Nu vet jag vad jag ska göra i November, åka till Sthlm och se Pain såklart!

Jag har hört att hans konserter ska vara riktigt hårda, musiken grym, så det är ett måste att få se honom någon gång. Hoppas jag är ledig, osjuk och har råd att åka ner. 

PAIN´s turnédatum i Sverige

4/6 Rockstad: Falun
9/11 Lund Mejeriet
10/11 Göteborg Brew House
11/11 Mariestad KG5
12/11 Örebro Kulturhuset
13/11 Stockholm Debaser Medis

*

Och sedan mina vänner kommer ett av världens största band till lilla lilla Sundsvall. Jag är lite chockad, fast det är ju inte första gången dom är här trots allt. 

Jag talar om Motörhead. 

Jag ska såklart vara en i publiken, det kommer nog bli den bästa lucian ever! Jag måste erkänna att jag inte lyssnar så mycket på gubbarna, jag älskar bara historien om dom och Lemmy, deras nya skiva "The wörld is yours" är riktigt bra. 

Jag hoppas de människor går på konserten för att det är bra musik, inte för att det är 'ballt' eller liknande. Det är bara skittråkigt att se människor som sitter och har tråkigt för att sedan skryta.

Tänk dig en värld, en musikvärld utan Metallica, Iggy Pop, Iron Maiden, Motörhead, Ozzy, Judas Priest, Alice Cooper, Slash, Rolling Stones, Mötley Crüe, AC/DC och Slayer. 

Tänk dig en värld utan rock, renodlad, bra, brutal, hård rock. 

Vad kommer hända när dessa giganter, som äger musikvärlden, lägger av? När de inte orkar mer, när de känner att de inte tillför lika mycket som förr, när de inte vill stå på scenen längre, eller att någon faller ner och dör.

Världen kommer fälla en tår, fansen kommer fälla fler, något inom oss dör såsom musiken. För, jag har växt upp med de flesta av banden och artister jag nämnde där uppe, inte alla, vissa lyssnar jag inte ens på, men jag vet vad de gör för musiken ändå. Jag har alltid haft dom bakom ryggen, deras musik, jag vet att jag föralltid kan sätta igång en låt och drömma mig bort. 

Och så kommer det alltid att förbli. 

Men vad händer i det stora hela?

Kommer den hemska popkulturen att ta över? För, hur många riktiga rockband finns det nu, som inte har spelat i flera flera år, som kan sin sak? Och som inte är influerad av rockpop..

Kommer vi för alltid ha små Erik Saade's kopior springandes runt våra knän, när människor väljer att lyssna på skitmusik som Justin Bieber, när riktig musik göms och glöms till det elektroniska, det som inte ens är äkta.

Jag hoppas verkligen inte att det blir så. 

Jag tror på musik, jag älskar musik, jag hoppas innerligt att inte den riktiga musiken dör med giganterna.

Men, det är svårt att se vilka som ska ta över.. Eller hur?

Några som jag själv kan tänka mig att riktigt ta över är Foo Fighters, Linkin Park, Marilyn Manson (om han skärper till sig), Danko Jones (fattar inte varför dom inte är stora överallt, de förtjänar det) och Muse. Även fast även dom har funnits med i spelet länge. Men är det mycket.. Nä. Tyvärr.

 *

Här nedanför kan du se programmet Big rock show som går på Aftonbladet, här diskuterar man just det här, spola fram till 8de minuten ungefär, om du inte vill se början.

Call me the jackyl in heat 
The blackest cat on the street 
You better watch yourself 

A hand grenade with no pin 
A razor blade goin' in 
I'm goin' straight to hell 

Everytime I turn my head 
I can hear everything that's said 
I know they wish I'd go away 

Här har jag samlat mina alldeles egna musikminnen, enjoy!

Ditt första musikminne: något jag kommer ihåg väldigt väl är när jag hörde Heavens on fire (KISS) första gången, då ville jag sååå gärna bli trummis och lära mig den låten. 

Tidigt konsertminne: hur jag sitter på mamma's kompis axlar under gatufesten här i stan och gungar till Ulf Lundell.

