Ikväll smäller det, första dagen av två - Råckståck festival. Denna håller hus på Stadshuset här i Sundsvall, och det bjuds på hela 11 band!

Peppad till max, detta kommer bli riktigt kul! Och jag har en konsert abstinens utan dess like, så det var nog bra timing.

Ikväll ser jag mest fram emot Crashdiët, jag har ju bara sett dom en gång tidigare, nu är det upp till bevis, oftast är ju konserter bättre inne än ute.

Dejt med Mr. Simon Cruz, efterlängtat!

Innan konserterna börjar så bjuder jag min dam, Jessica, på kött, potatisgratäng och beasås! Mmm...! Det ska vara fint!

Så, nu höjer vi glasen och åker in i rockdimman!

Alla människor känner sig någon gång osäkra i livet, de ska på en jobbintervju, hålla tal för sina klasskompisar, bli föräldrar, komma ut ur garderoben eller bara försöka visa vem man är.

Att känna sig osäker på något är fullt normalt, jag tror inte man kan vara på topp i självförtroendet jämt, då är man nog en robot. Att vara osäker är en känsla, och känslor har vi ju alla.

Men att känna sig osäker då och då, bli lite nervös på hur man ska göra, ja, det är en sak. Men hur är det att vara osäker precis hela tiden? På vem man är, vad man ska gilla, vilken stil som är bäst, vad man ska lyssna på för musik?

Jag vet inte alls hur det känns, för enda sen jag var liten så hittade jag denna rockstilen. Mamma influerade mig in i Rolling Stones, Ramones, Thåström, Guns'N'Roses och så mycket mer. Jag skulle aldrig, just nu, kunna ta mig på mig en rosa tshirt - då skulle jag bli fruktansvärt osäker, just pga det inte är jag.

Jag vet vem jag är - jag vet vad jag vill, vad jag trivs med, jag vet att jag är jag.

Jag har blivit uppvuxen med att vara mig själv, "take it or leave it", utan att vara allt för kaxig. Jag har inte på mig kläder för att jag tycker det är coolt, utan för att jag har en kärlek till bandet jag visar på min tshirt, jag älskar svart och hålla på med smink och mitt hår. Att raka av mig på sidan av håret var ett uttryck bara just för mig, och att det just passade min stil. Att det nu är ännu mer avrakat, ja, det är ju oxå ett statement om vilken jag är.

*

Men bara tanken på att "tänk om man inte skulle veta vem man är?", att hela tiden söka efter något, ta efter en annan, för att försöka bli någon.

Det håller inte i längden, folk ser igenom det blixtsnabbt och jag antar att man själv inte mår så himla bra av det.

Så, varför är det så svårt att bara vara sig själv?

Oftast kan människan visa sin humor, sin intelligens, sina bra och dåliga sidor. Men vet oftast inte om hon ska vara en rocker, hiphoppare, om jack daniels är gott eller äckligt, och nu lyssnar hon på det - då måste jag också göra det.

Det blir en cirkel av en väldigt ful copycat stil, och ingen vill väll vara känd som den där copycaten?

Man ska vara sig själv, även om självförtroendet sviktar, även om människor inte gillar det. Jag har lämnat människor, människor har lämnat mig. Men jag mår fortfarande gott, jag är mig själv och det är underbart. Jag behöver ingen copycat springandes efter mig, jag behöver inte heller kopiera någon annan.

Var dig själv, tänk den där dagen då du vaknar upp och undrar vem fan du är, vad du gillar, för någonstans där har du totalt tappat bort det.