Tror det här kan vara början på nått stort

Jag står precis på gränsen

Horisonten är någon annans konstruktion

Brukade hata mig själv

Måndag-fredag blev en kedja kring min fot

Men det är nånting ikväll

Som får mig att tro att vi kan gå

Genom eld

Bara för ikväll

Håll den tänd

Vi kan gå i eld

Och hur vuxet är det inte att plantera om blommor?!

Lär detta förstöra min image? Ja, men vad ska man göra.

Jag hoppas verkligen inte jag dödat mina blommor nu. Må jag ha gjort rätt.

Det var jord överallt oxå. Mysigt under tårna alltså. 

Jag måste nog vara den sista som ser den här filmen. Alla har hyllat den. När alla hyllar den är filmen oftast dålig (det är ren fakta).

Jag själv jobbar med Aspergers syndrom och jag visste redan från början att jag skulle analysera den i minsta detaj, skulle den likna det jag jobbar med? Skulle det bli kaos? Skulle det skilja sig mycket från verkligheten?

Den som vet bäst är väll den som själv är i närheten av det, tänkte jag.

Så jag satte igång den. 

Visst, det är nog en feelgood film för många. Men inte för mig. 

Det mesta i filmen stämmer med verkligheten, dock inte biten med att de med Aspergers syndrom går runt och skyltar med det, säger "nej, jag har Asperger, rör inte mig". Det är inget de vill ha, inget de skyller på, eller är stolt över. Så vet jag iallafall.

Över till filmen igen. Bill Skarsgård som spelar huvudrollen gör det jätte bra, men jag tror det är svårt att göra film om något som så få vet så lite om. Något som finns på riktigt, om ni förstår hur jag menar. 

Jag gillar hur man visar frustrationen hos de anhöriga till den 18åriga Simon, för det krävs tid och tålamod.

Men, vad gör Cicilia Forss i filmen?? Hon springer runt som en påtänd duracellkanin mest hela tiden. Och jag tycker hon är en stor del av varför jag inte gillar filmen så värst mycket. För hon är urusel som skådis. Killarna räddar upp det trots allt, det är en fin film. Men jag kan inte skratta åt det. Det känns dumt.

"Det finns något oroväckande med att blanda ett sjuktillstånd med humor. Det kan liksom bara bära eller brista och brister det finns stor risk att allt bara blir fördomsfullt. "I rymden finns inga känslor" tycker jag balanserar hela tiden på kanten för vad som är okej och vad som inte är det."

2,5/5

Kom precis hem efter en mycket skön dag med fina vännor! Suttit ute och käkat mat och glass, snackat skit och gjort av med alldeles för mycket stålars. 

Kom hem med nya dojjer, linne, tshirt, smink, nagellack osvosv.. Kommer knappt ihåg allt jag köpte. Det här lär jag få ångra nästa månad. Men.. Ibland skriker grejorna på en. Eller är det dom där shoppingfingrarna?

Nu ska jag ge mig ut på en prommis med finmusik i öronen, sen hem och käka en god macka och ba njuta.

Snor och nys och puss!

Flasha mina snygga tatueringar i dessa i sommar, helt klart!

Och jag börjar redan idag, idag glassar jag i stan med mah friends!

199:- H&M

För några dagar sen så valde Patrik Sjöberg att berätta om övergreppen hans dåvarande tränare (och så småningom även hans styvfar) Viljo Nousiainen begått på honom. Viljo har tränat 500 barn, och hur många kan han ha skadat? 

Patrik Sjöberg har precis släppt sin nya bok "Det du inte såg" och har i boken och även i tv valt att berätta sina minnen och upplevelser.

Tänk att leva med detta, utan att få/våga berätta något. Patrik är en vuxen man nu, och har aldrig pratat om sina upplevelser när han var ung. 

Det är starkt gjort, men lär också vara psykiskt krävande. 

Viljo är död, han kommer aldrig kunna straffas för det han gjort, vilket är synd. Men nu får iallafall människor veta vad han var för man, vad han gjorde. 

Det är skandal att människor med dessa hemska begär, ska få jobba med barn och ungdomar. Jag står helt klart bakom att man ska kolla upp människan som söker sig till dessa jobb, för vad är mest värt - att en sjuk människa som får jobb eller att man kanske skadar flera barns liv, föralltid?

Nu har det satts igång en diskussion, även om det handlar om hemskheter, så är det bra. Barn och ungdomar som varit med om samma sak vet att de inte är ensamma, en sån macho man som Patrik Sjöberg, en kaxig jävel - att någon som han blivit utsatt för detta gör nog mycket. "Hans historia är inte unik. Det unika är att han berättar."

Alla bör tacka Patrik Sjöbergs mod och att han vågar berätta. Han har hjälpt sig själv, visat att det finns även fast du är en stor stjärna, visat barn och ungdomar att det inte är okej - även fast h*n är din tränare. Eller styvpappa. 

Det är aldrig, någonsin, okej att bli utsatt för psykiskt eller fysiskt våld, sexuellt eller ej.

Låt oss försöka, få ett stopp för detta. 

*

"När Patrik Sjöberg berättar att han utsatts för sexuella övergrepp som barn blir jag glad.

Inte för att han har utsatts för övergrepp. Ingen som har ­varit med om sexuella övergrepp ­önskar någon annan en ­liknande historia.

Det som gör mig glad är att en man som står för något så kraftfullt som att ha varit en av världens största idrottsmän pratar om övergreppen. Det är ett ­genombrott."

När vanliga Svensson's stressade iväg till jobbet imorse, var jag på väg hem från jobbet. Tog mig en liten promenad vid skogen, det var sjukt varmt redan vid 7tiden imorse. Skönt som attan, men det gör det bara så mycket svårare för mig att somna när jag kommer hem. 

Jag har ju även denna underbara pollenallergi.. Jag vill fan skjuta skallen av mig ibland, det blir verkligen jobbigt. Men att inte ha fönstren öppna, inte ha blommor inne, nej, det funkar ju inte. Jag måste ju få känna att våren är här oxå!

Idag, vad jag kan läsa, är det 20 +grader i solen här i Norrland. Häääärligt!

Jag ska snart käka lite mat, knata upp till jobbet, skriva på ett mycket viktigt papper (spännande va?) och sedan ta mig en fet promenad. Lite bitter är jag ändå, det går ju inte att sola när man bor i stan.. Aldrig är man riktigt nöjd, right? ;)

Sen, kanske jag får filmbesök, men det är sen det! :)

Vårblommor på mitt boooooord!