Inlägg publicerade under kategorin Recension

Av bfalk - 7 december 2012 16:00

Dagen började inte alls som jag hade tänkt det. Jag och Jessica åkte iväg från Sundsvall tidigt med bussen, eftersom det var "snöstorm" efter vägen så skulle det såklart vara en krock eller avkörning eller vad det nu var efter vägen och vi stod stilla i 2 timmar.. Med en väldig stress flög vi, kändes det som, runt Stockholm. Väl framme så är linjen vi ska åka med jätte sen = mycket mycket folk. Man får fan panik när det är så mycket folk på t-banan. Inte blev det roligare när dom som skulle gå av skulle gå ut.. Allt detta för lite snö. JA LITE!! Fan, här i Sundsvall går det snö upp till knäna och blåser nå djävulskt. Det är storm. Jävlar, var så himla arg för att de är så oförberedda i den där stan.

Men tillslut kom vi fram till våra vänner i Rågsved, fixade oss lite snabbt och åkte sedan vidare till Globen området. Där käkade vi och gick sedan en bar för att lugna nerverna med lite vin!

Sedan var det dax för konsert, på Hovet. Eftersom jag är seg så hade jag ju inte fattat att både Manson och Rob Zombie var på samma turné men man ska inte alltid vara lika snabbtänkt.


Manson var iallafall först ut.

Det pirrade till i hela kroppen när jag insåg att jag skulle få se en av mina favoriter. Det första jag märker är att det är otroligt mycket backup sång, förinspelad sång. Och så var ljudet väldigt dåligt, musiken var högre än hans mick. Fattar inte hur det kunde vara så på en sån stor artist?! Men det kommer igång ganska snabbt och Manson verkar pepp trots så lite folk (ca 3000 pers, det ekade tomt på läktarna). Både han och bandet spelade på bra, trots lite svajningar i rösten ibland. Han bytte kläder efter varje låt (det gick kanske på 5 sekunder, han lämnade inte ens scenen vid alla tillfällen). Det var roliga saker på scenen och han gjorde massor med olika grejer, precis som en show. Det var väldigt snyggt gjort när hela Hovet släktes ned och bara ett lampa riktad mot honom när han sjöng medans snö föll ner på scenen. Inspirerad av vädret månne?

Han sluddrade lite mellan låtarna ibland, men jag fattade inte alls vad han sa. Det öste på ett tag där, men de sista låtarna så spårade det ur. Jag vet inte vad som hände men antagligen började det han hade sopat i sig verka i kroppen och knoppen. Han blev helt förändrad och verkade inte förstå vad som hände, han log brett, kastade iväg slängkyssar och snöt ur sig sjukt mycket snor. Vad det snoret tog vägen vill jag inte veta.. Mannen som gick på scenen i början var inte mannen som gick av. Jag saknade vissa låtar, men eftersom det slutade som det gjorde det nog inget. 

Jag hade inte så höga förväntningar och det var nog bra, det får godkänt bara för att det var just han, men inte mycket mer än det. 


Jag tror han har tappat gnistan för allt, och han är ju tyvärr en missbrukare, det var så hemskt att se. Men det var så kul att äntligen fått se honom, även fast det hade kunnat vara bättre. Men kan karln inte låta bli drogerna så blir det nog inte bättre.

Om han inte hinner dö någonstans på vägen så har han nog gjort sitt snart.. Och det är så jävla synd då han är så himla äkta, vågar säga vad han tycker och gör grym musik. Jag kommer såklart att fortsätta lyssna på Manson en lååååång tid framöver!! Men en till konsert blir det nog inte.


                 


Efter Manson's framträdande var vi lite trötta i fötterna och satte oss på läktaren och vilade oss. Då fick jag nästan nackspärr av alla snygga pojkar och män jag såg.. Jag älskar att gå på rockkonsert, det är snyggisar överaalllttt!!

Efter ett tag var det dax för Rob Zombie och hans band. Jag hade aldrig hört något av den här musiken, men jag skulle nog gilla sa Jessica till mig innan. Och om jag gjorde!! Det var ju kul att det var så himla bra trots att jag inte alls hört något innan, det blir så speciellt då. 