Ett roligt minne från en konsert: då måste jag nästan säga de två senaste konserterna. Först på Royal Republic då gitarristen Hannes kom mot mig, satte sin panna mot min och vi rockade tillsammans. Dagen efter såg jag Danko Jones, då lämnade basisten John Calabrese scenen, gick till mig och gav mig sitt plektrum.

Bästa show: KISS - 2008, Stockholm och Rammstein 2010, Stockholm

Ett sorligt minne: Backyard Babies avslutning innan sin paus. Det var så otroligt bra, men det var sorligt. Helst när trummisen Peder inte ville lämna scenen och höll på att börja gråta. 

Någon du inte trodde du skulle få se: Iggy Pop, det trodde jag faktiskt aldrig. Det var fränt! Den gubben kan rocka. 

Artiser som var roliga att prata med: Andreas Grega och grabbarna i Mustasch gänget (-Ralf Gyllenhammar).

Någon som mest bara var dryg: Ralf Gyllenhammar.

Något otippat: hur LOK+Lillsyster's sångare Martin kom fram och surrade och bjöd på Jack&cola.

Samt när Simon Cruz, sångare i Crashdiët skrev 'kött för helvete!' på min arm, ganska sån härlig upplevelse då ordet KÖTT är en viktig del i mitt liv.

Någon du trodde skulle ställa in: bandet Monster Magnet. Men de gjorde de inte och konserten var crääääjsi!

'Spontantroligartist': Thomas DiLeva. Han var faktiskt riktigt bra och grymt rolig. Samt att han har så himla bra åsikter och tankar.

Svensk artist: Afasi och Filthy, 2008 Sundsvall. Andreas Grega, 2010 Sundsvall

    Bella och Herbert Munkhammar (även känd som Afasi)

Häftiga dansmoves: Snook på Gröna Lund, tidningen OKEJ hade bjudit massor med artister och Snook var de enda som var bra. De hade tagit med sig dansare som var riktigt bra, och grabbarna själva var också bra!

Band som alltid levererar: Hoffmaestro. Mustasch. Corroded.

Konsert du led dig igenom: Takida. Inte riktigt min grej.

Festival: jag har bara varit på en riktigt festival och det var på Sonisphere, en dagsfestival som varade 12 timmar, och var fylld med regn, lera och tokbra band!

Och lite annat..

Det högsta priset du kan betala för en konsert: det beror givetvis vad det är, om det är något stort band som jag jätte gärna vill se så skulle jag nog kunna sträcka mig upp mot några tusinglappar.

Största skadan på en konsert: jag gör alltid illa mig på knäna och armarna, det blir så när man står längst fram och stängslet är i vägen..

Ska jag se i sommar: Linkin Park, Foo Fighters, Hardcore Superstar är det som är bokat just nu.

Önskar jag att jag fick se, någon gång: det absoluta jag just nu skulle vilja se är The Rolling Stones. Jag skulle antagligen kissa på mig av lycka.

Tror det här kan vara början på nått stort

Jag står precis på gränsen

Horisonten är någon annans konstruktion

Brukade hata mig själv

Måndag-fredag blev en kedja kring min fot

Men det är nånting ikväll

Som får mig att tro att vi kan gå

Genom eld

Bara för ikväll

Håll den tänd

Vi kan gå i eld

Den finaste, snabbaste och kaxigaste rappare. Sveriges bästa, helt klart.

Herbert 'Afasi' Munkhammar.

Jag slog på min blandmusik mapp, jag visste inte riktigt vad jag ville lyssna på och där i mappen är det allt - rock, metal, hiphop och lite pop. Kanske jag inte gillar allt, men ibland kommer det upp guldkorn. Sånna låtar man glömt bort, men man blir lika glad av att höra. 

Youth of the nation är en sån låt. Texten är helt klockren, jag älskar den. Och jag kommer alltid göra det.

Låten får mig att komma ihåg att säga hur mycket jag gillar och älskar min familj och vänner, att alltid försöka se när någon mår dåligt trots deras leénde och att man aldrig, ska växa upp för fort.

The truth doesn't make a noise

Icky thump

Seven nation army

Take, take, take