Äntliiiiiiiiiiiiigen har skivan kommit ut. Har längtat som ett as, och jag blev inte besviken :)

Jag blir såååå arrrgggg...

Idag har det varit en riktig funderar dag. Ni vet, en sån där dag när man bara tänker och tänker och kan egentligen inte koncentrera sig på något annat än vad som är i just skallen. 

Jag tänkte så mycket förut; på människor, vänner, familjen, sjukdomar och annat skit. Det snurrade så mycket att jag trodde jag skulle bli tokig, så jag hoppade upp ur soffan, drog på mig skor och en mössa och knatade ut med musiken på högsta volym i mina öron. Trots min enorma trötthet och ledont så orkade/kunde jag inte sitta kvar. 

Undra om detta är spiken i kistan innan dom jag känner mig kastar in mig på hispan..

Jaja, tänkte ju då bara gå en liten sväng eftersom jag bara legat i sängen och därmed inte har något så kallat flås längre. Ja.. Det gick ju som det gick. Jag knatade. Och knatade. Och knatade. Tills jag insåg att jag inte riktigt visste var jag var längre. Och att jag var lite trött i kroppen.

Det där med promenader är alltid en upplevelse för mig. Tur att man bara kunde vända om och följa vägen igen. Det var skönt trots en svimningskänsla jag hade precis innan jag nådde min dörr igen. Men det var nog bra, det där med musik räddar mig ännu en gång. Från att bli galen. 

Ja, det här är inte enda historian för idag: HÖR OCH HÄPNA!!!! Jag har två till! 

Jag har så otroliiiiiiigt tråkigt nu, när influensan sakta men säkert börjar ta sig ur min kropp men jag har en trötthet som jag aldrig upplevt tidigare. Får jag sova då? Nej. Detta tillsammans med tokiga tankar gör att jag kanske bör ringa hispan själv och boka en säng.. Med extra kuddar.. Nej, men det känns som en stort block på mina ögon. Som att myror käkar på mina ögonlock. Ni kan ju bara förstå hur jäkla snygg jag är. 

Ja, med detta sagt kan jag säga nu att jag är väldigt väldigt tråkigt (precis som jag började den andra historian för idag). Jag går mest runt och kollar om det händer nått ute i riktiga världen, precis som en granne ska göra: ha koll. Märk då min chock när jag faktiskt ser nått av intresse: jag ser hur en liten tha:is (alt. kines.. eller japan.. jag såg inte riktigt..) rotar runt bland grannarnas soptunnor snett mitt emot. Jag tänkte snabbt "nej men vafan, nu måste jag ju ha sett i syne" och tänkte att hon kanske tagit upp soptunnan från vägen efter stormen som kom igår. Jag fortsätter att blänga ut som en törstande hund och undrar vad som ska komma härnäst. 

Jo, visst rotade hon runt där. Med en stor svart säck i sin egna hand och den andra djupt ner bland gamla trosskydd, bananer och mjölkpaket i hopp om att finna något.. Gott. 

Hon hinner även till min soptunna. Jag ser hur hon tar upp alla glasflaskor jag fint placerat där (vi har ingen jäkla sortering så skit på er, jag kastar allt i vanliga soptunnan). Till min förvåning tar hon inte detta.. Jag ber till nån jäkla gud som skiter fullständigt i mig, att hon ska kolla upp mig mig så jag får hytta med fingret och se elak ut. Men det hände inte. Hon hittade inget mysigt i min soptunna. 

Ska jag då känna mig glad eller förolämpad.. Det är ju det som är frågan.. Hade jag verkligen INGENTING hon kunde ta??

Och varför blir jag så chockerad av detta då, kan ni undra. Jag är faktiskt inte van att se det här, att plocka brukar och sånt har jag sett desperata människor göra på stan. Men att plocka sopor trodde jag mest hände i de värsta förorterna i USA.. Tji fick jag.

