För några dagar sedan såg jag en dokumentär, om man kan kalla det det. Det var Uppdrag Granskning som handlade om William Petzäll, en journalist hade följt han i början av hans politiska karriär. När han plötsligt dog av en överdos så valde denna journalist att ta reda på vad som egentligen hände med William då han själv aldrig sett några tecken på drogberoende. För det är ju så, en missbrukare behöver ju inte se ut som någon vi ser på stan; hemlös, inga tänder och skitig. Många som har högt uppsatta postioner har missbruk; läkare, politiker.. Bara för att dom inte ser ut som en missbrukare i våra ögon ska se ut, behöver det inte betyda att dom inte har problem. De kan bara gömma det lättare. Och få tag på bättre grejer.

Ja, vem tusan är William undrar säkert iallafall hälften av de som läser det här inlägget.

Han var en ung kille som fick gick ett hemskt öde till mötes, allt pga av den dåliga missbrukarvården här i Sverige. Han hade länge brottas med sina missbruksproblem, med både alkohol och tabletter.

William var även en politiker, hade en karriär som började tidigt. Som tonåring satt han i Borås kommunfullmäktige för Sverigedemokraterna. Han har också varit ordförande för Sverigedemokraternas ungdomsförbund, SDU.

William Petzäll kom in i riksdagen som Sverigedemokrat efter valet 2010.

Efter interna strider lämnade han partiet under hösten 2011 och satt efter det kvar i riksdagen som politisk vilde.

De interna striderna handlade såklart om hur han ständigt hamnade i trubbel av sitt missbruk. Han drack väldigt mycket, blev tagen av polisen flera gånger under sitt korta liv och tog alla droger som han fick tag i (förutom heroin).

Och eftersom SD är sånt laddad ämne, framförallt idag så ber jag er ändå att läsa, lyssna och kanske kolla på Uppdrag Gransknings program om William. För det handlar inte om SD. Det handlar om honom, som människa. Hur hans uppväxt var, varför han hade så många problem, hur han tog sig in till politiken och hur tillslut han blev slukad av sina egna demoner.

När jag började titta på programmet var jag säker på att det mesta skulle innehålla hans val av parti, men det var en väldigt liten del som handlade just om det. 

Det är en väldigt tragisk historia, både William och hans mamma stred om att han skulle få hjälp, hjälp som han själv så gärna ville ha och inte fick. Han tog sin stora position inom partiet och var den första politikern som tog upp problemen inom missbruksvården. Han dolde inte alls att han själv var missbrukare, eftersom han själv hade det visste han vad han talade om och han kunde nå ut till människor som var eller är i samma sits.

Man får i dokumentären följa William, från början till slut. 

Det var läskigt att se var när han skulle till en rättegång för narkotikainnehav och journalisten följer William efteråt och han påpekar att han tycker att William ser påverkad ut. Killen var helt väck. 

Och det slår mig hur jävla hemskt det är, att folk måste hitta vägar för att komma bort från allt skit och tar droger istället för att få riktig hjälp. Hur de förstör för sig själva och andra sin omgivning med de val de gör. I någon sekvens, jag tror det är efter rättegången, så är det någon nöt som säger att William bara gör det här för att han har ett känt namn, att han gör alla skandaler för att få uppmärksamhet. Han drogar för att få uppmärksamhet. Och där har vi en syn som jag tror många missbrukare möts av, även om de inte är en känd politiker. Jag förstår inte hur en vuxen människa kan säga så. 

Några minuter efteråt så får man då se hur borta William är på det han stoppat i sig.

Men det absolut jobbigaste var att se när mamman kom in i kyrkan på Williams begravning och bröt ihop.

Där och då insåg jag hur skört livet ändå är. Mamman kämpade så hårt, trots att hon själv är svårt sjuk i en muskelsjukdom, hon svek aldrig sin son trots allt han gjorde. Precis som en mamma ska göra. 

En förälder ska aldrig behöva begrava sitt egna barn.

