Inlägg publicerade under kategorin Åsikter och tankar

Av bfalk - 16 april 2012 14:30

Jag anser fortfarande att man inte kan födas ond. Ett litet barn vet aldrig i vilka händer den hamnar, hur den ska växa upp och vilka idéer och handlingar den senare kommer utföra.

Man blir ond. Man växer sig till att bli en ond människa. Något går fel. Något är fel i hjärnan.


Jag har legat i sängen hela dagen och kollat på första dagen av rättegången av Breivik, han som så kallblodigt mördade 69 människor och skadade flera stycken.

Av respekt till offren och deras familjer så tar de ibland bort ljudet vilket gör det lite osammanhängande och svårt att förstå ibland, även norskan kan ibland bli lite svårt för mig. Trots detta är det väldigt svårt att lyssna på, se på bilder men framförallt att se den här mördaren som verkar så oberörd, han bryr sig inte det minsta. 

Han är ledsen - ledsen för att han inte hann göra mer, sa hans advokat inför ett tv-team för någon vecka sedan.


Det här är stort, och att visa Breivik i egen hög person - direktsänt för alla som kan se, ger han en enorm chans att visa vad han går för. Vilket han gjorde på en gång. När han kom in i salen gjorde han en extremhälsning (hailade), men något jag själv tog åt mig var när rätten spelade upp samtalet han ringde till polisen. Han log. Ett nöjt och glatt leende, som att han var riktigt nöjd över vad han gjort.

Är det det här vi vill visa upp?

Vi blir bara förbannade, hatar han ännu mer och undrar hur han kunde bli såhär. 

Trots allt detta, hur vi än känner inför mannen som tagit så många liv, så måste han trots allt få en rättegång.


Han är ju inte dum den där. Jag vill egentligen inte skriva hans namn, alla vet ju vad han heter redan. Han vet precis hur han ska göra för att få uppmärksamheten han så starkt törstar efter. Och media och annat folk bara ger han den. Det kan vi bli förbannade på. 

För mannen är ju redan ond, och jag tror inte man kan bota ondhet. Det finns där, det börjar växa och tillslut har det tagit över hela ens värld. Och att han dessutom har haft sin mamma som en fast grund enda sen start gör det bara värre. 

Jag tror han använder sig mycket av det nazistiska, för han vet att så många människor blir illa berörda av det och man syns ännu mer om man har någon slags tro, 'det var pga min tro jag gjorde detta' - och man tar bort all sin iblandning i det hela.


Rättegången kommer hålla på en lång tid och jag läste att det skulle kosta flera miljoner att hålla den. 

Jag hoppas de visar den respekt offren förtjänar, det är dom som ska få uppmärksamhet, inte den kallblodiga mördaren som så snabbt tog deras liv alldeles för tidigt.

Av bfalk - 2 april 2012 18:45

Jag brukar inte kolla på programmet 'Efter tio', det är nästan aldrig något som tilltalar mig i programmet, och Malou Von Sivers som är programledare står mig inte alltför varmt om hjärtat.. 

Idag när jag gick min morgonpromenad så tänkte jag att jag skulle gå lite till, men som tur (?) så fick jag lite ont i benen och när jag kom hem slog jag igång tven och Efter tio var igång. 

Jag tänkte precis byta kanal när hon säger att Mikael Spreitz, känd som en av Gladiatorerna och han är även skådespelare, skulle komma. Inressant var bara förnamnet. 



Trots sin muskelösa och hårda stil så har han levt ett tufft liv och använde tillslut våldet för att få ut sina känslor. 

Hans pappa misshandlade både han och sin mamma, han var alkolist och väntade ofta på att Mikael skulle komma hem från skolan för att ge han stryk. 

När Mikael börjat med karate så kände han sig 'stark nog' att försvara både sig själv och sin lillebror genom att hota sin pappa att han skulle döda honom om han la ett finger på dom igen, "han slog oss aldrig igen men han är en genom ond människa.." förklarar Mikael med en uppsyn som gör att det värker i en.

