Vad jag hittade här är dock oklart, en simpa kanske? Bilderna är från när jag gick på Omvårdnadsprogrammet, i 2an kanske. Vi var ute och letade äckliga djur till naturlektionen.. Och ni ser ju hur insatt och arbetsvillig jag är!

Jag var grymt nära på att ramla i vattnet också.

Jag har gått i hiphop/street dans? Jag var en jävel på dansgolvet, fick mycket beröm men som allt annat mamma betalade så slutade jag att gå. Väldigt synd, motionen och att få göra nått man gillar hade jag gärna gjort även idag. Ibland tänkte jag med mitt arsle.

Visste du att korta människor är bättre på att dansa?

Ibland kanske det är bra att vara kort ändå..

Mamma rensar i en av våra förråd här hemma. Hon halvskriker:"Men vafan! Kolla vad jag hittade!" Hon kommer till vardagsrummet med en påse, där i ligger ett tiotal Barbiedockor (varav en är Ken). Jag plockar upp dom och får tillbaka den där känslan som när jag kollade på dom när jag var 7 år. Jag blev genast 7 år i någon minut och började pilla på håret och kläderna.
Vad tog åt mig, jag trodde inte jag ens kunde känna såhär bara av att se några Barbiedockor man hade när man var liten. Men tydligen. Jag trodde mamma hade kastat bort dom där för läängesen, hon sa att jag skulle ta en och spara den.

Så jag gjorde det.

Det är ändå rätt skönt att man vet att man har barnasinnet kvar, att man kan få känslorna som man hade när man var liten. Ja, ibland önskar jag att jag fick vara liten igen faktiskt. Känns så jävla drygt att vara 'vuxen' ibland. Men nu tror jag att jag är 20 år igen..

Trots detta så tycker jag dockor är lite obehagliga, kommer säkert kasta in den i garderoben då jag inser att den vill döda mig när jag sover.. (Men först ska jag leka med den en timme).

Dockan hade ju tillome stjärnor på kläderna! Fifan.

Jag inte kan sova om jag har fötterna under täcket? Jag tycker det är obehagligt och alldeles för varmt. Det ser jätte knäppt ut men jag får iallafall sova gott!

Nej, det är tydligt. Aldrig får jag som jag vill, aldrig får man vara glad.

Bitter som ett riktigt mongo.

Jag mår bättre idag, jag vill gå på The Umbilical Brothers. Jag trodde vi skulle gå. Men som vanligt blir jag besviken och det blir inget. Fan, jag borde ju vara van vid det här laget och anta att det faktiskt blir såhär varje gång.

Jag fattar inte hur jag ska överleva i denna lägenhet senare.

"Vi åker så du inte blir ledsen" Det är precis man behöver höra.

Aja, det hade ju kunnat vara värre antar jag. Och vi får se vad som händer, kanske blir nöjd tillslut ändå!

Och sånna har inlägg är jätte tråkiga och bara bittra att läsa för er, för så brukar iallafall jag känna. Ryck upp dig förfan och se det goda i allt.

Jag har fått Slash's skiva oxå (tack Fredrik), ska lyssna lite på den och kanske återkomma med en liten recension.

Föresten, drömde om ormar hela tre gånger inatt. Varje gång vaknade jag, satte mig upp i sängen och skrek. Slog med benen och armarna för jag trodde de var i sängen. Usch, otäcka djur det där. Tydligen betyder det otur att drömma om dom. SEDÄR. Nej, jag är inte bitter. Snart går det över.

Puss.

Jag hatar att se skräckfilmer? Jag blir orealitiskt rädd och vågar knappt röra på mig. Jag blir sedan väldigt förbannad på mig själv för mina tankar (som att den äckliga gubben står bakom gardinen) och så blir jag väldigt arg när människor vill skrämma mig efter att ha sett en skräckfilm.

Jag hatar ljudet av klockor? Helst sånna som sitter på väggen. Om jag ska sova och hör ljudet så kan jag inte somna, även fast täcket är för öronen.

Jag försökte att ha en klocka på rummet (det kan ju vara bra lixom) men tog bort den efter två dagar för jag kunde verkligen inte sova och jag störde mig så mycket på ljudet.

Varför har man inte uppfunnit en tyst väggklocka?!