Jag anser inte att missbruk är en sjukdom. En sjukdom är något man själv inte valt. Att dricka alkohol och ta droger är något man väljer och sedan, om man har otur något man sedan blir beroende av och inte kan sluta använda. Men man får aldrig glömma att det är en människa och glömmer bort att det är just en levande människa man har att göra med, hur hemsk och borta personen än är, då har man kommit för långt. För långt åt fel riktning.

Jag tycker det är rent ut sagt åt helvete när en ung kille verkligen skriker efter att få hjälp, att få sluta men inte får det. Det är Sverige 2012. Och säkerligen 2013 också.

Och jag förstår inte varför politikerna inte tar upp det här, vill förändra något. Ska man bara skita i människor som missbrukar olika ting, för att de inte har klarat av livet som man ska göra enligt de normer som finns i samhället? Det handlar ju trots allt om människors liv, liv och död.

Jag förstår inte hur man kan gå runt till flera läkare och få narkotikaklassade mediciner utskrivna, tillochmed under samma dag utan att de ser något samband.

Människor ska inte behöva dö. Hur jävliga och hemska saker de än gjort och sagt, så måste de också få hjälp och stöd för att en dag kunna bli fri.

Om man glömmer bort att se människan, om man bara ser ett missbruk, det är då det går åt helvete. Man kan inte ha tron om att det kommer lösa sig efter en natt, det tar tid och det finns människor som kan hjälpa dessa människor. Men ändå funkar det inte och det är då människor, en av dom William, dör av sina missbruk.

Det här var det bästa programmet jag sett på väldigt länge, det väckte stora tankar och funderingar inom mig och jag skulle nog kunna skriva en evighet om detta. Men det här får räcka, jag hoppas verkligen ni tar er tid och kollar på programmet. Och inser att Sverige inte är så vackert som vissa vill påstå.

HÄR kan du se programmet.

Jag hittade även en radiointervju med William och hans mamma som gjordes innan han dog. Det är så hemskt att höra mamman säga att det kan sluta med William i en kista.

HÄR kan du lyssna på radiointervjun.

Lördagen den 1 september hittades riksdagsmannen William Petzäll, 24, död i sin mammas bostad i Varberg.

När ens hjärta ruttnar är det kört. Måste köpa ett nytt.

Det där med att hålla små hjärtan vid liv var inte min starkaste sida.

Nu ska jag iväg på ett möte på Kommunal, det kommer säkert bli bra, det känns som det iallafall! Sedan ska jag shoppa presenter och julklappar.. Blä vad tråkigt. 

Och så var dagen kommen! Äntligen fick jag min hall målad! Som jag väntat och väntat (nej jag fixar inte sånt helt själv, då skulle det gå åt h-vete ska jag säga). Mamma kom vid lunchtid till mig, med PAKEEET! Jag fick tidiga julklappar i form av en stjärnljusgrej, en luktagottgrejmanharibilen (mamma sa att den var rock, därför köpte hon den) och en julskiva!! AAAHH! Blev så glad, haha. Det är samma låtar som på vårat 23åriga gamla kasettband där hemma, som vi lyssnat på varje jul. Underbart. Damen hade även med sig var sin räkmacka till oss som vi smockade i oss innan det var dax att måla. 

Å det vill jag inte göra igen. Jag hatar att vara kort. Om man inte ens kommer upp för bussen så når man inte heller när man ska måla. Så det är några fläckar som inte är målade som jag ska tvinga någon lång människa att fixa :) (Läs: brorsan).

Det tog ett tag fast det bara var några få väggar, jag blev less på slutet och det visar sig, haha. 

När mamma åkt hem så satte jag igång julskivan och nu har jag ääääntligen fått upp min Dregen tavla, som han har målat. Och andra fina bilder på honom. Och linnet som har deras autografer. Mmmhmm.. Det blev kanske lite för mycket men blev lite hyper när jag kollade på karln. 

Och det var min måndag! Nu är jag svinigt trött eftersom jag faktiskt gick upp klockan 6 imorse. Men jag ska nog sätta fast lite tavlor i hallen nu, innan jag avlider i soffan.

Fifan, så snygga väggar! :) (det ser återigen snett ut, det beror på tjejen bakom kameran..)

