Inlägg publicerade under kategorin Åsikter och tankar

Av bfalk - 13 januari 2013 19:15

Den 20/1 2006 hittade man David Hellman död i sin lägenhet i Uppsala. Han var känd under namnet Dave Lepard för många, sångare och grundare av sleazeglambandet Crashdiët. David blev 25 år gammal.

Davids familj tror att han dog den 13/1 och därför tillägnas hela veckan åt att minnas och hedra och uppskatta det han gjorde för musiken. Enligt mig var han den bästa sångaren bandet haft, orginalen är som vanligt alltid bättre än de andra. Jag får alltid en hemsk klump i magen när jag tittar på kort på David, jag tror många demoner jagade honom. Hoppas han har det bra, där i sleaze himlen!



ANNONS
Av bfalk - 11 januari 2013 19:36

Jag är en sån här människa som när jag väl sitter vid datorn och lyssnar på musik så kan jag kolla igenom flera tusen (okej där tog jag i..) sidor. Jag hamnar på många tumblr sidor där många har sitt favoritband/artist som stor del av sidan och därav lägger upp mycket bilder och skit med det. 

Klickade mig in på en killes sida av en slump, kanske tänkte att han skulle ha något intressant, förutom massa skräckskit som man kommer få mardrömmar av så var det måånga bilder på två herrar. En påminde lite om Andy i Black Veil Brides (fast han hade tagit stilen och mosat ihop den till 10 gånger 'värre') och den andra var jätte snygg. Alltså såhär: OHMAJGAD du är inte ful du eller! Ett sånt moment fick jag. Och då måste jag ju givetvis veta vilka det är. Kommer på att det är ett band. Och jag får för mig eftersom han är så jäkla sjukt snygg måste det ju vara bra. Och så har jag förhoppningsvis hittat ett nytt bra band!


In på youtube, klicka på första bästa video jag ser. Det går 30 sekunder.

Sen börjar det!! PAaaaaaaa... 

NEJ.

FAN VAD DÅLIGT DET VAR! 

Jag blev så besviken så jag ville skrika. Seriöst. Det som såg så bra ut för ögonen var ren tortyr för öronen. Det var så jävla dåligt att jag ville kräkas och jag undrade vem fan som lyssnar på sån skit.

Jag kan helt seriöst inte tänka mig någon av mina nära, kära eller bekanta som lyssnar på det här. Och jag var tydligen inte ensam om att känna sånna här känslor. Men eftersom jag nu hittade det här så är det ju människor som gillar det.


Nu tänker väll ni lite såhär "men oj Bella! Vad har du nu hittat för hemskt, jag vill veta!" - jag tänkte inte skriva ut det men om ni vill tortera eran lillesyrra någon gång så har ni ju ett bra redskap; bandet heter Blood on the dancefloor.

NEJ! Kom ihåg att detta är en varning! Ni vet vad ni ger er in i!!


Och det här var ett helt vanligt inlägg en helt vanlig fredag av en helt vanlig snorig tjej i Norrland.


  Man får inte se ut såhär och göra jätte dålig musik. Det borde vara lag på det.




ANNONS
Av bfalk - 10 januari 2013 14:30

Det var längesen jag körde en sån här lista.. Jag har inte något att berätta om som händer i mitt liv då jag mest jobbar för jämnan (tack och lov, jag har haft sån ångest över just det..).


Polisen får kritik. Alltså jag undrar vad det är för pack som anser att det är fel av polisen att använda sitt TJÄNSTEVAPEN som dom FÅR ANVÄNDA VID FARA. Nu senaste gången handlar det ju då om rånarna i Södertälje, en polis sköt ena killen i huvudet (som senare dog) för de hade vapen riktade mot polisen. Jag har inte läst så mycket men tror det kommit fram att det inte var riktiga vapen och nu ska killens familj anmäla polisen som sköt.. JAG BLIR SÅ JÄKLA FÖRBANNAD så jag vill kräkas. Alltså, man blir ju inte polis för inget lixom. Om man ser någon med ett vapen så måste de ju agera. 'Vi mot dom'. 'Du eller jag'. Blir det ju. Och ändå så tycker folk att svenska polisen är för fjantiga, men när de väl gör sitt jobb och drar sitt vapen så är det så illa så folk bajsar på sig.

Jag skäms över er som tycker såhär.


