I söndags så satt jag, mamma och Staffan i sofforna och bara surrade och kollade på tv. Vi visste inte vad vi skulle se på så vi hamnade på kanal 2.

Vi kollade på Dom kallar oss artister med Nina Persson. Efteråt var det en dokumentär, vid namn Stranded. Det måste ha varit den bästa dokumentären jag någonsin sett! Jag har sett många dokumentärer i mitt liv och måste nog säga att de är de bästa 'filmerna'.

Jag hade ingen aning om att detta hade hänt, och jag förstår fortfarande inte hur det har gått till alltså.. Har tänkt jätte mycket på denna dokumentär i flera dagar, den tog hårt så att säga. Ibland så hamnar en film, låt eller något annat på hjärnhinnan och man tänker mycket på det. Så var det för mig.

Det handlade om ett rugbylag som skulle åka till Chile, år 1972 med ett passagerarplan. Planet bara försvann och alla trodde att de var döda eftersom man varken hittade planet eller några kroppar. Planet hade kraschat i en glaciär, omringad av vit snö (planet var ju förstås oxå vitt) så man såg inte planet från alla helikoptrar som letade efter det och människorna. Sanningen var den att de inte hade dött, iallafall inte alla.

16 av 45 passagerare överlevde i över två månader i iskall och djup snö och flera minusgrader, de hade ingen mat, inget vatten, inga vinterkläder. Ingenting. De värmde sig genom att tända ciggaretter. De 'bodde' inne i planet, även fast det kom en lavin och planet fylldes med snö.

Tillslut var de så hungriga och de gjorde det omöjliga: de var tvungen att äta av de döda kropparna, deras nära och kära. Deras vänner.

De tog inte mer än en tändsticks bit åt gången. Och antagligen räddade det livet på dom.

Efter ett tag så gick två av männen för att söka hjälp. I tio dagar vandrade de upp för alla berg i djupsnö. Efter 10 dagar hittade de människor och hjälpen var ett faktum.

Jag förstår inte hur man kan överleva?? De måste ha varit så beslutsamma på att överleva.. Det är sjukt. Det är så sjukt starkt. Det är något man aldrig kan föreställa sig hända, hur det känns. Jag önskar att jag aldrig är med om det, eller mina vänner eller familj, inte ens min värsta fiende.

Efter att de kommit hem och att det kommit ut att de hade ätit människokött så blev de grillade av pressen. De blev kallade kannibaler osv.

En kille beskrev det så bra (kommer inte ihåg ordagrant men försöker iallafall): "Precis som Jesus erbjöd sin kropp och sitt blod till lärjungarna så de kunde leva vidare gjorde vi likadant. De gjorde att vi kunde leva vidare. Kom ihåg att detta är våra vänner och vår familj, de är underbara. Jag vet att de hade ställt upp".

Nu när man sitter här i granloholm i en soffa och skriver på sin dator och småglor på tv kan man verkligen inte förstå hur man kan äta en människa. Men att vara ute sådär, med ingen mat och det är enda sättet att överleva.. Vad ska man göra?

Jag rekommenderar er starkt att se dokumentären. Jag får även snart hem filmen som är baserad på detta, Alive. Dock så lär den vara mer hollywood och mer äcklig, då är nog dokumentären bättre!

Jag har nog aldrig sett något som gripit tag i mig så mycket. Gråten var nära så himla gånger att jag fick svälja gång på gång. Den var så oerhört bra.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Eftersom man alltid ska skryta om saker man gör bra så ska jag tamefan också göra det.  Detta är ingen comeback för mig. Jag ska alltså bara skryta här litegrann..  Jag har sedan jag blev medlem på Ester&co, 15 februari, tränat varje da...

Jag har kommit fram till att min lust att blogga har försvunnit totalt, så är the end of an era här. Eftersom det knappt är någon som läser den här bloggen så behöver jag ju ändå inte ha den kvar. Jag kanske återkommer med en ny blogg, som endast b...

Mamma har dumpat sitt fotbad hon fick i julklapp hos mig, hon säger att vi ska ha delad vårdnad om den, haha. Åååå det är så grymt härligt alltså. Mina onda fötter blir genast gladare och avslappnade, tror det är bra medicin för dom som har ont i fos...

"The world goes on and you're gone. The best revenge is to live on and prove yourself." Eddie Vedder ...

  FYFAN vilken huvudvärk jag har! Det är inte ofta det händer men när det väl smäller till, PANG! Så göre så ont så det känns som allt ska sprängas. Väldigt oskönt må jag säga.  Och i två dagar har jag städat med mamma hos min bror som ska hyra ...