För visst tar det, sånna här hisorier, iallafall för mig. Inget barn förtjänar stryk, fysisk eller psykisk misshandel eller någon form av övergrepp. Och jag blev så förbannad när man även fick veta att många visste vad som hände i just Mikael's hem, men inte gjorde något. HUR kan man bara titta på och inte ingripa? HUR kan man somna gott om nätterna när man vet att grannpojken tvärs över kanske åker på stryk av sin egna pappa, när du ligger i sängen och oroar dig över vilken tshirt du ska ha imorgon?



Jag tror det här är mycket vanligare än man tror, det är inte solsken och vackra dalar överallt, i alla familjer. Och de som försöker påvisa detta har oftast något att dölja, har jag lärt mig.. 

Jag tycker inte att det är något fel att gå ut som en känd person och berätta det här. Det är inget "åh, det är så synd om mig" prat utan det går ju ut till så många barn, ungdomar och vuxna som kanske också sitter i samma sits eller har sätt något sånt här som utomstående. 

Mikael har fått betala för gamla känslor, när han nockade på olika människor och dopade sig. 

Han är nu själv pappa och jag tycker man aldrig ska dölja vad man varit med om, man ska berätta även för sina barn vad som har hänt i sitt egna liv. Och man ska kämpa som en jäkla galning så man inte blir likadan som sina föräldrar, om man har haft en dålig uppväxt. 'Arvet', hatet och känslorna ska inte tas över till nästa generation och förstöra ännu ett barns liv.


Att en man som ses som en stor och stark livsfarlig karl, sitter och berättar det här kan förvirra våra hjärnor. Var han inte tuffare än såhär?

Jo, han var tuffare än vad alla trodde. Man kan inte bli tuffare, starkare och hårdare än det här, sitta och prata om sin uppväxt och sitt liv och förhoppningsvis hjälpa många andra!

Ytan och utseendet är inte allt, får jag återigen kastat på mig. 

Alla har vi våra historier bakom oss, och vissa kommer upp till ytan..



Mikael%20Spreitz%20om%20sin%20v%C3%A5ldsamma%20bakgrund

Här kan du se intervjun.

Av bfalk - 26 mars 2012 17:45

Och så såg jag en bild. En bild som var så välbekant. Så välbekant att jag var tvungen att slå på filmen, soundtracket och komma tillbaka till alla minnesbilder. 


Jag var ung när filmen kom ut, han var mitt allt, och texterna betydde allt för mig då.

Jag tog allt så allvarligt på den där tiden, hjärtat gjorde ont och jag undrade hur det skulle bli med allt. Ännu en gång kan jag säga att musiken räddade mig, drog mig bort från det onda och omslöt mig med alla texter och ord.


Vad pratar jag om nu då, tänker ni. 

Jag har inte bara växt upp med Backyard Babies och Linkin Park som en tröst och kärle i livet. En som jag verkligen också älskade när jag var yngre var Eminem. Han är lite som Marilyn Manson på ett sätt, trots att musiken skiljer sig åt drastiskt - så antingen hatar man eller så älskar man han. Båda två har fått utstått så mycket skit just på grund av deras musik och hur dom väljer att förmedla detta. Jag tror det är ett av alla skäl till varför jag dras till deras musik, Eminem's musik. Och jag kommer aldrig skämmas att jag har lyssnat på han, att jag haft han som idol och ibland sätter på hans musik än idag.

Jag fastnar alltid för texter, om texterna är bra och jag känner att de förmedlar något just till mig så skiter jag i, helt ärligt, vad det är för genre. 

Eminem hade något som jag behövde just då - ett jävlar anamma, skit i hela jävla världen och gå din egna väg.

När jag såg 8 Mile så var jag fast direkt. Jag vet inte hur många gånger jag såg den, jag kunde varenda mening och vad som skulle hända. 


Och så såg jag den där bilden. Och jag var bara tvungen att se den igen. Precis alla känslor och minnen kom upp som jag hade då - både på gott och ont. 

Jag kommer på mig själv hur jag säger meningarna och 'sjunger' med i låtarna. 

Det är sjukt det där - här sitter jag, en liten jäkla rocker, som påminns hur hon en gång älskade hiphop. Eller ja, Eminem's hiphop. 