Att vara alldeles för privat. Jag har märkt ännu mer än någonsin att folk använder, framförallt facebook, som något forum där privata saker ska ut. Och även om man tar bort så har säkert mååånga hunnit läsa det och det som kommer ut på internet stannar som sagt där. Jag har många gånger viljat kräkas ut hur less jag varit (som igår imorse..), kanske skrivit ut namn eller vilken jag menar om jag är arg eller ledsen på någon. Om jag har problem hemma osv osv. Men en liten gubbe med hatt som sitter på min axel säger åt mig att låta bli, jag kommer ångra mig. Men alla verkar inte ha en liten gubbe med hatt som säger åt en. Senaste gången jag blev förbluffad var hur en tjej i min ålder skrev att hon låg inne på 7an (akut psyk) och i detalj berätta hur hon mådde och så. Jag har väldigt svårt att tro på hur någon kan må så jäkla dåligt och ändå sitta på facebook..

Eller är det bara jag..


Det här är rasistiskt. Jag börjar få nog av allt som är rasistiskt. Vad man än gör, vad man än säger kan tolkas fel och man stämplas som en rasist. Jag vet inte hur många av er som har sett det men det florerar en bild på en misshandlad kille på facebook, där han skriver vad som har hänt (ett invandrargäng hoppade på honom när han sagt åt dom att vara tyst på bion). Och detta fick en vädigt aggressiv vän till mig att bli tokig. För det var rasistiskt att skriva att det var ett invandrargäng.

Att han blev brutalt misshandlad verkar inte vara så hemskt..


Mitt hår. För att övergå till något som inte är på lika blodigt allvar som samtalsämnena där uppe så måste jag säga att jag älskar mitt hår. Det var ett tag sen mina vänner! Trivs som fan. Det är så snyggt. Hoppas det växer lika snabbt som det hittills har gjort så kanske jag äntligen får samma frilla som min älskling Dregen! (Ja, jag vill se ut som en karl).


Vad har jag på väggarna egentligen. När jag stod och diskade, eller vad jag nu än gjorde, i min ensamhet, i en tyst lägenhet med bara tankarna som snurrade runt i skallen så började jag tänka på allt jag har på väggarna, alla tavlor jag har föreställer mestadels döda människor.. Döda kända människor. Marilyn Monroe, Elvis, Sid och Nancy, August Strindberg, Amy Winehouse, Marlon Brando, Che Guevara.. Jag vet inte.. Säger det här något om mig månne..? Och kommer detta ha någon inverkan, såsom de dödas möte när jag är borta..? Hmm..


Av bfalk - 17 december 2012 15:45

Hej! Jag har läser din blogg och har sett att du har gjort några nya tatueringar. Kan du inte visa alla i ett inlägg eller nått? Varför valde du att göra just dom, gjorde det ont osv? Skulle vara jätte kul att se :) Kram!  


Svar: Ja, det är klart. Sånna här inlägg är roliga att göra, jag skrev även en text om mina erfarenheter och tips i slutet så here go!: 



2007 var året då jag gjorde det dumma beslutet att tatuera mig för första gången, det blev rätt mycket med tre stjärnor på varje underarm. Och rätt dåligt. Jag var nog nöjd med dessa i en månad, kanske mindre. Innan jag insåg hur hemska de såg ut. Jag fattar inte alls hur jag tänkte där. Eftersom det här var det första jag gjorde tyckte jag att det gjorde väldigt ont och jag ville dödens dö. Jag hade  (vad jag kan minnas) ingen bakrund till varför jag gjorde dom, mer än att jag sa att jag var en stjärna (det funkar än!!).

Gjord privat.


   

2010 Av en ren slump blev jag kompis med en tjej efter ett krogbesök som precis börjat gaddat. Hon fick försöka att göra underarmarna lite bättre, med fler färgglada stjärnor. Jag var fortfarande väldigt missnöjd över de första men jag tyckte ändå att de blev lite bättre med det nya, men så fort jag började inspektera det hela noggrannare började jag vantrivas i mitt eget skinn mer och mer. Andra gången jag tatuerade armarna tyckte jag inte alls att det kändes, färgläggningen kändes mer än linjerna. Varför det inte gjorde ont berodde nog mest på att hon tog i för löst (fick fylla i dom igen under 2011).

Gjord privat. 


 

2010 Samma dag som jag gjorde underarmarna gjorde jag även en röd stjärna på vänster ringfinger, den är jag jätte nöjd med, den är så söt och fin och passar perfekt där. Det kändes knappt när jag gjorde den, det gick väldigt fort.

