Och tillslut så stod jag där inne, tillsammans med många andra ivrigt väntade människor som skulle se honom. Det första jag ser när jag kommer in är en skylt där det står "Thåström stöttar hemlösa i Stockholm". Det står bössor utplacerade lite överallt och han hade även designat en tshirt, alla pengar som kom in gick till de hemlösa. Jag har ALDRIG varit med om det här. Aldrig. Att en artist brinner för de som har det svårt, så himla bra gjort. Och att faktiskt hjälpa våra egna, det är starkt. Redan då ville jag böla. Slängde ner alla mina småpengar jag hade i en bössa och kände att det kommer gå till nått bra. Jag hade väldigt gärna köpt en tshirt också, men som ni kan förstå var kön onormalt lång.

Och så hör jag ett ljud. Ett ljud som skriker ut att nu är det dax att gå in. Efter andra signalen halvspringer jag in i lokalen med mamma i hand. För att vara fullsatt (1700 pers) så känns det så luftigt. Jag kommer genast fram till en bra plats, och när jag efter några minuter ser hur bandet och Thåström kommer upp på scen kan jag inte hålla mig och springer längst fram. Sådär nära, förutom signeringen, har jag aldrig varit han. 

Men, att stå bland småkillar som försöker digga till en musik de aldrig riktigt har lyssnat på var inte min grej. Jag måste stå bland människor som älskar artisten lika mycket som mig. Jag blir bara irriterad på folk som kollar och inte ens förstår vad det är för musik som spelas. Nej, då gick jag tillbaka till mamma och Staffan, som även dom hade en jätte bra plats som var reserverad till mig. 

Och Thåström då? Ja, han öste på som vanligt. 
Det var så otroligt jävla bra. Och han blandade nya och gamla låtar perfekt, han blandade lugna och rockiga låtar så perfekt. Allt var perfekt. HAN var perfekt. Och bandet han har är otroligt bra, för dom ska vi inte glömma. Även fast mina ögon var fast på Thåström exakt hela tiden. Jag ville inte missa något. 

Och varje gång säger man "JA, det här var den bästa konserten med Thåström jag sätt!", för så bra är han. Faktiskt. Och jag säger exakt likadant efter jag varit på den här konserten. 

Han är i sitt esse, han gör små glädjeskrik mest hela tiden, han går ut mot publiken och sjunger med dom OCH han dansar! Karl'n dansar. Jag blev förvånad förra gången jag såg han i Stockholm, då han skrattade. Men det var nästan härligare och se han dansa, att se han ge allt och älska det han gör. 

Jag känner i mitt hjärta; hur kan man älska en man som man inte ens känner, så mycket? Hur kan man älska den här jäkla musiken så mycket? Det värker till, men inte på ett dåligt sätt. Jag får så mycket känslor så jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen.

När han sätter igång "Axel Landquists park" så skriker jag ett glädjetjut, precis som han på scenen. Det är min favoritlåt, jag vet inte varför, men det bara är så. Jag älskar den. Och jag blev så glad att han spelade den.

Kom gråten då? Jo, såklart att den gjorde det.

När han sjunger "Fan fan fan" så perfekt så går det inte att hålla tillbaka tåren. Förfan vad bra det var.

Jag ville aldrig att det skulle sluta, 2 timmar var alldeles för kort men så perfekt och underbart.

Tack Joakim Thåström för att du finns i mitt liv, för att jag får se dig och höra din musik. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Eftersom man alltid ska skryta om saker man gör bra så ska jag tamefan också göra det.  Detta är ingen comeback för mig. Jag ska alltså bara skryta här litegrann..  Jag har sedan jag blev medlem på Ester&co, 15 februari, tränat varje da...

Jag har kommit fram till att min lust att blogga har försvunnit totalt, så är the end of an era här. Eftersom det knappt är någon som läser den här bloggen så behöver jag ju ändå inte ha den kvar. Jag kanske återkommer med en ny blogg, som endast b...

Mamma har dumpat sitt fotbad hon fick i julklapp hos mig, hon säger att vi ska ha delad vårdnad om den, haha. Åååå det är så grymt härligt alltså. Mina onda fötter blir genast gladare och avslappnade, tror det är bra medicin för dom som har ont i fos...

"The world goes on and you're gone. The best revenge is to live on and prove yourself." Eddie Vedder ...

  FYFAN vilken huvudvärk jag har! Det är inte ofta det händer men när det väl smäller till, PANG! Så göre så ont så det känns som allt ska sprängas. Väldigt oskönt må jag säga.  Och i två dagar har jag städat med mamma hos min bror som ska hyra ...