Sen blev jag galen och den där promenaden kom.

Sedan fick jag ett sötsug och nu har jag massa muffins i ugnen. Nu snackar vi inte "ungefär 10-12 st" som det så fint står i receptet utan hela jävla ugnsplåtformen är fan full. Här jäklas ska svullas!!!

Och om jag är riktigt snäll så lämnar jag en till min fina nya kinesvän :)

Ikväll ska jag försöka ta en liten promenad till, då jag fått shoppingförbud av min kära mor. NEHE, då kan jag väll röra på mig istället. 

Jäkla skit.

Dom bara väntar på mig..

från Gina Tricot.  

Och så såg jag en bild. En bild som var så välbekant. Så välbekant att jag var tvungen att slå på filmen, soundtracket och komma tillbaka till alla minnesbilder. 

Jag var ung när filmen kom ut, han var mitt allt, och texterna betydde allt för mig då.

Jag tog allt så allvarligt på den där tiden, hjärtat gjorde ont och jag undrade hur det skulle bli med allt. Ännu en gång kan jag säga att musiken räddade mig, drog mig bort från det onda och omslöt mig med alla texter och ord.

Vad pratar jag om nu då, tänker ni. 

Jag har inte bara växt upp med Backyard Babies och Linkin Park som en tröst och kärle i livet. En som jag verkligen också älskade när jag var yngre var Eminem. Han är lite som Marilyn Manson på ett sätt, trots att musiken skiljer sig åt drastiskt - så antingen hatar man eller så älskar man han. Båda två har fått utstått så mycket skit just på grund av deras musik och hur dom väljer att förmedla detta. Jag tror det är ett av alla skäl till varför jag dras till deras musik, Eminem's musik. Och jag kommer aldrig skämmas att jag har lyssnat på han, att jag haft han som idol och ibland sätter på hans musik än idag.

Jag fastnar alltid för texter, om texterna är bra och jag känner att de förmedlar något just till mig så skiter jag i, helt ärligt, vad det är för genre. 

Eminem hade något som jag behövde just då - ett jävlar anamma, skit i hela jävla världen och gå din egna väg.

När jag såg 8 Mile så var jag fast direkt. Jag vet inte hur många gånger jag såg den, jag kunde varenda mening och vad som skulle hända. 

Och så såg jag den där bilden. Och jag var bara tvungen att se den igen. Precis alla känslor och minnen kom upp som jag hade då - både på gott och ont. 

Jag kommer på mig själv hur jag säger meningarna och 'sjunger' med i låtarna. 

Det är sjukt det där - här sitter jag, en liten jäkla rocker, som påminns hur hon en gång älskade hiphop. Eller ja, Eminem's hiphop. 

Och den är bra en idag, även fast jag inte lyssnar på den varje dag. De elaka texterna, hur man vill lyckas och hur han själv faktiskt lyckades ta sig ut ur ett liv som inte var bra. 

Jag älskar verkligen filmen 8 Mile. Man ska skita i vad man egentligen "tillhör" för grupp av musik; budskapet filmen är så sjukt bra så man nästan fäller en tår. Man ska aldrig ge upp. Och om man får en chans ska man aldrig sumpa den. 

Och det är synd att det inte görs sånna här filmer längre, med riktiga budskap i. 

Med huvudet fullt av massa minnen, tårar och leenden så slår jag på soundtracket till filmen. 

Jag lyssnar en stund och tänker tillbaka. 

Ja, han är så sjukt bra, den där Marshall Bruce Mathers III.

Look, if you had one shot, or one opportunity
To seize everything you ever wanted in one moment
Would you capture it or just let it slip?

Och brudarna fixade det och tog SM guld! 

Efter en förlängning som kändes som den aldrig skulle ta slut så stod det klart att AIK's bandydamer vunnit guld!

Det är nog den första bandy matchen jag kollade riktigt på, och inte blev man besviken.. :)