Gjord privat.


 

2011 På baksidorna av båda benen har jag Backyard Babies döskallarna. Äntligen fick jag dom på plats på kroppen och är väldigt glad över det, jag älskar det bandet! Jag ville ha det så simpelt som möjligt och endast ögonhålorna i fyllda. Många som jag mött säger "oh fyfan, det där måste ha gjort jätte ont!", men det gjorde faktiskt inte det. Det sved som fan när hon var längst sidorna, annars var det en smärta som gick att uthärda. Dock så fick jag världens tatueringsfrossa (precis som när man har feber, kroppen har fått utstått för mycket) under natten, jag gjorde inte bara benen utan fyllde även i underarmarna och tatuerade fingret så det kanske inte var så konstigt.. Jag måste fylla i dom eftersom de sitter på ett ställe som gör att det nöts ganska mycket.

Ett extra plus i kanten är ju att Dregen la ut den här bilden på hans facebooksida.. Lycklig tjej?!

Gjord privat.


 

2011 Samtidigt som jag gjorde BYB döskallarna så tatuerade jag in "Shhh.." på vänster pekfinger. Mest för att visa när människor ska hålla käften, det är en rolig tatuering bara. Den här gjorde så ont så jag ville skjuta mig själv, det gick fort men smärtan.. Jag har fyllt i den tre gånger (bilden visar när den är i fylld för tredje gången) och mer blir det nog inte. Det är väldigt svårläkt och det nöts ändå bort väldigt fort, den får helt enkelt vara tills den kanske inte syns mer! Och det gör för ont för att fylla på ofta, haha. 

Gjord privat.


 

2011 Jag fortsatte med tatueringar under 2011 och denna gång blev det en text i nacken, hos en helt ny tatuerare (för mig då). Det var Håcke som fick göra den här texten, och efter det har jag bara gått till han och det tänker jag fortsätta med, han är enligt mig den bästa tatueraren här i Sundsvall (kanske Sverige?, då dom ville ha med han till Ink master Sverige), han kan göra ALLT.

Jaja, den här texten symboliserar precis vad det står - jag vet inte vart jag ska men jag ska komma dit. En klockren text. Man behöver inte veta allt i livet. Smärtan var inte alls farlig, det tog nog mindre än 10 min så var den klar, en lätt match för fröken Falk! (På bilden är den precis klar, har ingen annan bild då det är svårt att knäppa kort på sin egna nacke..)

Gjord av Håcke, Sundsvalls Tattoo.


   

2011 Innan året var slut så hann jag med ännu en tatuering. Den här sitter på höger vad och ni ser ju precis vad det är för något. Jag älskar laget AIK och kommer alltid göra det (vad alla andra än säger), jag är så jädrans stolt över den här!! Man ska visa sina färger och sin tro. Detta är ju en stor tatuering så den kändes ju, men inte så farligt. Det värsta var nog när han råkade komma åt någon nerv som gjorde att jag haltade ett tag, haha. Jag fick dessutom frossa även denna gång jag tatuerade mig, väldigt oskönt.

Gjord av Håcke, Sundsvalls Tattoo.    


 

2012 I slutet av 2012 var det dax för något stort. Ett porträtt på min mormor och morfar! Jag har läänge haft ett kort (litet som ett automatkort) nålat fast på väggen som jag har älskat så mycket, det var när de var unga, precis hade träffats och var nykära. Dessutom väldigt väldigt snygga. Jag har alltid vetat att någon gång ska jag tatuera in dom på kroppen, men hade väldigt svårt att veta vart. Det blev tillslut på vänster arm, så jag alltid kan se dom. Jag älskar resultatet, det är så himla bra gjort! Detta är min hyllning till min avlidna morfar och levande mormor, för allt de givit mig. Jag älskar dom så.

Gjord av Håcke, Sundsvalls Tattoo.


   

   

2012 Efter att ha varit så missnöjd med mina underarmar så länge så ville jag verkligen göra något åt det och få bli snygg OCH nöjd. Om jag knappt kände något de tre första gångerna nålen var där så kände jag desto mer nu - SATAN vad det sved och gjorde ont (framförallt på handlederna). Det var väldigt oskönt, men jag intalade mig själv att snart är det klart, snart är jag fin, allt kommer vara värt det - och precis så blev det ju. Jag valde att göra skuggade rosor ovanpå stjärnorna, de blev inte dolda, nu smälter allt in som en helhet. På första bilden (vänster arm) skrev jag Mamma längs ena rosen, hon av alla mammor är värda det. Som hon kämpat, som hon tagit hand om mig. Även här visste jag att jag skulle skriva mamma någonstans, nu ser jag det tydligt och kommer föralltid att ha henne där och påminnas om hur tacksam jag är att hon är just min mamma.