Idag blev jag tvungen att gå upp klockan 6, lika oskönt varje gång! Blev helt oväntat inkallad på jobb igår, då måste man gå upp så tidigt när man jobbar dygn.. Puhh. Men trots det så gick jag en promenad till brorsan, hämtade fina bilder på El Drego, sedan knatade jag till affären och hem igen. Det är fan inge kul väder här, det snöar och man kan inte ens gå där det är plogat för det är alldeles för halt. Jag ska hålla mig i inne resten av dagen och kvällen..

Duktig som jag är gick jag inte och la mig utan började tvätta lite som jag hade här hemma, slog in julklappar till toner av Frank Sinatra och så pimpade jag även några apelsiner med kryddnejlikor, så nu luktar det såååå gott här hemma!!

Ikväll ska jag bara slappa, jag har jobbat och flängt runt nu så mycket så jäklar i mig måste jag slappna av lite. Bröllopsfotografen går visst ikväll, den måste man faktiskt se!

Pimp my apelsiner.

Dagen började inte alls som jag hade tänkt det. Jag och Jessica åkte iväg från Sundsvall tidigt med bussen, eftersom det var "snöstorm" efter vägen så skulle det såklart vara en krock eller avkörning eller vad det nu var efter vägen och vi stod stilla i 2 timmar.. Med en väldig stress flög vi, kändes det som, runt Stockholm. Väl framme så är linjen vi ska åka med jätte sen = mycket mycket folk. Man får fan panik när det är så mycket folk på t-banan. Inte blev det roligare när dom som skulle gå av skulle gå ut.. Allt detta för lite snö. JA LITE!! Fan, här i Sundsvall går det snö upp till knäna och blåser nå djävulskt. Det är storm. Jävlar, var så himla arg för att de är så oförberedda i den där stan.

Men tillslut kom vi fram till våra vänner i Rågsved, fixade oss lite snabbt och åkte sedan vidare till Globen området. Där käkade vi och gick sedan en bar för att lugna nerverna med lite vin!

Sedan var det dax för konsert, på Hovet. Eftersom jag är seg så hade jag ju inte fattat att både Manson och Rob Zombie var på samma turné men man ska inte alltid vara lika snabbtänkt.

Manson var iallafall först ut.

Det pirrade till i hela kroppen när jag insåg att jag skulle få se en av mina favoriter. Det första jag märker är att det är otroligt mycket backup sång, förinspelad sång. Och så var ljudet väldigt dåligt, musiken var högre än hans mick. Fattar inte hur det kunde vara så på en sån stor artist?! Men det kommer igång ganska snabbt och Manson verkar pepp trots så lite folk (ca 3000 pers, det ekade tomt på läktarna). Både han och bandet spelade på bra, trots lite svajningar i rösten ibland. Han bytte kläder efter varje låt (det gick kanske på 5 sekunder, han lämnade inte ens scenen vid alla tillfällen). Det var roliga saker på scenen och han gjorde massor med olika grejer, precis som en show. Det var väldigt snyggt gjort när hela Hovet släktes ned och bara ett lampa riktad mot honom när han sjöng medans snö föll ner på scenen. Inspirerad av vädret månne?

Han sluddrade lite mellan låtarna ibland, men jag fattade inte alls vad han sa. Det öste på ett tag där, men de sista låtarna så spårade det ur. Jag vet inte vad som hände men antagligen började det han hade sopat i sig verka i kroppen och knoppen. Han blev helt förändrad och verkade inte förstå vad som hände, han log brett, kastade iväg slängkyssar och snöt ur sig sjukt mycket snor. Vad det snoret tog vägen vill jag inte veta.. Mannen som gick på scenen i början var inte mannen som gick av. Jag saknade vissa låtar, men eftersom det slutade som det gjorde det nog inget. 

Jag hade inte så höga förväntningar och det var nog bra, det får godkänt bara för att det var just han, men inte mycket mer än det. 

Jag tror han har tappat gnistan för allt, och han är ju tyvärr en missbrukare, det var så hemskt att se. Men det var så kul att äntligen fått se honom, även fast det hade kunnat vara bättre. Men kan karln inte låta bli drogerna så blir det nog inte bättre.