Och den är bra en idag, även fast jag inte lyssnar på den varje dag. De elaka texterna, hur man vill lyckas och hur han själv faktiskt lyckades ta sig ut ur ett liv som inte var bra. 


Jag älskar verkligen filmen 8 Mile. Man ska skita i vad man egentligen "tillhör" för grupp av musik; budskapet filmen är så sjukt bra så man nästan fäller en tår. Man ska aldrig ge upp. Och om man får en chans ska man aldrig sumpa den. 

Och det är synd att det inte görs sånna här filmer längre, med riktiga budskap i. 


Med huvudet fullt av massa minnen, tårar och leenden så slår jag på soundtracket till filmen. 

Jag lyssnar en stund och tänker tillbaka. 

Ja, han är så sjukt bra, den där Marshall Bruce Mathers III.



Look, if you had one shot, or one opportunity
To seize everything you ever wanted in one moment
Would you capture it or just let it slip?

Av bfalk - 10 februari 2012 16:30

När man smurfar runt på tumblr så finner man de högst konstiga bilderna. 

Idag hittade jag en "visste du att.."-bild och så visade den en bild på en tjej som ätit kycklingnuggets i 15 år och som inte ätit nått annat under dessa år och har skapat ett stort beroende. 

Jag undrade om det här verkligen var sant och kollade upp det. 

Jo, mycket riktigt så var det ju sant. Sedan 2 årsålder så har denna dam vid namn Stacey Irvine (nu 17 år) ätit kycklingnuggets.


Jaha.. 

Detta skapar så många frågetecken:

* Varför har en 2åring ätit skräpmat?!

* Varför har inte föräldrarna hjälpt till mer?

* Hur kan en mage palla att endast äta EN sak, varje dag hela tiden?

* Hur kan en maträtt vara så god att man orkar äta det i 15 år..?


"..I dag, 15 år senare, varnas 17-åringen för att hennes ohälsosamma matvanor kan leda till döden. Skräckslagna läkare fick reda på hennes beroende efter att hon kollapsade och i ilfart fick föras till sjukhus, då hon knappt kunde andas." Om inte det vore en varningsklocka nog, men nej, hon vill fortsätta äta sina nuggets. Vissa gör då allt för att lätta på sitt beroende, för visst är det ett beroende som vilket som helst?

Människor gör allt för att få tag och mätta sitt beroende, och jag tycker det är så sjukt att man tillochmed fortsätter trots att läkarna varnar henne att hon faktiskt kan dö.

Men smakar det så kostar det.. Antar jag.


"- Hon har blivit tillsagd i tydliga ordalag att hon kommer att dö om hon fortsätter på samma sätt. Men hon säger att hon inte kan äta något annat."


Här kan du läsa om nuggetsbruden.

Av bfalk - 7 februari 2012 14:00

Både igår och idag har jag varit enormt less. Denna lesshet gör mig sur, förbannad och arg. Jag är inte så rolig att vara runt/prata med när jag blir såhär. 

Och nu får min blogg ta skiten, och ni som faktiskt orkar läsa. 

Men ibland måste man få lätta på sina känslor och jag tycker att ens blogg kan vara bra för just det. 


Jag är less på många saker, på många människor. 

Ibland blir jag så less på människor att jag faktiskt glömmer dom som aldrig glömmer mig. Förlåt för det.


Jag är så less på att vara sjuk nu, att magen och njurar gör ont, att HELA tiden må illa. Jäkla skitjävlar. 

Och folk har mage att ifrågasätta om jag verkligen är sjuk. Det är inte första gången det händer, att folk undrar "ofta hon är sjuk? ofta man kan vara så sjuk, så länge?". Egentligen ska jag ju inte behöva bevisa att jag är sjuk, men jag blir så fruktansvärt less på hur folk tänker och hur dom säger saker. Varför ska man ljuga om att ha ont i magen, har halsfluss eller vad det nu kan vara..? Sist jag kollade så var det inte kul att vara sjuk! Om man nu inte tror att jag är sjuk kan man ju knipa käft och vandra vidare, om man nu faktiskt bryr sig hör man av sig och visar lite jävla empati. För det tycker jag man kan göra, faktiskt. Så är det i min värld, så är jag uppvuxen och inlärd - så gör man faktiskt.