Gjord av Håcke, Sundsvalls Tattoo.

*

Som ni kunde se så fick jag frossa några gånger efter att jag tatuerat mig. Antagligen för att jag är extra känslig och att det varit stora jobb som man har gjort. De senaste stora tre tatueringarna som jag gjort, på armarna, har jag förhindrat att frossan ska dyka upp under natten genom att ta alvedon. En tablett utspridda under dagen och kvällen efter att det är klart. Det har verkligen hjälpt och jag har inte känt något alls. Ett tips till dig som kanske är lika känslig som mig!

Den bästa salvan efter du gjort en tatuering är Bepanthen, den åker in snabbt i huden, du behöver inget mycket alls och den är mycket mjukare och skönare att lägga på än tex Helosan.

Jag råder alla att gå till en riktig tatuerare på en riktig salong, jag hade bara tur att den andra privata tatueraren jag fann var en duktig (dock oerfaren och försiktig) tjej, men man kan ju trots allt bli helt förstörd och det kommer alltid sitta där på en. Man ska tänka igenom på vad man verkligen vill ha, kommer jag vara lika nöjd om 10 år? Gör något personligt, något som inte alla har. Gör inte något som är inne för stunden. Om man hittar en bild på något man vill göra - gör något med den så det inte blir en total ripoff, för varför vill man ha en exakt likadan tatuering som någon annan i världen har..?


Ska jag göra något mer då? Ja, det är klart. Efter jag gjorde underarmarna, på kvällen, svor jag att aldrig göra en till tatuering, det gjorde så himla ont, jag kunde inte ens böja på dom. Men vem försöker jag lura egentligen? 

Vad jag vet just nu är att det kommer bli ett till porträtt, på vem och vart håller jag hemligt tills den sitter där den ska. Men det kommer jag vänta med, jag har ju hela livet på mig som min tatuerare säger varje gång jag är där (men jag vill ju ha allt nuuuuuuu!).




Av bfalk - 11 december 2012 17:30

För några dagar sedan såg jag en dokumentär, om man kan kalla det det. Det var Uppdrag Granskning som handlade om William Petzäll, en journalist hade följt han i början av hans politiska karriär. När han plötsligt dog av en överdos så valde denna journalist att ta reda på vad som egentligen hände med William då han själv aldrig sett några tecken på drogberoende. För det är ju så, en missbrukare behöver ju inte se ut som någon vi ser på stan; hemlös, inga tänder och skitig. Många som har högt uppsatta postioner har missbruk; läkare, politiker.. Bara för att dom inte ser ut som en missbrukare i våra ögon ska se ut, behöver det inte betyda att dom inte har problem. De kan bara gömma det lättare. Och få tag på bättre grejer.


Ja, vem tusan är William undrar säkert iallafall hälften av de som läser det här inlägget.

Han var en ung kille som fick gick ett hemskt öde till mötes, allt pga av den dåliga missbrukarvården här i Sverige. Han hade länge brottas med sina missbruksproblem, med både alkohol och tabletter.

William var även en politiker, hade en karriär som började tidigt. Som tonåring satt han i Borås kommunfullmäktige för Sverigedemokraterna. Han har också varit ordförande för Sverigedemokraternas ungdomsförbund, SDU.

William Petzäll kom in i riksdagen som Sverigedemokrat efter valet 2010.

Efter interna strider lämnade han partiet under hösten 2011 och satt efter det kvar i riksdagen som politisk vilde.


De interna striderna handlade såklart om hur han ständigt hamnade i trubbel av sitt missbruk. Han drack väldigt mycket, blev tagen av polisen flera gånger under sitt korta liv och tog alla droger som han fick tag i (förutom heroin).


Och eftersom SD är sånt laddad ämne, framförallt idag så ber jag er ändå att läsa, lyssna och kanske kolla på Uppdrag Gransknings program om William. För det handlar inte om SD. Det handlar om honom, som människa. Hur hans uppväxt var, varför han hade så många problem, hur han tog sig in till politiken och hur tillslut han blev slukad av sina egna demoner.