De hade en himla show där på scenen, det kändes som att vara med i en film - i en skräckfilm. Det var robotar, läskiga gubbar och filmsnuttar med. När Manson hade gett upp så gjorde då inte sångaren och resten av bandet som stod på scenen nu det. Jäklar vad de röjde, från första minuten till sista. Sångaren undrade vart alla människor var, eftersom han hört att det skulle vara slutsålt, men var så tacksam att vi var där. 

Hela bandet verkade vara så peppade, så glada. De sprang runt och hoppade runt mest hela tiden, skrattade och flinade och älskade vad de gjorde.

Vid ett tillfälle så sprang Rob iväg och sprang igenom hela läktar sektionen, hur karln orkade röja som han gjorde är för mig ett mysterium..


Jag blev så glatt överaskad eftersom jag egentligen var där för Manson, som var sådär, och så får jag se ett band som verkligen öser arslet av alla. 

Det blev konfettiregn utan dess like, såpbubblor (på en rockkonsert?!) överallt och robotar som knatade runt där. Och underbara musiker.

Allt som allt är jag nöjd med konserterna, framförallt den sista såklart. Det var trevligt att se Manson men ännu roligare och uppskattande att se en sån bra konsert och show av Rob Zombie!

Det var dock synd att ingen av konserterna var så långa.. Jag hade velat sett och höra mer!


          

  

  

     


Aftonbladet recenserade båda konserterna, om någon är intresserad av någon annans ord så lägger jag upp det också.

Marilyn Manson's recension, HÄR.

Rob Zombie's recension, HÄR.


Av bfalk - 17 september 2012 17:00

Jack White, 11 september 2012 på Hovet, Stockholm.


Ljuset släcktes ned och det blir kolsvart. Från att ha varit mycket ljud inne på Hovet blev det väldigt tyst. 

Och en lampa tänds och där kommer han upp. Jack White.

Det kändes lite overkligt att se han faktiskt. Han känns som en påhittad seriefigur med sina lite smått konstiga kläder, sitt ruffsiga hår och sin gälla röst.

Han är så stor så det inte finns så mycket mer att säga om just det. Trots att han är så stor är det många som inte ens vet vem han är. 


Han är inte själv heller, han har med sig 6 brudar i sitt band. 6 brudar som rockar från den första till den sista låten. Jävlar vad tajt dom är, detta trots att det är trummisens första spelning och keyboardisten's andra. Man får lite The White Stripes känsla på en gång. Han kan nog inte komma ifrån det.

Jag blir djupt imponerad hur bra det låter. Och hur alla rockar tillsammans. Han hade nog inte vågat stå där uppe annars, den där White. Det är så bra - men så himla konstigt. Det är en konstig konsert. På ett bra sätt. 

Det blandas friskt med riktig rock, hippiemusik, psykedeliskt, blues och jazz. Och allt låter så himla bra, att det ska vara precis just sådär. 

White's röst går inte att beskriva. Den låter som på skiva fast live var det mycket bättre. Hans små skrik gör allt lite bättre. 

Jag börjar fundera om det bara är jag som upplever den här magin - för Hovet är stendött. Det är bara några få som pallrat sig hit, lite över 4000 pers. Och ingen gör något väsen av sig. Inte ens de som står längst fram. Jag hatar att se sådant. När bandet och mannen på scenen är så jäkla bra och publiken inte verkar uppskatta det. Trots detta så levererar de gång på gång och sliter sina arslen av sig. Framförallt White.


Han sjunger och sjunger, spelar och spelar, byter gitarr nästan hela tiden och går och sätter sig vid pianot några gånger. 

Något han inte gör är att prata, han sa hej i början och hejdå på slutet. Precis som det ska vara. Jag har inte betalat pengar för att höra han prata.


Seven nation army är sist. 

Och så underbart bra det låter. Den är så fantastisk i sig, men när de blandar så många instrument blir det genast bättre. 

Jack White spelar gitarren med tänderna. 