Och dom jag faktiskt trodde brydde sig, helst när jag låg på sjukan, ja dom har varit tysta som möss. Jag undrar mycket om det är mig det är fel på när folk inte ens orkar höra av sig och fråga hur jag mår. Men vissa kanske är för självupptagna för det. 

Självklart tycker jag inte att folk som jag knappt har någon kontakt med ska höra av sig, då skulle jag nog mest tro att det var av nyfikenhet om jag ska vara ärlig. Men människor som är runt mig ofta, som känner mig och vet hur mitt tillstånd är (oavsett om det hänt nått bra eller dåligt) kan ju kanske visa en gnutta omtanke. 

Men nej.

Ännu en gång funderar jag på vilka människor jag har i mitt liv egentligen. Men på nått sätt blir jag aldrig förvånad - ni lyckas inte riktigt med den delen. 

Men less blir jag, less, arg och lite ledsen.


Och det är nu jag tar mig för munnen och inser vilka som faktiskt står där vid min sida och genuint bryr sig om mig, i ur och skur.

Dessa människor är min familj och släkt, Jessica och lite förvånande mina jobbkompisar också. Det är fint när man märker vilka som verkligen står där och orkar med mig när jag mår dåligt, har ont, är glad, är hispig, är tjatig, är sur och less.


Ingen ska behöva tänka till vilka som egentligen bryr sig om en. 

Och jag blir så jävla less att jag ännu en gång ska behöva tänka så.

Av bfalk - 6 februari 2012 18:15

I fredags (3/2) kunde man läsa om hur Robert Kronberg (fd. häcklöpare) spyr ut sin galla på tv4:s program "Gladiatorerna". 

Om någon skulle missat vad det är för nått: 4 utmanare, 2 killar och 2 tjejer, får möta 12 stycken Gladiatorer i olika grenar för att samla poäng och sedan gå vidare till final. Gladiatorerna är då människor som är väldigt muskliga och svåra att slå, komma förbi osv.


"Det är solklart att gladiatorerna är dopade" säger Kronberg och säger även "– Kanalens brist på ansvar är märklig, tycker jag. Vilka signaler och värderingar vill man sända ut? De haussar upp de här gladiatorerna, som ser onaturliga ut och beter sig som idioter... Kanalen är helt ute och cyklar, säger han.– Kanalens brist på ansvar är märklig, tycker jag. Vilka signaler och värderingar vill man sända ut? De haussar upp de här gladiatorerna, som ser onaturliga ut och beter sig som idioter... Kanalen är helt ute och cyklar."


Det första som kommer upp i mitt huvud är - jaha nu är det dax igen, dax att ta del av denna underbara fina svenska avundsjukan. För jag tror faktiskt han är det. Jag tror att alla som tränar och tävlar är lite avundsjuka på varandra och vill överträffa varandra. Det är ju inte en slump att han just tar dessa muskelberg, eller hur? Och vad ska man säga om dessa muskelberg då? Ja, att det är dopade. För de kan ju knappast ha tränat och ätit rätt i flera år, för att bygga upp dessa kroppar? Nej, de måste givetvis ha proppat i sig massa piller. Något annat existerar inte. 


Varför nu en fd häcklöpare ska lägga sig i detta, att påstå att dessa människor är dopade, är lite konstigt tycker jag. Vad kan han få ut av det? Att vara en bodybuilder och vara en häcklöpare är inte riktigt samma sak, man tränar ju inte direkt likadant och det är inte samma sport. 

Men, hur vet jag vad han säger inte är sant? Det vet jag ju givetvis inte, såklart. Men jag tror faktiskt på tv4 när dom säger att de får genomgå flera dopingtester, för det får 'vanliga' människor på vanliga gym också göra. Dessutom, som enligt mig är en stor faktor är att när programmet gick för 8 år sedan så var det många av gladiatorerna som åkte fast för just doping. Och jag tror att det har skärpts väldigt mycket, både genom lagar och vilka regler som tv4 har. 