När jag började titta på programmet var jag säker på att det mesta skulle innehålla hans val av parti, men det var en väldigt liten del som handlade just om det. 

Det är en väldigt tragisk historia, både William och hans mamma stred om att han skulle få hjälp, hjälp som han själv så gärna ville ha och inte fick. Han tog sin stora position inom partiet och var den första politikern som tog upp problemen inom missbruksvården. Han dolde inte alls att han själv var missbrukare, eftersom han själv hade det visste han vad han talade om och han kunde nå ut till människor som var eller är i samma sits.


Man får i dokumentären följa William, från början till slut. 

Det var läskigt att se var när han skulle till en rättegång för narkotikainnehav och journalisten följer William efteråt och han påpekar att han tycker att William ser påverkad ut. Killen var helt väck. 

Och det slår mig hur jävla hemskt det är, att folk måste hitta vägar för att komma bort från allt skit och tar droger istället för att få riktig hjälp. Hur de förstör för sig själva och andra sin omgivning med de val de gör. I någon sekvens, jag tror det är efter rättegången, så är det någon nöt som säger att William bara gör det här för att han har ett känt namn, att han gör alla skandaler för att få uppmärksamhet. Han drogar för att få uppmärksamhet. Och där har vi en syn som jag tror många missbrukare möts av, även om de inte är en känd politiker. Jag förstår inte hur en vuxen människa kan säga så. 

Några minuter efteråt så får man då se hur borta William är på det han stoppat i sig.

Men det absolut jobbigaste var att se när mamman kom in i kyrkan på Williams begravning och bröt ihop.

Där och då insåg jag hur skört livet ändå är. Mamman kämpade så hårt, trots att hon själv är svårt sjuk i en muskelsjukdom, hon svek aldrig sin son trots allt han gjorde. Precis som en mamma ska göra. 

En förälder ska aldrig behöva begrava sitt egna barn.


Jag anser inte att missbruk är en sjukdom. En sjukdom är något man själv inte valt. Att dricka alkohol och ta droger är något man väljer och sedan, om man har otur något man sedan blir beroende av och inte kan sluta använda. Men man får aldrig glömma att det är en människa och glömmer bort att det är just en levande människa man har att göra med, hur hemsk och borta personen än är, då har man kommit för långt. För långt åt fel riktning.

 

Jag tycker det är rent ut sagt åt helvete när en ung kille verkligen skriker efter att få hjälp, att få sluta men inte får det. Det är Sverige 2012. Och säkerligen 2013 också.

Och jag förstår inte varför politikerna inte tar upp det här, vill förändra något. Ska man bara skita i människor som missbrukar olika ting, för att de inte har klarat av livet som man ska göra enligt de normer som finns i samhället? Det handlar ju trots allt om människors liv, liv och död.

Jag förstår inte hur man kan gå runt till flera läkare och få narkotikaklassade mediciner utskrivna, tillochmed under samma dag utan att de ser något samband.


Människor ska inte behöva dö. Hur jävliga och hemska saker de än gjort och sagt, så måste de också få hjälp och stöd för att en dag kunna bli fri.

Om man glömmer bort att se människan, om man bara ser ett missbruk, det är då det går åt helvete. Man kan inte ha tron om att det kommer lösa sig efter en natt, det tar tid och det finns människor som kan hjälpa dessa människor. Men ändå funkar det inte och det är då människor, en av dom William, dör av sina missbruk.

 

Det här var det bästa programmet jag sett på väldigt länge, det väckte stora tankar och funderingar inom mig och jag skulle nog kunna skriva en evighet om detta. Men det här får räcka, jag hoppas verkligen ni tar er tid och kollar på programmet. Och inser att Sverige inte är så vackert som vissa vill påstå.


HÄR kan du se programmet.

Jag hittade även en radiointervju med William och hans mamma som gjordes innan han dog. Det är så hemskt att höra mamman säga att det kan sluta med William i en kista.

HÄR kan du lyssna på radiointervjun.


Lördagen den 1 september hittades riksdagsmannen William Petzäll, 24, död i sin mammas bostad i Varberg.