Och sedan radar de sig upp på scenen, Jack skrattar, de bugar och bockar och sedan går de av scenen. Det mörka blandat med det blåa ljuset försvinner och lokalen tänds upp.

Det är slut.

Och fyfan vad bra det var.


     


Nickelback, 12 september 2012 på Globen, Stockholm.


Jag liksom glömde bort Nickelback lite grann. Efter att ha suktat och längtat efter Jack White och sett en fantastisk konsert av honom så kom Nickelback på sidan av allt. 

Jag hade dock mina funderingar på hur det skulle vara. Å vad jag önskade att det skulle vara så jävla tokbra, att Globen skulle lyftas, att det skulle vara rock och bra låtar genom hela konserten.

Tyvärr blev det inte så. 


Det blev mest en sörja. 


Nickelback går på scenen med ett sken av att de är så sjukt fräna och coola. De ska dricka hela natten lång och göra det med publiken, såååklart! Jag tycker allt känns så himla fejk, jag börjat tillochmed tro att de inte ens dricker sprit på scenen. 

Det börjar dock bra, med de bra låtarna. Det är ett riktigt röj i början men det håller inte enda fram. De plockar fram alla ballader de har och just precis då undrade jag vad fan jag gjorde där. 

Jag blev väldigt besviken. 

Jag trodde faktiskt bandet hade kommit över de där låtarna (från det man har hört på senaste tiden's plattor), men tydligen inte.
Allt känns så himla mainstream. Collagerock. Sån där rock som medelålderskärringar och 15,16,17 åriga tjejer bara älskar. Just för att det är så lätt. Det blir inte svårt när det är radiomusik. 

Jag och mamma verkar dock vara de enda som tycker såhär.


Överallt skriks det, dansas det och omfamnas det till balladerna. Och när Nickelback bestämmer sig för att göra en låt for the ladies så kommer det naturligtvis en till ballad. Sen när vill vi brudar hör en fucking ballad?! Jag vill hellre höra en riktigt jävla rocklåt, då har du mig på fall. 


Det konstiga är att mellanriffen låter sjukt jäkla bra. Jag funderar på varför dom inte alltid spelar så. Det låter nästan Metallica aktigt. 

Jag älskar snusklåtarna, då är jag åter med i konserten. 

Men de verkar bara kunna köra varannan, om knappt det, bra låt och de är åter på balladerna igen.


Jag hade kanske för höga förväntningar. Jag har sett så stora band och så bra band och konserter att jag kanske har höjt ribban för högt för de andra. 

Eller så är mina öron så bra att jag hörde och såg något jag inte gillade.

Men, som mamma sa: Vi har sett Nickelback - det i sig är stort!

Klart jag hade velat att det var bättre, men det som var bra - var jävligt bra. Det ska man ta med sig.


     






Av bfalk - 8 augusti 2012 19:52

Och så var min mycket snabba resa till Stockholm över. Det var tråkigt att det var så kort, men vad ska man göra?! Som plåster på såren fick jag ju se riktigt bra konserter :)

Vi kom ner mycket tidigare än väntat, gick mot vandrarhemmet som var mitt i city, där Palme's mördare sprang upp för trappen.. Det var helt okej där, mycket fräschare än vart jag bott tidigare! Sjukt skönt att man slapp tuben också. 

Vi gick på stan och glodde lite, jag handlade, sedan mötte vi mamma och Staffan. Kramkalas!! Hoppas jag inte fått deras jäkla baciller nu bara, båda två blev sjuka när de var borta.. Vi satt och snackade skit tills de skulle åka hem. Då gick jag och brorsan och satte oss på takterrassen på Kulturhuset, sjukt härligt!


       

Sedan käkade vi middag på en väääldigt flott resturang; mitt käk gick på 245. Det hade jag aldrig gått med på om jag visste det innan, jag vet inte ens om maten var så god att den skulle kunna vara så dyr heller. Tyvärr kunde jag inte njuta av maten heller då jag fick fruktansvärt ont i magen, jag trodde en stund att jag skulle svimma för jag hade så ont och så gick smärtan upp mot ryggen. Jag blev faktiskt lite rädd, tack och lov gick det över när jag fick i mig alvedon!! Tänk om man hade fått åka hem och kvällen blivit förstörd. 

