Jag har inte orkat suttit vid datorn idag då jag varit väldans bakis. Jag har kräkts ungefär 8329 gånger (nödvändigt vetande, tyck synd om mig!), men funderar på om det är nått mer då jag fortfarande mår illa och har ont i magen.. 

Jaja, igår hade jag en jätte rolig födelsedag! 

Kom hem till mamma på dagen, käkade marängsviss, öppnade paket och sedan drog vi ner på Jop's och käkade planka, så sjukt gott men det var så överdrivet mycket mat. Det såg ut som jag knappt hade ätit nått. 

Sedan gick vi vidare till Dallan där jag fick världens största drink och fick den smarta idén att jag faktiskt ville ut. 

Jag träffade Jessican på kvällen, fick Dregen (jo det är sant) och ett änglahalsband, så nu har jag någon som vakar över mig med! 

Pappa och hans tjej kom till mig oxå, fick en tshirt, presentkort på KICKS, té, armband och ett halsband! :) Jag vet dock inte hur rolig värdinna jag var, men man kan väll inte vara rolig jämt..

Istället för bullätning blev det drickhävning istället, Hilda, Malin och Hannah kom till mig och så hävde vi tillsammans! Stackars Jessica var nykter och fick säkert höra roliga historier. 

På natta nångång drog vi till Irish och Jack's, på sistnämnda stället fick jag en brinnande drink. Usch, det var inget vidare. Det brann i hela kroppen, det kan ju inte vara riktigt bra va?

På natten red jag på gröna flubbergubbar och pratade strunt med Hilda, nånstans mitt i allt tvärdäckade vi. Vaknade av att hon håller om mig, jag säger att jag måste kräkas, "jag mår asbra jag!" får jag som svar.. Åh, varför blir jag jämt bakis?! Blir fan tokig. 

Jag har bara legat i sängen eftersom jag jobbar natt nu. Att jag aldrig lär mig, lär ju bli svintrött om en timme och vilja avlida. Hoppas kräket håller sig nere i magen så man inte behöver springa på toa. Mysig är jag.

före..

efter.. detta fick jag av mamma/brorsan och staffan

   lekaaaa på flubbergubben!

För det är ingen vanlig dag - det är det Bella's födelsedag, hurraaa hhurrraaa hurraaa!

22 fucking' år. Nu går det bara utför, jävlar!

Nu ska jag åka hem till mamma och Staffan som ska fira mig med marängsvish, presenter och middag på krogen :) Rätt okej ändå!

Lite senare så kommer pappa och Katharina hit och käkar lite bullar (hoppas min mage får plats med detta), och så kommer väll snorJessican hit.

Bara för att det är min födelsedag så ska jag INTE missa efterlyst, kanske hjälper till att bura in nån fuling..

Tucker & Dale vs Evil

Två hillbillies från landet reser på stugsemester för att dricka öl, fiska lite och ha det skönt. Väl där stöter de ihop med en grupp studenter som misstar killarna för mördare. Fler och fler dör och förvirringen stiger. Studenterna försöker skydda sig mot duon medan de i sin tur tror att ungdomarna ingått någon slags självmordspakt. Det vimlar av fördomar och missförstånd och killarnas stugsemester förvandlas snart till en av de blodigaste och hemskaste som världen har upplevt.

Ja, den här staden blir jag nog aldrig klok på. Eller det kanske är människorna rättare sagt, staden är ju faktiskt ganska fin. Ibland. 

Sundsvallare har en förmåga att alltid vilja hävda sig och synas. Jag har alltid tyckt att det varit konstigt när 'andra' människor säger att norrlänningar ska vara så tysta och försynta. 

Ja, det kanske är så. Men inte här i min stad inte! Och jag vet faktiskt inte om det är bra eller dåligt, kanske både och. 

Och att synas gäller lite överallt, på stan, på krogen.. Och framförallt på tv!

Och nu har en bekant lyckats göra det sistnämnda. 

Jag skäms ögonen ur mig, varför sökte du till detta herr Björk?!

(klicka på länken, har inte förmågan att lägga in det..)

Jag hatar verkligen sånna här program, och då gör det ju lite värre. Så ja, Sundsvallare som inte kan sluta prata om sitt ex, here go! 

Jag har mycket ofint att säga om sånna där program, men det är en annan historia.

Åh, kan vi inte göra en pakt, kan vi inte bli lite tystare, lite finare och inte söka till massa program, snälla.

Fortfarande den snyggaste och sexigaste scenen i The Vampire Diaries.. 