Av bfalk - 3 december 2012 14:00

  • Att tävla i tatueringar. Jag såg för första gången Ink Master Sverige inatt, det var såklart en repris då det går på en vettig tid på vardagarna. Lite roligt var att det handlade om porträtt, jag lyssnade med stora öron eftersom jag precis tatuerat just ett porträtt. Det verkar som det är lättare att göra fel än rätt, om man säger så (tur att min tatuerare är bäst). Jag har väldigt svårt att förstå hur man kan göra ett program att tävla i tatueringar.. Det är ju inte som att klippa av sig håret direkt. Jag tycker det är lite fel att göra det, men dom blir väll glada dom som får en tatuering gratis. Det känns som att man nuförtiden ska tävla i allt, inom allt. Jag tror jag är så jäkla less på sånna program överhuvudtaget. Sen sög ju programledaren ankballe, det kändes så dåligt gjort alltihop.


  • Hästar. Det har varit ett sånt jäkla tjat om den där galan när hästar har en rosett i manen och skuttar (kan hästar göra det?) runt och är "gulliga". Alltid när jag ser sånt + trav så tycker jag så fruktansvärt synd om djuren, enligt mig är det snudd på djurmisshandel. Stackars häst, den vill väll inte hålla på att springa runt sådär. Men allt för att tillfredsställa människans märkliga behov antar jag.. (Ni vet väll föresten att hästar inte finns, det är ett påhitt enligt några väldigt roliga filurer på fejset).

     


  • Mörker. Alltså jag hatar när det är mörkt ute. Det värsta är när jag går till och från jobbet när jag ska/har jobbat natt. FYFAN. Jag är så jäkla rädd att jag ska bli överfallen, våldtagen och hackad i bitar och bli slängd i en frys. Tack för den alla kriminalserier!!

 


  • Marilyn Monroe. Igår började jag titta på en dokumentär, som jag tyvärr inte kunde se klart för jag var så himla trött så jag somnade. Den handlade om fröken Monroe. Men det var då ingen solskens historia. Gud vad den damen hade många problem, ångest, depressioner och problem med att veta vem hon var. Det var en läkare som trodde att hon var schizofren då hon skapade Marilyn Monroe. Hon blev inte älskad som barn och gjorde allt för att bli det när hon blev äldre, men hon blev ju mer sviken och utnyttjad än älskad eftersom hon också var en stor stjärna. Stackars stackars lilla tjej. Hoppas hon har det bättre där hon är nu.

 


  • Sista Johan Falk filmen. Jag trodde det var lite av ett skämt när folk skrev statusar om de två sista filmerna i serien. Hur de borde vinna pris och att det var de bästa som sett osv. Nu har jag sett de två sista och jävlar vad bra dom var, framförallt den sista 'Kodnamn Lisa'. Jag vet inte vad som har hänt för att det ska vara så bra, för de förgående filmerna har det ju varit lite pajasvarning på, förutom undantaget Joel K som har räddat alla filmer med fantastiskt skådespel. I sista har vi både han och Jens Hultén (Seth Rydell) är så jäkla bra alltså. Jag har nog aldrig sett en svensk film som kritiserar dom svenska poliserna och politikerna så himla mycket som den sista filmen. Och med all rätt. Infiltratörer gör väääldigt mycket åt polisen, ja, de gör nog allt som finns att göra för att hjälpa dom och när de sedan blir påkommna av de kriminella kastas de ut som om de vore skit och de får leva sitt liv i flykt. Det är fruktansvärt hur det ska vara, för människor som faktiskt i det hemliga hjälper till och sätter dit bovarna. Extra fint var det att de tog med en kille som faktiskt lever sitt liv i flykt efter att ha varit infiltratör åt svenska polisen. Verkligheten är verkligen så kall och brutal som det visas i filmen. Bra gjort. Väldigt bra gjort. Här kan du läsa om en kille som värvades av polisen som tonåring och sen blev lämnad åt sitt öde när han ansågs förbrukad.

 

   

 