Innan vi drog mot Cirkus så visade brorsan mig hur militärerna bodde förut, när de hade hästar och allt. Det är så kul att höra allt han vet om sånt!

Vi gick även förbi Bruce Waynes hem, JO DET ÄR SANT. Det såg precis ut som hans hem och jag blev alldeles till mig, haha. Jag är så tokig i Batman och att man såg det var fränt. Och ännu fränare blev det på kvällen när vi gick förbi där igen, då kom det massa fladdermöss. Men vart var the batmobile?!


     

Lite rosé och öl senare så var vi på plats, vi kom precis när Royal Republic började. Och vilken otacksam uppgift de hade.. Att vara förband kan inte vara lätt, helst inte när de redan är rätt stora. Men publiken verkade inte alls veta vilka det var och någon skrek till och med "gå hem!". Man kan inte gilla allt, MEN Royal spelar fan musik som alla kan gilla, det är peppighet till tusen och man bara slits med. Det är bara tråkigt folk som inte fattar tror jag.. 

De var lite sega i starten men sen så kom killarna igång, och jäklar vad rolig Adam var! Han tog inte att publiken var så opepp. Kung Adam. Och så fick vi veta att nya albumet kommer om 3 veckor. Bra det. 

Royal var ett perfekt förband till Social D. Och de började dessutom growla, sjukt fränt.


   

När Royal spelat klart gick vi ut i salongen igen, och vilka möter jag då?! Nicke och Peder från Backyard Babies - min lycka var gjord. Gud vad glad jag blev och jag fick känslan att de kanske snart, snart kommer tillbaka. Jag hoppas det iallafall. Jag var knäpp i huvudet och sa hej till Nicke, som glatt hejade tillbaka: GLAD TJEJ ELLER VAD?! Jag låter säkert jätte töntig, men vet ni.. Det får man bli när ens största idoler går förbi en :)

En stund senare kom så Mike Ness och hans Social Distortion. Och de väntade då inte med att ösa på. Det började helt enkelt tokbra och avslutades såklart likadant. Något jag dock klagar på var att en låt lät riktigt hemskt - dansbands influerad låt?! Hela publiken blev tyst och efter låten ska Mike lite skamseet "det där gillade ni inte va..?" NEJ. Men resten av giget var helt tokbra, och tur var väll det! Den där Mike verkligen ägde scenen och hade publiken i sin hand och även han var jätte rolig och skämtade mest om allt. Precis som på Pearl Jam konserten så var ljuset riktat mot publiken, det känns som ett tack för att ni finns. 

De vet vad de gör dessa herrar och det är ju klart, de har ju funnits ett tag.. De kan konsten med musik och det är det man blir förtrollad över. Jag är verkligen glad att jag och brorsan fick se dom! Dock liite tråkigt att man hade sittplats, man komemr inte riktigt med i sammanhanget på något sätt. Men man ser så mycket bättre och ljudet blir antagligen bättre än om man står längre fram och trängs.

Något som slog mig var hur alla rockband blivit influerade och är helt besatta av Johnny Cash, något som är lite svårt att förstå när han inte var en rockgubbe. De körde naturligtvis "Ring of fire", men tack och lov på ett väldigt hårt vis ;) Det fick avsluta den fina tisdagskvällen, sedan gick jag och brorsan, glad i hatten, hem i ett mörkt Stockholm.. 


           



Några bilder från resan idag (ja jag hade sjukt tråkigt), jag lyssnade på musik exakt hela resan då det var nå äckel tanter och gubbar som inte kunde hålla tyst. Tänk att man aldrig får vara nöjd..

Jag fick även hem lite saker från storstan, jag kan konsten att shoppa, snabbt!


       


Av bfalk - 9 juli 2012 19:15

Jaaa, så satt jag här igen. Jag har faktiskt längtat lite att skriva vad jag tyckte om konserten. Hoppas jag kommer ihåg allt jag vill skriva. 

