Bekräftelsebehovet man hade när man var yngre, kan nog inte jämföras med nånting annat. Man skulle synas och höras, både socialt bland folk och på internet. 

Jag är glad att jag bara skämde ut mig på sidor som Lunarstorm, som nu är borta. Jag är så otroligt glad att jag inte är ung och har facebook. För ojoj vad man man måste synas där. Nu är det nog första gången jag känner mig vuxen, men där är bekräftelsebehovet enormt. 

Man ska skriva statusar som får oss gamlingar att rynka ögonbrynen och sucka och fråga vad fan det är som händer. Men sen är det ju alla bilder, man ska helst visa magen och tuttarna, jämt. 

Och jag bara tänker på hur jag skämdes av hur jag skrev saker på internet och la upp någon bild, som i det läget, var mycket utmanande. 

Men nu har allt plötsligt blivit ännu värre, och om man inte visar det här - så ja, är man nog ingen.. Mycket tråkigt. 

Jag tycker synd att dessa brudar och killar måste visa sig sådär, för man kan faktiskt bli omtyckt ändå, även fast man inte tror det. Men, det verkar som att samhället har blivit väldigt hårdare för de yngre. Och då är det ju naturligtvis med utseéndet och hur man skriver som ska sticka ut, man ska vara smal, snygg och vara utmanande. Men man ska även ha massor med kompisar, vara populär och lyckas i skolan. Inte konstigt att pressen för somliga blir alldeles för jobbig.

Och de flesta jag känner som visar upp sig såhär, är även vän med sina föräldrar på denna sida och jag undrar varför de inte skriver något. Jag skulle bli snortokig och antagligen skämma ut min unge. Men jag anser att det alltid ska finnas en gräns, för allt, helst när man är så ung och inte riktigt vet vad man gör. Och när man inte riktigt vet vad man gör - det är då man kan bli utnyttjad. Det är hemskt att ens skriva så tycker jag, men det är ju den hemska sanningen också. Det är inte konstigt att man kallar sig själv "ung och dum", för man tänker inte ett steg längre med vissa saker.

För det är inget kul att skämmas och undra vad fan man tänkte på, lite senare i livet. Och tanken på att allt finns kvar på internet, kanske inte alltid är sån mysig tanke.

Men, måste vi alla genomgå den här grejen med internet, skämma ut oss till max och sen ångra oss..?

Jag behåller kläderna på och skriver statusar om Jens Lapidus, Gnaget, och hur hur jag äter bullar istället.. (Bullar kan även tolkas som något annat, men det lät bra, eftersom jag är äldre).

Thank goooood att inte facebook fanns när jag var mindre!

.. På hur människor tänker, och varför dom gör som dom gör. 

Ingen kan ha missat att den onda diktatorn Gaddafi, Kadaffi (kärt barn har många namn..) har blivit tagen och dödad. 

Rätt åt han, såklart. 

Efter att ha haft Libyen och dessa människor i landet i sin lilla hand och härskat, så har han nu dött. Det var bra att dom satte en kula i hans huvud, eller var nu den prickade, det är lite otydligt.

Han förtjänar att dö. Han var ju ond. 

Dock så undrar jag; människorna har törstat efter demokrati under hela tiden, lika rättigheter osv osv. 

Men ändå tar de hans kropp och visar upp den i ett köttrum i ett shoppingcenter, för allmän beskådan? Att visa upp två kroppar (hans son är även med i detta köttrum), det är respektlöst, sjukt och äckligt.

Är detta den demokratiska övergångsregering vi väntat på?

Jag måste ju poängtera att det är bra att han är död, inget snack om saken. Jag förstår att människorna i landet är glada. 

MEN, det är väll ändå inte en bra start på det demokratiska landet de väntat på..

Och ingen kan väll ha undgått det tragiska som hänt i Ljungby, där en fyraåring hittad mördad bara ett stenkast från sitt egna hem? 

Genast väckte det tankar hos mig att något inte riktigt stod rätt till, med något. Och inte långt efter så fick man veta att den lilla pojken bodde med flera syskon med sin ensamstående mor, med fadern i fängelse, som slagit på henne ett antal gånger. Hon har även flytt och bosatt sig någon annanstans i Sverige så fort Soc har varit och knackat på dörren. 

Något annat jag blir väldigt illa till mods är: hur kan man lämna en fyraåring själv - visst, han var med sina syskon men jag anser att man aldrig kan 'dumpa' av sitt barn och låta de äldre syskonen ta hand om barnet. Barn bråkar, syskon bråkar - man springer därifrån och bryr sig inte. 

