Direktlänk till inlägg 16 juni 2009
Och så var den bara där.
Den där tandborsten, den omtalande tanborsten som visar att det kanske kommer bli seriöst. I flera år nu har det bara varit två tandborstar, dom har givetvis bytts ut till andra, olika färger men det har alltid varit två. Tills nu. För nu var de tre!
Det känns. Jag måste medge att det känns. Vad känner jag då? Är jag glad, ledsen, arg, hoppfull? Jag tror nästan att jag är allt på samma gång. Jag gillar han som fan, det gör jag. Men vill inte att hon ska bli sårad ännu en gång, ännu en gång av en idiot som jag faktiskt inte kan slå ner med mina taniga armar. Trots att jag hör hur stark hon är, hur hon kan sköta allt själv och att hon trots allt är vuxen - i slutänden blir det endå inte så. Jag skulle inte bli förvånad om det slutar med att tandborstarna blir två igen. Men jag vill nog inte det.
Jag vill att hon ska få vara lycklig, igen.
Jag har hört att jag är alldeles för överbeskyddande, vem är inte det? Jag vill inte att någon ska såra henne; jag blir hellre sårad än att se hennes ledsna ögon titta mot mig och jag får för mig att allt är mitt fel. Varför ska man ens känna såhär? Varför får man inte bara leva i nuet utan att tänka på vad som händer imorn, om fyra veckor, om ett år?
Jag hoppas den här gången. Trots synen av den där jävla tandborsten.
"The world goes on and you're gone. The best revenge is to live on and prove yourself." Eddie Vedder ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 |
4 |
5 | 6 | 7 | |||
8 | 9 | 10 | 11 |
12 | 13 |
14 | |||
15 | 16 | 17 |
18 | 19 | 20 | 21 | |||
22 | 23 | 24 | 25 |
26 | 27 |
28 | |||
29 |
30 | ||||||||
|