Om du kollar på bilder för 8 år sedan, och bilder från människorna är med nu så är det en stor (!) förändring på deras kroppar. För 8 år sedan såg de groteska ut. Nu är det helt annorlunda, de är inte ens i närheten (förutom möjligen Roddy "Hero" Benjaminsson). Just det reagerade jag på väldigt mycket när jag såg första avsnitt i år, hur deras kroppar var mindre från tidigare säsonger.

Och om de nu hade varit dopade, hade det kommit ut för längesen, media kan nog sniffa upp det rätt fort.


Kronberg fortsätter med att säga att de är dåliga förebilder, de ser onaturliga ut och beter sig som idioter.. 

Så, är det bättre att sända trådsmala tjejer och killar då, som knappt äter och försöker nå ett mål som är omöjligt..? 

Jag ser mycket hellre på biffar, som tränar och äter sunt, än modeller och liknande som sänder ett mycket osundare budskap. Alla vill ju självklart inte se ut som dessa muskelberg, men, det är ändå bättre. 

Och denna Kronberg har nog inte förstått att hela grejen med Gladiatorerna är ju faktiskt väldigt mycket skådespel, kidsen gillar det. Kom igen! Tror han att de går runt och skriker, tror att de är en vargar och ylar, slår mot kameran och är så arga på riktigt..?


Det här kan jag faktiskt diskutera väldigt länge. Jag tycker att det är ett helt sjukt uttalande och jag blir förbannad på att sånna här puckon ska få "prata ut" i media.

HÄR kan du läsa artikeln.


Såhär såg det ut för ca 8 år sedan


Hur det ser ut idag; en väldigt dålig bild, där alla inte syns riktigt

Av bfalk - 1 februari 2012 15:00

Jag snodde (utan att fråga, fy skäms) den här bilden av en dam som heter Rebecka. Fann henne helt hux flux här på det stora internet, och vi älskar nog Backyard Babies lika mycket. Jag trodde då inte det fanns någon som känner känslorna som jag känner, men titt på fan! Jag måste säga att det är skönt att prata med någon, även fast man inte känner människan, som förstår hur man känner för något/någon/några. I detta fall världens finaste och bästa killar.


Anledning till varför jag tog bilden var hur alla känslor bara väller fram när jag ser Dregen rocka loss så mycket att man tror han ska sprängas, hur han faller på ändan och verkligen går in för det han gör. 

Och det har jag ju sett några gånger. Hur han faller på ändan. Hur han ler. Hur hela bandet ger allt för sin publik och sina fans.

Fan vad jag saknar det. Jag saknar Backyard Babies. 

Om jag kunde skulle jag säga åt er, för jag behöver er



Tänk vad musik och en grupp kan göra med en. Jag är glad att jag har ett favoritband, som sitter fast långt inne i hjärtat. Musik kan trösta en när man är ledsen, göra en pepp när man är glad, den finnns alltid där. 

Av bfalk - 31 januari 2012 18:45

Är det viktigt hur människan bakom bloggen och dataskärmen ser ut..?

Slutar du läsa om människan, enligt dig, inte ser bra ut?


Jag får ofta kommentarer om att det är jag som är onormal, "inte vi andra", mest av människor som säkert inte ens läst en mening i min blogg. Vissa gillar inte alls hur jag ser ut och använder min blogg och spyr galla över detta. Nu skiter jag fullständigt i detta, men jag förundras hur människor funkar; hur det orkar bry sig, hur de tar upp någons utséende och klankar ner på någon som de (oftast) inte ens vet namnet på.


Var ligger du i den här frågan? Bryr du dig om hur personen som driver en blogg, eller en sida, ser ut?

Det skulle vara intressant om du svarade, men även kommenterade inlägget så jag får veta hur just du tänker.





Du finner omröstningen precis under min presentationsbild.  

Presentation


peace, love, rock'n'roll madness

Omröstning

Anser du att man ska få skriva vad som helst i en blogg "min blogg, mina tankar", sålänge det inte kränker någon?
 Ja
 Bara vid enstaka tillfällen
 Nej

Fråga mig

25 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4 5
6
7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2013
>>>

Sök i bloggen

Tidigare år

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

Besöksstatistik


Skapa flashcards