Jag har aldrig lyssnat på Pearl Jam så där frenetiskt och jag började inte heller göra det när jag visste att jag skulle gå på konserten. Jag har dock alltid gillat musiken, även fast det ibland kan bli lite för lugnt för min smak. Men jag älskar verkligen Mr. Vedder's röst. Det är en one of a kind så att säga.

Vi kom dit väldigt tidigt, då det stod helt tokigt på biljetten. Vi insåg väldigt snabbt att vi inte kunde sitta där platserna var för mamma lider av extrem höjdskräck och vi hade platser väääldigt högt upp, jag blev också väldigt darrig i benen. Vi tog oss ner och fick nya platser av en snäll tjej i informationen. Då satt vi längst bak men såg precis allt, det var som man var nära ändå på nått sätt. 

Jag var lite skakig för mamma var skakig och hade väldigt ont i fötterna, så jag var inte topp på konserten måste jag säga. Det var tråkigt, men fick lyssna på riktigt bra musik!!


Pearl Jam började med en lugn låt. Helt värdelöst. Publiken var så sjukt pepp och började med en opepp låt är väll inte det smartaste. Men sedan ändrade sig allt. I 3 TIMMAR spelade bandet. 3 timmar!! Även fast jag satt så kändes det som jag sprungit maraton efter det.

Eddie Vedder och resten av bandet, framförallt ena gitarristen och basisten var riktigt peppade - de älskade vad de gjorde helt enkelt. Efter några låtar tar Eddie fram ett papper och börja prata svenska, "vad längesen vi såg, 12 år sedan.. Varför har ni inte ringt??". Han pratade säkert 5 min, och det var bra svenska också. Han är väldigt rolig den där mannen. 

De öste såklart vidare, blandade gammalt med nytt, deras egna låtar och covers. 

De seglade iväg väldigt ofta och körde många solon (i första solot så gick Eddie iväg och skrev en autograf till ett fan) och det blev tillslut lite jobbigt, för många solon för ofta blir jobbigt. Men publiken var igång exakt hela tiden, hela Globen kokade och det var en stor stor fest. 

Man kan ju säga kort och gott att de levererade, dom där i Pearl Jam. De förklarade gång på gång kärleken till fansen och deras spotlights och lampor var på oss istället på dom. Hela arenan släcktes en stund, en lampa lyser endast på Vedder - han tar upp sin gitarr så det blir ett bländade ljus och lyser på precis alla i publiken, det tar tid men alla får det där ljuset på sig. Och det tackade inte bara fansen, utan alla som hjälper till: crew och roddare, folk de mött och blivit inspirerade av. Helt otroligt, det var första gången jag hört något liknande.

Jag har faktiskt aldrig sett ett band älska sina fans så mycket, och köra på så länge - utan att bli trötta. Eddie drack väldigt många flarror med vin, men konstigt nog höll rösten hela vägen ut trots alla glädjeskrik och tjut.


Trots att jag var lite mör i kroppen (och ännu mer efter konserten) så var det här en riktig upplevelse. Jag vill skriva om alla låtar men det orkar nog ingen läsa. Det räcker med att säga att det var totalt jävla skit bra. Tacktacktack för att det fortfarande finns ett sånt här band; som gör allt för fansen, allt för musiken och kärleken. Tack.


           

Tjejen och killen längst till höger kom upp på scenen och blev firade för de fyllde år.

Av bfalk - 24 juni 2012 18:00

Efter att ha väntat i 3 lååånga år så är äntligen nya skivan av The Hives här, Lex Hives. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge passar onekligen väldigt bra in när det gäller denna skiva. 

Jag har alltid älskat Hives råa och roliga stil, hur de öser och öser och aldrig verkar bli trötta. 


På nya skivan är det inte lika hårt som det kan vara, det är mer stabilt - och inget ont med det. Jag kan tycka att det blir en smula jobbigt att lyssna när det spretar åt alla håll. 