Men det är inte just det jag reagerar på, det är mest hur mamman inte märkte att sin fyraåriga son inte var hemma förns 19.30 och det var då hon slog larmet. 

Nu ska inte jag sitta här bakom min dataskärm och anta, anklaga eller så. Men jag tycker bara det är väldigt konstigt. Och väldigt oroväckande. 

Jag tror, som medierna också verkar gå på - att det är någon/några av barnen som bragt den fyraåriga pojken om livet. 

Hur kan ett barn döda ett annat? Barn ska ju vara så oskyldsfulla och inte ljuga - och verkligen inte kunna förmå sig att döda någon annan. 

Jag säger, och har alltid sagt, att ingen föds ond. Man blir ond. Man formas till att bli ond, tänker onda tankar, göra onda saker. 

Om barn växer upp i en missbrukarfamilj, blir sexuellt utnyttjad, blir mobbad, mår dåligt fysiskt och psykiskt, ser bara mörker. Är ett barn så långt ifrån en vuxen då..? Egentligen..?

Barn kan inte tänka "om jag gör så - händer det här".

Jag kan ta mig som exempel - jag tänkte aldrig ett steg längre, jag bara gjorde. Och jag lärde mig. Och utvecklades. 

Nu har inte jag bragt någon om livet - och jag tror ju givetvis inte att alla barn dödar, eller ens har tanken på att döda, men det där att inte riktigt veta vad som kommer efter en handling, det 'tänket' har nog inte riktigt börjat fungera i hjärnan.

Tyvärr är inte fall med att barn dödar barn något nytt i Sverige.

Kevin 4 år, började bråka med två bröder, båda under 10 år. Obduktionen visade våld mot halsen, då bland annat en pinne ska ha använts för att trycka mot pojkens hals.

Det är förjävligt. Det är grymt. Det är hemskt. 

Det ska inte få hända, men det händer. 

Och för att förhindra sådana hemska mord så tror jag att dagis, skolan och vuxna människor måste ingripa mycket mer och mycket snabbare. Det finns inget annat sätt. Man måste rädda både offret - men även "gärningsmännen". Om man gör ett sånt grovt brott som att ta någon annans liv, innan man ens är 10 år, ja, då är det ju ett självklart fel. 

*

Nu vet vi inte om pojken i Ljungby blev mördad av några jämnåriga kamrater. Men chansen är stor.

Och jag undrar var världen, var Sverige och samhället är på väg..? Vi måste ju skydda, älska och ta hand om barnen!

Stockholmssyndromet är ett psykologiskt tillstånd där kidnappningsoffer eller personer hållna mot sin vilja – utvecklar en relation till kidnapparen/kidnapparna och tar parti för förövaren mot polisen.

Syndromet är uppkallat efter det kända Norrmalmstorgsdramat som ägde rum mellan 23 och 28 augusti 1973.

*

Ibland måste man inleda en text och förklara vad man ska skriva om. 

I det här fallet var det ju Stockholmssyndromet. Jag vet inte hur många av dom som läser min blogg som vet vad det är, men det nämns väldigt ofta i tv, filmer och böcker. 

Ett offer som kan börja utveckla känslor för kidnapparen, den som är ond. Visst låter det konstigt?

Det är naturligtvis en överlevnadsinstinkt, än äkta känslor, kan jag tänka mig. Man gör som människa allt för att överleva.

För någon dag sedan kollade jag på en dokumentär om Shawn Hornbeck, jag tänkte inte titta för jag skulle gå ut i köket och göra något. Jag hade ljudet på ganska högt, och jag hör hur de börjar prata och jag känner att jag bara måste titta. 

Och det var inte en trevlig historia.

Shawn blev kidnappad oktober 2002, då var han 11 år. När allt hopp var ute så blev han funnen av polisen - när de letade efter en annan försvunnen pojke. Då hade Shawn varit borta i över 4 år.

Han blev kidnappad av Michael J Devlin, som tog Shawn när han var ute och cyklade. Han tog Shawn till sin lägenhet - och där de bodde hela tiden.

Shawn berättar i dokumentären att han varje dag blev utsatt för sexuella övergrepp. Han visste inte vilken dag det var, vilken månad eller år, alla dagar flöt samman. 