Om han inte hinner dö någonstans på vägen så har han nog gjort sitt snart.. Och det är så jävla synd då han är så himla äkta, vågar säga vad han tycker och gör grym musik. Jag kommer såklart att fortsätta lyssna på Manson en lååååång tid framöver!! Men en till konsert blir det nog inte.

Efter Manson's framträdande var vi lite trötta i fötterna och satte oss på läktaren och vilade oss. Då fick jag nästan nackspärr av alla snygga pojkar och män jag såg.. Jag älskar att gå på rockkonsert, det är snyggisar överaalllttt!!

Efter ett tag var det dax för Rob Zombie och hans band. Jag hade aldrig hört något av den här musiken, men jag skulle nog gilla sa Jessica till mig innan. Och om jag gjorde!! Det var ju kul att det var så himla bra trots att jag inte alls hört något innan, det blir så speciellt då. 

De hade en himla show där på scenen, det kändes som att vara med i en film - i en skräckfilm. Det var robotar, läskiga gubbar och filmsnuttar med. När Manson hade gett upp så gjorde då inte sångaren och resten av bandet som stod på scenen nu det. Jäklar vad de röjde, från första minuten till sista. Sångaren undrade vart alla människor var, eftersom han hört att det skulle vara slutsålt, men var så tacksam att vi var där. 

Hela bandet verkade vara så peppade, så glada. De sprang runt och hoppade runt mest hela tiden, skrattade och flinade och älskade vad de gjorde.

Vid ett tillfälle så sprang Rob iväg och sprang igenom hela läktar sektionen, hur karln orkade röja som han gjorde är för mig ett mysterium..

Jag blev så glatt överaskad eftersom jag egentligen var där för Manson, som var sådär, och så får jag se ett band som verkligen öser arslet av alla. 

Det blev konfettiregn utan dess like, såpbubblor (på en rockkonsert?!) överallt och robotar som knatade runt där. Och underbara musiker.

Allt som allt är jag nöjd med konserterna, framförallt den sista såklart. Det var trevligt att se Manson men ännu roligare och uppskattande att se en sån bra konsert och show av Rob Zombie!

Det var dock synd att ingen av konserterna var så långa.. Jag hade velat sett och höra mer!

Aftonbladet recenserade båda konserterna, om någon är intresserad av någon annans ord så lägger jag upp det också.

Marilyn Manson's recension, HÄR.

Rob Zombie's recension, HÄR.

Jag vill så gärna få mina tankar och åsikter ner på den här sidan om konserten igår men jag är så fruktansvärt trött! Jag känner mig helt lamslagen faktiskt. Jag tror det får vänta tills imorgon istället så får ni några fina bilder jag lyckades ta också.. 

Medans kan ni ju lyssna/titta på när Mr. Manson var på Pub Anchor i Stockholm på tisdagen och sjöng karaoke, varför var man inte där kan man ju fundera över i ungefär hundra år. 

Jag har åkt ner till Stockholm en jätte snabbis för att se Marilyn Manson, denna gång höll han sig i skinnet och ställde inte in som han gjorde första gången jag hade en biljett. 

Så.. Jag har funderat väldigt mycket på hur han kommer vara live. Jag är lite orolig över det hela.

Det verkar som att han antingen är asbra eller är så påtänd så det är skamligt. Jag hoppas verkligen att han skiter i att sopa i sig massa grejer innan, kommer bli så sjukt besviken om han inte är bra. Det är nog första gången jag är så nojjig om det ska vara bra eller dåligt faktiskt.

Jag älskar verkligen Manson's låtar, de tilltalar mig nå så otroligt. De första plattorna är såklart bäst, då de två senaste är för mjukt, men texterna är som alltid bra. Jag älskar även Manson som person; så brutalt ärlig, smart och rolig. Bara för att han väljer att se ut som han gör (för att just det ska bli debatt om honom) gör att många dissar han, det tycker jag är synd.

Det bästa vore ju att det är svinjävlabra så man ångrar att man ens tänkt såhär överhuvudtaget.

Om han är dålig ska jag getta' min gun :)

Om hur det var och bilder kommer imorgon eller på fredag, jag åker hem redan imorgon då jag inte har råd eller sån stor lust att vara kvar i storstan. Må vädergudarna vara med mig..