Hur hittade du just din stil?

/Louise

Svar:

Som alla andra i den ljuva ungdomen hade jag ganska svårt att hitta min egna, speciella stil. Det var mycket rosa, magtröjor och väldigt åtsittande låga jeans, dessa jeans gjorde att jag ofta fick extremt ont i magen, för åh så tajt de var. 

Jag brydde mig mer om kläder och så förut, inte för att jag inte gör det nu, men jag tror pressen var lite värre nu än vad den är nu när man funnit sig själv och skiter rakt ut sagt vad andra tycker. 

Ett tag så gick jag helt emot det jag egentligen gillade och färgade håret blondt och hade en rosa munkjacka som var min följeslagare ett tag. En ful piercing (muse) senare så var fjortisstilen fullbordat på något sätt.

fjortis..?     

Jag kände själv att jag svek mig själv på något sätt, men det är nog bra att ha fått gjort det där, att inte tänka på hur fan man såg ut egentligen. Det gör att man trivs mer och mer hur man ser ut just nu. 

När rocken slog revolt i min kropp på riktigt så gjorde även min stil på kläder och utséende det. 

Jag kastade alla färgglada kläder, som jag en gång burit med stolthet (nåja..) och kände hur befriande det var. 

Jag färgade håret till mitt vanliga svarta, hittade de snygga cheap monday jeansen och tillhörande svarta skjorta/tshirt/munkjacka, och fina döskalleskor. 

Min mamma har även här inspirerat mig mycket, eftersom hon alltid har varit rock, enda sen hon ploppade ut till världen, så har ju hon självklart mycket kläder och så som finns i garderoberna där hemma. Det var inte så svårt så att säga, att hitta det fina.. :)

Jag har ofta sagt att jag vill se ut som den kvinnliga Dregen, och när jag lägger manken till och verkligen piffar till mig med svarta kläder, smink, hår och smycken så mår jag extremt bra. Det är då jag har som mest självförtroende och det gör inget att man får blickar på sig, även fast det ofta är av avsmak, men det triggar ju bara igång än att vara mer sig själv än någonsin.

Eftersom jag bara lyssnar på rock så går kläderna åt rockstilen. Allt är rock på mig, och som jag ofta får höra så är jag alltså inte EMO, riktigt fullflodshårdrockare eller något annat. Rock. Det klingar bra i mitt öra och på min stil. 

Jag trivs utomordentligt i min stil, och jag hoppas alla andra i min ålder tar efter det. Man ska ha den man vill ha på sig, och om någon i sin närhet inte gillar det? Fuck them. Om dom aldrig skulle ta på sig en Metallica tröja, om det så gällde livet, så är det ju deras beslut. Men ge fan i det jag har på mig, det är ju mitt beslut. 

Men, även fast många tror att man lever sex, drugs and rock'n'roll livsstilen för att de bara ser utséendet så älskar jag även att gå i stora tshirts och mjukisbyxor, vilket jag alltid gör när jag bara är hemma. Eller när jag kommer hem. Det tillhör nog min stil oxå. 

Men kläderna, mitt avrakade hår, mina tatueringar och piercingar gör ändå mig till mig. 

Och jag trivs. Åh vad jag trivs.

"Intet ont anande kompisgäng åker till solen för en första semester på egen hand. Det ska supas, det ska hånglas och det ska åkas moppe utan hjälm. Men i buskarna gömmer sig deras föräldrar som ser och hör allt."

Ja, det är ungefär så detta program går ut på.

För det första: svenskar måste ha en otrolig törst på att se andra svenskar bli (mycket) fulla i tv, sedan på olika diverse sätt skämma ut sig på. För det gör man ju, kanske inte alltid, men ibland när alkoholen tar över hela kroppen och åker ut i venerna - så kan man råka göra något, som man absolut inte skulle ha gjort annars. 

Ibland kan jag vara tacksam att jag ändå har råkat skämt ut mig inför mina kompisar, tänk om ett helt tvteam och svenska folket hade fått sätt alla eskapader man lyckats göra under the influence?! 

Varför just vi svenskar älskar att skämma ut oss i tv, eller varför vi vill kolla på det, ja det är frågan.

Men den större frågan när det gäller just det här programmet är varför deras föräldrar VILL se hur deras barn (tydligen är man barn fast man är 20+) super sig redlösa, hånglar runt, ramlar och spyr?

Om jag hade varit en av 'ungdomarna' som fick chansen att åka utomlands, jag antar gratis, så hade jag blivit oerhört kränkt av att få veta att min mamma sett allt. Om jag hade gjort något dumt – visst, men något slags privatliv, även fast man är dyngrak, måste man väll ha? Eller har man inte det om man nu ställer upp på tv och visar allt ändå?

Jag undrar vem det är som kläcker alla dessa idéer..

Och jag undrar när vi kommer få nog av alla dessa fulla människor och oroande föräldrar.

Vad är det som lockar just dig för att se dessa program?

Jag sitter ofta med en skämskudde och önskar att det snart är över, det gäller de flesta dokusåpor. Jag menar, är man full, inte vet vad man gör riktigt, ska man då utnyttjas av ett tvteam och låta de visa allt för sina föräldrar..?

Ologiskt, indeed.