad beror det på? Jag älskar Wallander, men nu blir jag hela tiden besviken på dåligt skådespel. Det borde ju finnas några riktiga skådisar i detta avlånga land?

Njae, om du inte har nått bättre för dig kan du ju kolla på dessa Wallander filmer. Annars; don't. Jag rekommenderar hellre att se på de gamla filmerna! :)

Igår kväll när jag började piggna på mig lite så kollade jag på 25th hour, som är en kriminaldrama film. I huvudrollen är Edward Norton, som alltid gör så bra roller och även i denna film.

Andra som spelar med i filmen är Philip Seymour Hoffman (Mission Impossible 3) och Anna Paquin (True Blood). 

"Klockan tickar för Monty Brogan, hans tid i frihet är snart ute. Om 24 timmar ska han börja avtjäna ett sju år långt fängelsestraff. Tiden som kung på Manhattan är över och det är dags att ta farväl av det liv han levt. Hans livsstil har tagit honom till de bästa klubbarna i New York men också fått honom att förlora kontakten med de människor som stod honom närmast. Under sin sista dag i frihet försöker Monty återuppta relationen till sin far och han träffar också sina två tidigare bästa vänner Jacob och Slaughtery. Han måste dessutom bestämma sig för vad han ska göra med sin flickvän som kan vara den som angett honom för polisen."

Jag älskar Edward Norton, han tolkar sina roller så bra och lever sig in i dom. Tyvärr missade jag ungefär 20 minuter i slutet, då jag råkade somna. Men trots det får filmen mer än godkänt, helt klart sevärd! Det är lite konstigt att dom visar de bästa filmerna efter tolv på natten och tar b-filmer först, eller hur?

En rolig sak; Monty Brogan säger ordet 'fuck' 40 gånger på cirka 5 minuter under sin monolog i badrummet. En sån bra monolog så jag tänker faktiskt skriva den i bloggen, håll utkik!