Åh hej å hå! Nu har jag precis blivit klart med städning, tvättning och byte av sängkläder. Så skönt när det är städat, men fan så jobbigt det är. 

Snart ska jag ta mig en lååååång dusch, sedan tända lite ljus och krypa ner i sängen och kolla på The Killing. 

Som vanligt när jag har jobbat natt så är jag på extremt dåligt humör, känner mig sur och irriterad. 

Hoppas jag får somna i normal tid så jag kanske är lite gladare imorgon.. 

2 dagar dagar kvar tills jag fyller 22åring. 

Ovärt. Redan bitter? Det bådar inte gott.

Elvis Presley har alltid betytt mycket för mig, jag älskar hans musik (dock inte när han sålde sig för mycket, och blev mer åt country hållet). Jag har alltid sagt att utan Elvis hade vi inte haft någon rock idag, det var han som startade allt och jag är evigt tacksam att han faktiskt har funnits och gjort avtryck här i världen, och musikvärlden såklart. 

När jag skulle börja se Elvis: the early years så hade jag naturligtvis en viss förhoppning. Stackars sate som måste spela han, var nog det första jag tänkte. Det kan inte vara lätt att spela en av de största, och om han gör något fel - ja då kommer han nog få skit för det för resten av sin skådiskarriär. Jag hade inte ens hört talas om filmen, och blev nöjd att de inte tagit någon jätte stor skådis till rollen. 

Jonathan Rhys Meyers står för uppgiften att vara Elvis Presley. Och vad duktig han är, killen! Vi följer Elvis från ungdomen, där han bor med sin mamma och pappa, de är så fattiga att de inte kan äta upp allt på tallriken för att det måste räcka hela veckan. Mamman påminner ständigt Elvis om hans tvilling, som dog vid födseln. Jag tycker på något sätt att det är hemskt, som att Elvis skulle ha gjort det. 

Man får följa Elvis från en drömmande kille om glitter, glamour och rock'n'roll. Han knatar in på Sun Records, betalar för att få spela in en skiva och väntar ständigt utanför för att se om de behöver en sångare till något band. 

Och resten vet vi va..? 

Eftersom jag vet mycket om Elvis blir jag inte särskilt förvånad, men den är verkligen bra om man inte vet någonting. 

Den tar upp allt: familjsituationen, hur han blev känd, när han blev militär, pengar, lyckan, kärleken och drogerna. 

Just drogerna gör han hemsk, och just i dessa scener är Mr. Rhys Meyers underbar. Han får de mörkaste att se ut som det aldrig ska ta slut. Elvis var totalt inne i sin egen dimma, brydde sig inte alls och spenderade pengar som om det växte på träd. 

Han hade en manager (Översten) som bestämde precis allt, Elvis blev tvingad att göra filmer han inte ens ville medverka i, spela in julsånger och eftersom inte Översten kunde komma in i vissa länder - så fick inte Elvis turnera där. 

Han hade även ett grabbgäng som ständigt följde med han vart han än gick, visst var de bra kompisar men de utnyttjade ju situationen till max. De fick en del av kakan, såklart. 

När Elvis tog mer och mer piller så kom man på sig själv att det nog inte kunnat sluta så mycket annorlunda än vad det gjorde. 

Det här är första gången jag ser en film om 'Kungen', och jag blev glatt överaskad. Men den är dock väldigt seg i slutet, och för att få med allt som faktiskt hände så är filmen väldigt lång. Och något jag stör mig på är mimandet till den riktiga Elvis, det är klart att det ska vara hans egna musik, men det blir konstigt på något vis. 

Dock för den väl godkänt, det är fint hur de lägger in skådisarna och verkliga bilder från den tiden. Då känns det mer att det är 'på riktigt'.

Många vill sätta Elvis på en stor piedestal, och visst kan han vara värd att sitta där, men han var ju trots allt bara en människa, som någonstans tappade sig själv, sin tro och hoppet. 

Och just det har kommit med bra i filmen, hur pressen på honom käkar upp han, hur han vill göra alla till lags genom att ständigt köpa presenter till dom. Man märker i filmen att han inte har många att prata med, och när hans mamma dör så dör någonting inom honom också. Man märker hur jäkla egotrippad han är, "jag ska alltid vara nummer ett, om du inte klarar det - stick!", och det framkom ju längre in i filmen man kommer.

Men, han var en talang och han kommer alltid vara värd att minnas, den där Elvis..

"Före Elvis, fanns ingenting..."

/John Lennon