Det är tragiskt när man hör allt han fått vara med om, och första tanken är ju självklart - hur tusan kan man överleva något dylikt?! Och hur VILL man leva efter att ha varit kidnappad och utsatt för övergrepp i så många år?

Shawn Hornbeck

Men så kommer helt plötsligt det konstiga mitt i allt tragiskt. 

Shawn hade vänner och en familj både han och kidnapparen Michael umgicks med. Shawn syntes överallt runt hela USA och en dag satt han och en ur den andra familjen och kollade på tv - och så dök han upp där. Men gjorde ingen min av att det skulle vara han som var den försvunna pojken.

Han kunde fly, han kunde säga något till de andra, han kunde ringa telefonsamtal. Men han gjorde inte det. Varför?

Blev han drabbad av det kända Stockholm syndromet och utvecklade känslor för sin kidnappare, han gjorde allt han sa, och var så rädd att han inte ens vågade fly, även fast denne var borta.

Kan man vara så rädd att man inte vågar fly eller säga något till någon även fast man har möjlighet till det...?

Eller är man så förstörd, både fysiskt och psykiskt så man inte ens orkar tänka på att fly?

Shawn uppträder som vilken 17åring som helst (med mediaträning, givetvis), han pratar på som om man skulle prata om vädret, han skrattar och är glad. 

Och jag kan inte sluta tänka: han måste vara så himla förstörd. Och snart kommer det slå till honom i ansiktet.

*

Michael J Devlin dömdes till livstidsfängelse för kidnappning, sexuella övergrepp och mordförsök.

Jag har funnit allt fler orsaker till att hata grannar. Och jag tror faktiskt mina slår alla rekord. 

Varför man bör hata grannar, del 2 (varför man bör hata för evigt och evigt och evigt) här får ni:

- Den där jävla killen på nedersta vångingen har 'trimmat' sin bil så det låter som tjugo stycken sopbilar/motorcyklar/lastbilar samtidigt.

- Samma jävla kille ÄLSKAR att bara sitta i bilen och sätta igång motorn, så länge att röken åker in i lägenheten och fylls med härlig doft = jag får fan astmaattack. 

- Hur killarna bara älskar att stå utanför och ha fest istället för att vara inne. Vem fan gillar att stå ute, helst när det är höst?!

- Grannens brud skrattar/gråter/skriker alla tider på dygnet. "Med rätt att döda.." skulle passa bra just här. 

- Den lilla mopsen som jämt ska springa ifrån ägarna. Och hur hans namn klingar fint i huvudet flera timmar efter att de gått in. "REUBEN!! REUBEN!!" Jag ska ta den där jävla Reuben jag..

- Den där lilla flickan som älskar att hälla vatten och sjunga. Helst samtidigt. Helst hälla vatten på folk och sjunga i deras öron. Man kan inte skratta utan tänder..

Ps. Jag är världens bästa granne. Ds.

Det tragiska som hände i Flemingsberg kan inte ha undgått någon. En 25årig kvinnlig vårdare blev mördad av en av de häktade efter att denne man fått tag i en batong och slagit henne till döds. Det var ursinnigt våld och hon hade inte en chans. 

Jag tänker inte skriva något om hur det kunde hända, jag var inte där, jag vet inte och om man ska spekulera skulle detta ta ungefär femton sidor. Och det orkar ni inte läsa, eller hur? 

Den stora snackisen, bortsett hur det kunde hända, är varför en ung tjej kunde få jobba med denna brottsling. Hon var ju så yngre, liten och dessutom kvinna. Hur kan det hänga ihop tillsammans med en misstänkt mördare..?

Jag har läst statusar på facebook där män skriver och undrar hur en tjej kan överhuvudtaget få jobba på ett häkte. Varför jobbade just hon där, varför tog hon hand om honom, varför var det inte en stor och stark karl där (för honom hade han minsann inte mördat!).

Det är 2011 och jag förundras fortfarande över hur vissa tänker om kvinnor. Vi kan inte tänka själva, vi ska inte få jobba med de vi vill. Vi ska sitta tysta och låta männen styra. 

Varför tar man inte alla 'varför' och riktar det mot han som gjorde detta hemska mot hon som jobbade där? Varför kunde det hända? Varför gjorde han det? Vad ska man göra för att inte det ska hända igen?

Istället riktas uppmärksamheten på: 

1. Hur ung hon var - 24 år, då kan man nog inte tänka så mycket, och helst inte förstå hur dessa män i häkten är. 

2. Tjejer är ju så små - därav ska de inte jobba med detta.

3. Hur hon blev av med batongen - det skulle inte en man lyckas med.

Jag blir rent ut sagt förbannad. Det är sånna här åsikter som gör att tjejer och kvinnor blir mer utsatta och mer kränkta. 