Lex Hives innehåller väldigt bra låtar, Howlin' Pelle utmanar sig själv med att visa olika skepnader av sin röst samtidigt som resten av gänget spelar hur bra som helst och backar upp med sång. Ibland slår det mig att det låter otroligt likt Ramones ibland. 

Killarna har växt på sig vilket även märks på skivan. 


Den är oerhört bra och får såklart 5/5 djävulstecken av mig!

Nu önskar jag att killarna åker ut på en Sverige turné, de är sjukt otroligt bra live - något jag själv fått uppleva.


Av bfalk - 17 maj 2012 12:00

DRAMA

THE RUM DIARY

Regi: Bruce Robinson1 tim 59 min. Från 11 år. Medv: Jonny Depp, Amber Heard, Aaron Eckhart, Richard Jenkins.


Har totalt glömt bort att jag har gjort en recension av den här, men bättre sent än aldrig och här får ni min egna recension på 'The rum diary'.


Här kommer den andra filmen som spelas av Johnny Depp som handlar om Hunter S Thompson (första var 'Fear and Loathing in Las Vegas' med Benicio Del Toro). 

Efter den fruktansvärt dåliga 'The Tourist' och efter den enormt bra 'Rango' så förväntade jag mig faktiskt rätt mycket av den här filmen. Och den kom nästan i mål.

Här följer vi en Thompson som inte är fullt så nedgången i alkhol och droger än, i ett vackert och soligt Puerto Rico där han precis ska börja jobba på en tidning som journalist. 

Här åks det öppen sportbil längs palmkantade stränder, här trånas det efter en smått overkligt vacker blondin (Amber Heard). Orakade journalister i stråhatt och linnemundering svettas ut sin bakfylla.


Filmen har sin mörka humor, som jag älskar. Tillsammans med Depp's sidekickar Sala (Michael Rispoli) och Moberg (Giovanni Ribisi) så kan det inte bli annat än bra. Men, det är inte så i hela filmen.

Det snurrar till det då och då, det blir lite långsamt och kanske blir utmaningen för stor för Depp som även producerar filmen. 

Hans fascination för Thompson strålar verkligen ut, och när han tillsammans med Sala provar en ny väldigt stark drog så tror man att man kollar på Fear and Loathing igen.


Med lesshet kan jag konctatera att det nya konceptet i filmens värld är att ta in en väldigt snygg brud, som egentligen inte har något vettigt med filmen att göra, säger inte så många repliker utan bara står där. Och är snygg. Jag behöver något mer från skådisar än just det. 


Hela filmen blir en blandning av oerhört roliga (manliga) skådisar blandat med diverse tokigheter och undran hur det ska gå. Men det lyckas tyvärr inte hela vägen. Jag saknar något. En hel gnista, kanske.

(Jag önskar att jag kunde älska det bara för det är en Johnny Depp film..)


3,5/5

Av bfalk - 29 april 2012 13:00

Jag hade höga förväntningar på den här boken. Jag ville så gärna att den skulle vara bra då allt jag läste innan lät just perfekt.

Och jag blev inte besviken! Monster är den bok jag hittills har läst om mördare som har varit bäst. Det beror antagligen på att det faktiskt är en riktig människa som besöker dessa människor på riktigt. 

De kallas monster, psykopater och känslokalla. Och de är även idoler för så många människor runt om i världen.

Här får man lära känna mördarna rakt in på skinnet och jag funderar ofta hur författaren och proffessorn Micael överhuvudtaget vågar möta och prata med dom här. För visst är dom känslokalla, de är inte som oss vanliga dödliga. Och det slår mig: dessa monster är då inte dumma, jag kan tänka mig att de har ett väldigt högt IQ.


Man ryser, fnyser och undrar hur man kan bli som dom. Och hur man kan ha någon av dom som sin idol. Ha en bild på magen på thshirten, ändra sin status på facebook och köpa saker som relaterar till människor som faktiskt är kallblodiga mördare. 

Efter att man läst intervjuerna med dessa 5 mördare så får man ta del av undersökningar som Micael har gjort, väldigt väldigt intressant! 

