”You lose yourself, you reappear / you suddenly find you got nothing to fear / alone you stand with nobody near / when a trembling distant voice, unclear / startles your sleeping ears to hear / that somebody thinks / they really found you”
Bob Dylan

Nu sitter jag på bussen på väg hem. Skönt att åka ybuss, då går det lite snabbare. Konserten igår var helt underbar, Thåström var sitt bästa jag. Han skrek, hoppade och skrattade, han var inte den mannen man sett förut, haha. "Fan vad bra det är" hörde man runt om en och jag kan inte annat än hålla med. Jag är jätte glad att fått se han igen och se en rockkonsert. Nu är jag ännu mer sugen på att se han hemma i Sundsvall.. Som vanligt är det folk i publiken som man undrar vad fan dom gör där egentligen, dom diggar inte musiken, dom står helt stilla och kollar på klockan. Jag fattar inte hur man kan köpa en biljett om man inte ens tycker om musiken, jag fattar inte hur man kan ta någon annans plats, tänk på den där som jätte gärna ville gå och så tar dom där fjantarna upp platsen. Vad gör ni på en rockkonsert?!Ja, jag ska inte skriva så mycket mer, har ju tillgång till dator ikväll och imorn. Då laddar jag upp lite bilder oxå tänkte jag. See you later!

There is something with the drugs today
It's nothing new to me
and there is something wrong with sex today
I fuckin' love it!

Nu sitter vi äntligen på bussen, på väg till mitt älskade Stockholm. Alltid när man kommer fram så får jag samma känsla som när man är nykär, det pirrar i magen och man bara ler. "Här vill jag bo", tänker jag varje gång.Bussen är jätte seg för den ska ju stanna överallt, tur att jag har med mig godsaker och tidningar och en bok. Och en mamma såklart (som föresten hälsar till mina läsare, haha).Ikväll ska jag äntligen få se mitt älsklingsband oxå, kommer bli grymt som faan! Backyard Babies och Sthlm, kan det bli bättre?Nu kommer jag nog inte ha tid att blogga så mycket, på lördag ska jag på en ny rockbar oxå. Tills dess hoppas jag att internet är tillbaka hemma. Ha det så bra sötnosar! :) Puss!

Hej små korvar! Internet är inte tillbaka, men mitt sug efter det har ännu inte försvunnit. Knepigt. Kanske ska flytta ut i skogen ändå, och lära mig att vara utan tekniska saker.Här ligger jag i soffan och är tokförkyld, blev det igår. Har knappt sovit nått för att nässprayen jag har suger, måste köpa en ny imorn. Jag är nästan helt säker på att Jessica gett mig snorbaciller.. Hon ska få på moppo på lördag alltså.Jag har väll inget vettigt att berätta egentligen. Sthlm imorn, längtar som ett as! :) Dock inte efter bussresan.. Nu ska jag nysa vidare! Puss

Sjukt less, nu har internet försvunnit igen! Tydligen håller dom på att gräva här i närheten och så "råkar" dom göra sönder sladdarna hela tiden. Det är konstigt hur beroende man är av internet alltså.. Nu kanske ni undrar hur jag kan skriva detta inlägg, jo man har ju internet på mobilen. Tack och lov. Det går väldigt segt men det går ju.. Jag hoppas det funkar imorn, för jag måste kolla massa saker innan sthlmresan. Så håll ut! I'll be back! Puss

Jag hittade en väldigt bra artikel för ett tag sen, jätte bra läsning! Här är ett urdrag:

Så levde och dog verklighetens JW.

"Jag har träffat verklighetens JW. Han var en kille i 25-års åldern med invandrarbakrund som festade på Stureplan, drog kola på östermalmsfesterna och lånade 90 000 kronor av en nära kompis för att kunna fortsätta festen. Han var noga med att dölja sin riktiga identitet, noga med att poängtera i kretsarna där han bodde på övre Östermalm. Men egentligen bodde han i förorten hos sin mamma.

Han pratade flytande svenska men kunde inte förlika sig med sin klasstillhörighet eller sin ekonomiska ställning. Han hade gjort en klackring av guld med ett släktvapenmärke i. Han sa att det tillhörde den rika avlägsna släkten i något främmande land.

Denna mycket vänliga kille jobbade på posten när ingen såg. Han hade ett helt vanligt jobb för att kunna fortsätta hänga med i festen. Han skämdes för sitt arbete, skulle hellre dö än att leva med att sanningen kom fram. Han hade inte hunnit fatta att arbetarklassen byggt husen vi bor i och gatorna vi vandrar på.

Han hade aldrig insett utan en arbetarklass finns ingen civilisation.

Han hade aldrig stannat upp och fattat läget, stannat upp och njutit av vinden och regnet. Upplevt glädjen och tacksamheten över att leva. Förstått att allt är möjligt för den som är beredd att arbeta för det. Han hade bara levt kvar i den innehållslösa bubblan av fester och falska identitetstillhörigheter.

Blivit ett med själva festen. Ormens skalle i gråskalornas paradis. Blivit en med lögnerna han delade bord med på festerna.

Det finns ingen som drar mycket kola som inte ljuger och får en förvrängd självbild. Han ville vara som dom andra på festen utan att känna dom. Bara känna deras kolapersonlighet. Den personlighet som ger dödskallemärkt ångest.

Men JW jag träffade ville vara som dom trots ångesten. Som dom med rika föräldrar som fått det sagt till sig att de måsta vara kreativa och kämpa själva. Att inget kommer gratis i livet trots ett fett bankkonto hos föräldrarna.

Han levde likt JW på premissen att han inte skulle bli upptäckt. När festen var slut efter ett par år orkade han inte med sitt eget bedrägeri och tog livet av sig. Han hittades död i sin mammas kök i förorten, han hade hängt sig i taket. Hans ansikte var vitt och tungan blå, och byxorna troligen fulla av avföring och urin. Kanske hade han tagit av sig klackringen med det instansade familjevapnet, kanske inte.

På bordet intill kroppen stod en urdrucken whiskeyflaska och på bordet låg ett handskrivet brev. I det bad han sina anhöriga om förlåtelse för att han tänkte ta sitt liv. I självmordsbrevet stod det att han inte orkade leva med skulderna längre, speciellt inte den till hans närmaste vän, en skuld på 90 000 kronor.

Jag skulle inte bli förvånad om han hade kokain i blodet när han dog. Att detta var en av alla dessa mornar efter festen på Östermalm. Att han tog beslutet efter ytterligare en ångestnatt. Att det var planerat sen länge framkom av brevet han skrev. Han orkade inte leva med lögnerna och skulden till bästa vännen längre.

Där har ni slutet för verklighetens JW även om regissören Daniel Espinosa fångat realismen på ett fantastiskt sätt."

Joel Kinnaman som JW i Snabba Cash.

Artikeln är skriven av Liam Norberg och här kan du läsa hela artikeln.