  • Puma Swede. Jag har precis läst ut hennes bok (det tog lite längre än vanligt att göra det då Gardell's bok kom i vägen). Ja jag vet inte riktigt vad jag ska säga.. Först känns den väldigt amatörmässigt skriven, trodde först att hon själv skrivit den men hon hade tydligen en sidekick som var författare. Oavsett vem personen är brukar biografier av kända människor vara väldigt bra och framförallt bra skriven. Men jag vet inte om det har något med att det är svenskar? Nåja, eftersom hon är porrstjärna handlar ALLT om sex. Sex sex sex. Jag är väll inte så fin i kanten och jag visste ju att hon sysslade med porr innan jag började läsa den men det känns så jäkla brutalt det hon gör, mest utanför kameran. Hon låter folk sätta på henne med en dildo som är fastspänd på en leksaksbil, hon låter killar spruta på hennes strips som hon sedan får käka upp, hon överfaller (ja det är sant) killar på krogen och suger av dom helt plötsligt osvosv. Jag kommer på mig själv att jag knappast tänkt såhär om det var en kille (jag rynkade inte ens på näsan när jag läste vad Mötley och Manson kunde hitta på med sina brudar), vilket jag skäms över. Hon skriver att man som tjej också ska få ta för sig och göra precis det man vill och mår bra över. Och hon mår ju bra att leva så och det tycker jag är jävligt fränt, men jag tycker inte boken var så bra som jag ville. Och vulgär var väll ordet.. Jag tycker dock att det är bra att hon är stolt över det hon gör och vem hon är, även fast jag har så svårt att fatta att man vill spela in porr. Gör en lång text kort; boken lär inte få något bokpris över bästa bok direkt.

 



  • Och som sista punkt; på tal om vulgär. Jag pratade med en jobbkompis om att jag tycker att Maja i The Sounds är sjukt vulgär på scenen, det enda hon gör är att sära på benen (iallafall den konserten jag sett med dom). Jag tycker det är lite äckligt att komma ut med en topp och ett par trosor och anspela så mycket på sex. Jag är ju inte där för det utan för musiken och man glömmer som bort det när den som ska sjunga bara åmar runt sig. Han jag jobbar med säger då: Ja, men Marilyn Manson då?! (Vi hade precis innan pratat om honom). Ja. Jag tycker också han är jävligt vulgär, iallafall förut, nu har han nog lugnat ner sig lite. Grabbarna i Rammstein är också det, hur dom leker med dildos och grejer på scenen. Bara för att jag är tjej så dissar jag inte bara andra tjejer, musiken ska alltid vara bättre än att vara sexig eller äcklig på scenen.

   

Av bfalk - 17 november 2012 13:45

En lördag som denna kan man ju alltid fundera kring saker och ting.. Observera att det mesta jag skriver kan man ta med en nypa salt.

 

SD. Det kan ju inte ha undgått någon, medias jakt på SD. De har alltid varit efter dom och nu kommer dom i brallan efter att videon med några ur partiet skrikit hora och blatte. Väldigt onödigt, såklart. Det var för två år sedan det hände och partiet var inte alls lika stort som det är nu. Ett parti med rasistiska åsikter får inte vara med i riksdagen och de utesluter alla som har sådana åsikter, vilket de också gjort nu. Men häxjakten kommer såklart fortsätta och Åkesson kommer ha det väldigt hett om öronen ett tag till. 

Men att det är en SD:are sätter ju sprätt på saker och ting, såklart. Enda sedan det där blossade upp så har jag undrat: varför i hela friden filmade dom det?? Det är som att jag skulle filma en kompis medans denne gjorde något dumt. Det gör man väll ändå inte? Man hamnar ju det kända klistret då. 

Det blir givetvis värre när någon ur partiet gör något sånt här, men frågan jag ställer mig är om det verkligen är så jäkla hemskt som media vill framställa det som.. 


Svenska landslaget - eller Zlatan. Tänk att han faktiskt gjorde något vettigt i landslaget, 4 mål!! Sedan kom jag på att det bara var en sketen träningsmatch mot England, som ni kanske förstår, inte betyder ett skit. Tänk om de endå kunde spela såhär på riktiga matcher?!


Dregen. Han ska släppa en bok!!! AAAAAAAAAAAAHhh, jag kommer köpa alla jäkla böcker. Ba fatt.


Twilight. Jag förstår fortfarande inte vad som är bra med glittriga vampyrer. Börjar fundera om Gardell hade ett finger med i spelet när det skrevs :) 


Människor som är sjuka. Ja inte i huvudet men man kan ju undra. Tydligen så tycker man fortfarande så jävla synd om sig själv så man bara måste skriva statusar. Jag tror jag kommer få ett frispel snart. JA jag ligger också i sängen och är förkyld men vafaaaan. 


Bihålsinflammation. Tar mig ju direkt till detta. NEJ jag ska inte tycka synd om mig själv. Men efter 14 veckor med snorighet så har jag nu fått en härlig inflammation i bihålorna. Jag måste nog åka till farbror doktor imorgon. HUR härligt lär det bli att sitta på en vårdcentral på en söndag?? Upplevelse de'lux.