Sverige 2011 - och det är mer förtryck än någonsin. 

Och jag ställer frågan - varför ska man inte som tjej få ha ett högrisk jobb? Bara för att man inte är lika lång, väger lika mycket och inte har en penis, så man då inte få jobba på ett häkte, ett fängelse eller på ret.psyk?

Tjejer kan, och har alltid kunnat, försvara sig. I alla situationer. Det är något som är inbyggt hos oss redan som liten - passa dig för främlingar, gå inte i mörkret, ha en nyckel mellan dina fingrar. Klart som fan det går att försvara sig på sitt jobb, om det skulle ske något. 

Pressen skriver "hon hade ingen aning om vem hon hade att göra med". Alltså, är ni seriösa? Tror ni inte att de som jobbar med detta läser journaler? Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det är helt otroligt att man ens får publicera en sådan mening. 

Jag säger detta av egen erfarenhet - man vet allt. Precis allt om människor som kommer in till vården. Man har alltid koll. 

Kanske ett studiebesök vore på sin plats. Så kanske de slutar upp att skriva dessa idiotiska meningar.

*

Hur skulle det se ut om det bara var stora starka män på alla högriskjobb? Jag tror utvecklingen på sådana ställen skulle peka rakt nedåt isåfall. De intagna behöver såklart få se båda kvinnor och män, de kan prata med kvinnor som de inte kan göra med männen - och vise versa. 

Jag var inte på häktet i Flemingsberg, och av respekt så till de anhöriga tycker jag inte man ska spekulera i det. Den 24åriga tjejen gjorde säkert allt i sin makt för att skydda sig, hon gjorde säkert sitt jobb. Men kraften i mannen gjorde så att hon inte orkade. 

Det är tragiskt att det har hänt och det som är ännu mer tragiskt är människor som yttrar sig och säger att kvinnor inte ska ha dessa jobb. 

Var är vi då på väg, om vi inte får jobba med det vi vill..?

Man behöver inte vara helsyskon, eller ens dela samma blod för att kalla varandra syskon. 

Jag älskar er, föralltid ♥

jag och micke

   jag och roger

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag hatar grannar. 

Jag skulle vara evigt tacksam om alla bara kunde ta sitt pick och pack och dra ifrån mig så jag får lite ro, någonjävlagång.

Här är en lista på varför man skall hata grannar, förevigt:

- De går så jävla hårt deras golv, så man tror att de ska dimpa ner från taket vilken sekund som helst och SJÄLVKLART landa på tven/datorn/en själv/allt som betyder något. ALT. att alla glas i skåpen ska gå sönder.

- När de får för sig att börja renovera. Jämt. Hela tiden. Och helst ska det börjas klockan 8 på en söndagsmorgon när man är ledig/sjuk/bakis. Jag ska fan komma och slita sönder era jävla verktyg.

- De "glömmer" att klockan är 04.57 på natten och sätter igång svinhög musik ala LSDtripp så man får hjärtattack och avlider X antal minuter.

- Hur den manliga grannen (som man trodde var bög) skaffar sig en flickvän. Som fnittrar HELA tiden. Och det bästa av hela situationen är ju naturligtvis att de har satt sängen vid väggen så man inte bara hör fnitter.. 

-- Varför samma granne ALDRIG kan prata i normal ton, utan skriker hela jävla tiden. Undra hur han låter när han är arg. Då rasar väll huset.

- Hur det 'äldre' paret som har en hundjävel som aldrig slutar skälla. Det spelar ingen roll om det är 07.00 på morgonen eller 01.00 på natten, så står den där ute och skäller. Jag har aldrig haft sån lust att skjuta något som när den där sätter igång.

- Att INGEN granne man har är snygg. Inte ens så man kan fantisera och skämmas efteråt om varför man fantiserade om en sån ofin människa. WTF!!

- När grannarna sätter igång världens jävla rejvparty med 20 pers, som sedan tar festen ut i trappuppgången. När festen efter 5-6 timmar ÄNTLIGEN är slut så lämnar de små rester, så som ölburkar, tidningar, cigg och oidentifierade saker i trappan..

- Att bo i ett hus med BARA killar som grannar. Behöver jag säga mer?

PS. Jag är världens bästa granne. DS.