Ett litet plus i kanten är ju att Micael faktiskt är svensk, det känns mer.. Äkta på nått sätt.


Jag rekommenderar verkligen den här boken, till den som är jätte intresserad men även till den som bara är lite nyfiken.


Du finner boken för 169 kr på Bokus, där du även kan provläsa boken!


 


"Jag ska inte döda dig. Var inte rädd", hör jag honom viska bakom mig.


I Micael Dahléns nya bok får du bland annat möta Charles Manson och den japanske kannibalen Issei Sagawa sammanlagt fem av världens mest kända mördare med skrämmande historier som spänner över ett halvt sekel.


Fem monster. Och en författare som träffat dem alla. Micael Dahlén har utforskat en värld fylld av blod och död men också av pengar, kärlek och kändisskap. Han har korsat tre kontinenter på jakt efter svar. Hur är det möjligt att människor upphöjts till världskändisar genom att mörda? Varför är vi så fascinerade av mord och mördare i de mest sedda filmerna, i de mest lästa böckerna, i våra egna tankar?


Svaren som han finner är lika skrämmande som morden i sig. "Monster" är Micael Dahléns första bok på svenska efter succén Nextopia, men boken liknar inget han gjort tidigare, det är snarare en personlig reportagebok med känsla av spänningsroman.

Av bfalk - 11 mars 2012 16:00

Så snart han har kommit upp på scenen så äger han den. Alla tittar på han och lyssnar intensivt på vad han har att säga, vad han har att skämta om. 

Och han gör då ingen besviken.

Även fast det är, för mig, ett mysterium hur bajsskämt mer går hem hos Sundsvallspubliken än sånt som kanske skrivs i tidningarna. 

För att gilla Magnus Betnér måste man nog vara insatt i vad som händer i världen, politik, veta vilka människor han pratar om. För annars är man lost och skämten betyder inget då. 

Och han blandar allt det här perfekt, han tar allvarliga saker som egentligen ingen annan svensk komiker vågar ta upp och säger sanningen; och blandar in humorn perfekt. 

Precis som alltid. Och det är då han är som bäst. 


För att förstå och gilla Magnus Betnér måste man förstå ironi. För han spelar vääldigt mycket på det. Och jag tror, tyvärr, att alla inte förstod det riktigt. Ibland var det knäpptyst i Tonhallen att man kunde höra en nål falla. Och det berodde verkligen inte på han som stod på scenen.

Under 80 minuter hann han ta med allt som händer i Sverige, Norge och Arabvärlden. Vad han gjorde när han var ung, hur han föräldrar är och hur ledsen hans barn blev när han inte tackade ja till Let's dance. Just det med hans mamma och pappa, hans barn och flickvän, blev jag förundrad över. Han var riktigt personlig och jag kände ibland hur skrattet fastnade i halsen och funderade vilket jäkla liv han måste ha haft. Jag ser det som en enorm styrka att faktiskt erkänna hur man haft det, att det inte är strålande sol trots att man nu är en framgångsrik människa. Man ska inte dölja det dåliga, tycker jag.


Det är inte förvånande att just skämten om Sundsvall går hem mest, han tycker att det är Sveriges tråkigaste stad och att stenstaden är värdelös. Hur fyllegubbarna står och väntar utanför Bishops Arms och att Casinot suger. Han träffar mitt i prick hur jag känner inför staden. Men han tillägger ändå med glimten i ögat "ja, fast jag tror säkert att det är fint här på sommaren..".


Betnér gör en fantastisk show, för det blir en show. Man märker hur han gillar det. Och då gillar man det ännu mer.


Magnus Betnér. Fotograf: Tage Rönnqvist

Presentation


peace, love, rock'n'roll madness

Omröstning

Anser du att man ska få skriva vad som helst i en blogg "min blogg, mina tankar", sålänge det inte kränker någon?
 Ja
 Bara vid enstaka tillfällen
 Nej

Fråga mig

25 besvarade frċgor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4 5
6
7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2013
>>>

Sök i bloggen

Tidigare år

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

Besöksstatistik


Skapa flashcards