Julpyntning. När tusan får man börja julpynta?! Jag antar i Sverige land finns det säkert någon oskriven lag om när man får ta fram tomtar. Jag vill pynta, NUUUU!!


Giffarna's sista räddning. Idag 14.30 måste nog Giffarna vinna så de kan få vara kvar i Allsvenskan. Tur att man inte håller på just Giffarna, så man slipper den nervositeten. Jag tror inte de kommer klara det.


Tvätt. Jag har ungefär hundra kilo med tvätt och jag orkar inte pallra mig ner till tvättstugan. Hur svårt ska det vara egentligen.. Jag bara undrar.


Theo Rossi. Vad jag skulle göra för att få han naken i min säng. Jävla karljävel, jag blir fan förbannad när vissa är så snygga. Usch.

Av bfalk - 11 november 2012 15:45

Jag känner hur det rycker till i mungipan. Hur jag rynkar ihop mina ögonbryn, biter mig i läppen och försöker att inte kommmentera det som skrivs.

Ibland mina vänner, ska ni veta, krävs det väldigt för att jag inte ska kommentera på dumma statusar på Facebook. Jag vill så gärna dumförklara många människor som skriver så himla mycket strunt. Men vad hjälper det, egentligen? Ska jag, få dumma människor att sluta skriva dumma saker? Jag tror inte det. Dumma människor har ett märkligt sätt att fortsätta sitt hemska skrivande på sociala medier gång på gång på gång på gång på gång..


Jag vet att jag egentligen inte ska bry mig, att jag borde scrolla vidare. Jag har själv valt att ha en egen sida och skriva ointressant saker, men det finns ju vissa som tar något sorts pris. 

Det är mycket prat om barn och deras bajs, spya eller dylikt (varför nu det vore intressant för andra att veta..), shopping, jobbtider (tänk på alla knäppa människor som vet exakt vart ni är och kan komma och hacka upp er till köttfärs..), lunchning/matning, biobesök och krogbesök.. Det finns mycket man kan skriva om och bli lite smått irriterad på. Men det som är det absolut värsta av allt... När folk skriver hur sjuka de är, hur ont de har, hur synd det är om dom. 


ALLTSÅ KÄRA LILLA MÄNNISKA.

Blir det bättre av att du skriver det på facebook? Vad ska jag, som medmänniska, göra åt att du har hög feber, ont i halsen och inte kan sova..? Känns det bättre att skriva av sig istället för att ligga och slappa i soffan istället? Vill ni ha medkännande?

Jag har lärt mig efter alla mina infektioner och sjukdomar, det hårda sanningen. Folk bryr sig inte ett jävla skit om du ligger i smärtor och/eller är sjuk. Du kan säga det hur många gånger som helst, skrika det, men folk bryr sig helt enkelt inte.

Jag kan skriva av mig här i bloggen när jag har ont i mina leder, bara för att få ur mig några ord. Men det är ju inte så att jag måste få känna medlidande av andra, för ingen förstår ju hur ont jag har och de flesta tar det som att jag söker uppmärksamhet. 

Hur vet jag allt detta då?

Jo, för att jag själv tänker så. 

Vad faaaan.. Att få influensa och sånt GÅR ÖVER. Det är inte så att du kommer att dö, åk till farbror doktor, få medicin och håll käften. Jag vill inte veta när dessa människor skulle få kronisk värk och kanske få problem med ryggen, armen eller knät.. Är det bara de starka människorna som får som mest ont?


En vis dam sa till mig en gång "när man har sjukt jävla ont så håller man tyst".

Och det är sant. När man är riktigt sjuk och har ont så delar man inte med sig av det, helst inte till alla på en sida på internet. 

Är det nått jag inte tål är det folk som fiskar efter uppmärksamhet för att de är sjuka. Alla människor blir sjuka. Punkt. Om jag ser en status om hur jävla synd det är om dig för att du är förkyld så kommer jag komma på besök och visa hur ont det kan göra på riktigt.


Presentation


peace, love, rock'n'roll madness

Omröstning

Anser du att man ska få skriva vad som helst i en blogg "min blogg, mina tankar", sålänge det inte kränker någon?
 Ja
 Bara vid enstaka tillfällen
 Nej

Fråga mig

25 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4 5
6
7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2013
>>>

Sök i bloggen

Tidigare år

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Det är ni som är dom konstiga - det är jag som är normal med Blogkeen
Följ Det är ni som är dom konstiga - det är jag som är normal med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se