Ja, det verkar inte bättre. Snälla snälla väderguden, låt detta fortsätta! 

Och som vanligt när det blir vårliknande väder så smälter snön. Fort. Det är kaos på Södermalm, blask blask och åter blask. Mina skor pallar inte detta, blir blöt om fötterna redan innan jag gått ut. 

Men ack så glad jag är över att solen vågar visa sig igen. 

Idag har jag tagit en promenad, gick vid fina Södermalm sedan ner på stan, in på apoteket sedan ica, råkade köpa för mycket för en påse, trodde fan den skulle gå sönder. Men jag klarade mig, puhhh!

Idag ska jag göra en jätte god middag, softa och sedan gå till jobbet - för att sova. Ett jätte konstigt pass, men det beror på att dom som jobbar där går på utbildning och behöver 11 timmarsvila (får då ej jobba dygn). Tur att man kan ställa upp..

Föresten, idag innan jag gick ut fixade jag frillan lite och upptäckte då detta:

Ett väldigt fint blåmärke på armen. Hur fick jag då detta är frågan, jag vet inte. Men tror bestämt att det kommer från i fredags, nej, jag blev inte misshandlad. Men rockar man för mycket så ser man det på kroppen.. Och nej, jag kollar inte på min kropp alltför ofta, blev så paff när jag såg detta idag. In räjl lajf ser det ut som en mycket konstig tatuering (färgen gör att det ser tatuerat ut).

Kanske bäst att gömma detta tills det går bort..  

(Ps. Jag vet den där reklamen mitt i alla blogginlägg är skitstörande. Vet inte hur man tar bort det utan att man måste betala skiten. Sug min. Säg jag).

Mannen.. Myten.. 

Här snackar vi om en man som har två personligheter. På dagen räddar vi små smala barn och på nätterna så drar vi linor på Sture, meeenn.. Visst, han har ju rätt till det oxå, karln. Jobbar ihjäl sig med att rädda världen.. Kan inte alltid vara så lätt :)

Jag älskar dig ändå, Micke Persbrandt.

I can't read your mind.

But I can kick your ass.

Jag har sovit cirkus 2,5 timmar inatt/imorse. 

Vet ni hur kul det är när man ska jobba 12 timmar?! 

Fan jävlar anamma i mig! Den värsta ångesten som finns är när man ligger i sängen och vrider på sig, vet att man snart ska upp och att man MÅSTE sova. 

Jag provade allt: kolla på tv, läste, lyssnade på musik, höll på med mobilen. Inget funkade och när inget funkar - ja, då ger man upp helt enkelt. Skit på dig då jävla skitkropp och skithjärna, tänkte jag.

Och dom här timmarna när jag fick sova då.. Vet ni att jag drömde om? Att jag var med i Big Brother. 

Jag vaknade till där nånstans och hade sån ångest i min lilla kropp, och var så glad när jag insåg att jag faktiskt bara drömt. Halleminlujah.

Ett sånt program skulle jag nog inte vara med i. Kaos.

Hur jag ska klara av denna dag och kväll är fortfarande en gåta. 

Shit vad jag ska sova när jag kommer hem. På en gång. 

Usch vad arg jag känner mig. Orkar intäääää.

Puss.

Jag har tänkt att skriva om det här flera gånger i bloggen, men det har lixom runnit ut ur sanden. 

Men då helt plötsligt så såg jag en artikel i AB, som handlade om precis sådant jag går och tänker på.

Artikeln handlar om utvecklingsstörda, hur vi kan se dom på tv på bästa sändningstid, försöka ta sig fram i hotellbranschen eller bara att dom spelar teater, nu är det även aktuellt med en biofilm som handlar om Glada Hudik människorna, som har denna utvecklingsstörning. 

Det var inte många som accepterade den här artikeln, "han vet inte vad han skriver om då han aldrig träffat någon utvecklingsstörd" var det någon som kommenterade. Vissa kan inte se ett program och tycka det är bra, bara för att en människa föddes speciell. Ibland måste vi se bortom att programmet ska vara roligt, charmerande och allt det där. Det är faktiskt riktiga människor och riktiga känslor. Det är inte alltid kul.

På ett sätt tycker jag att det är underbart att se hur "normala och vanliga" människor tar tag i detta, visar upp utvecklingsstörning, att de människorna kan och vill saker.
Men när blir det för mycket? När blir det där goda och bra till något man bara visar upp, precis som aporna på Skansen?

Man vill försöka få bort den där stämpeln som ovanlig, freak och konstig - men istället blir det för mycket, andra skrattar åt dom, inte med dom. Jag kan tycka att man försöker för mycket - och då blir det en ännu större stämpel.

*

Något som ingår i just detta kan jag tycka är homosexuella. De har en egen Pridedag (helt underbart, man ska vara sig själv och visa vad man tycker) MEN; ska man inte visa vem man är varje dag? Klart vissa av dessa människor gör det, men det kan även gå över gränsen här. Människor ska respektera andra som inte är likadana, men när går det för långt?

När visar man för mycket av något "ovanligt" och "konstigt"? När blir underhållningen utnyttjande?

Jag anser att jag har ett rätt "normalt" tyckande när det gäller människor som anses lite speciella, de ska ut i samhället och visa vilka de är, vad de står för, vad de tycker och tänker. Precis som alla andra ska göra. Vi själva skapar normen om vad som är normalt och inte, här har vi buntat ihop ett gäng människor som står utanför ramarna, och det kommer alltid att förbli så när program som detta sänds. Tyvärr. 

Alla ska vara speciella, eller så ska ingen vara det. Faktiskt.

Precis som jag kan slå på tv och ser att det är Lyxfällan, så tycker jag att det är väldigt synd att man måste ta med någon i tv, någon som inte är likadan som mig själv, som inte har det lika bra ställt med ekonomin som mig, någon som inte har samma läggning som mig, någon som bara vill synas - då finns det andra som utnyttjar hela situationen.

Men är det såhär Sverige har blivit, vi går så långt för att få en timmes underhållning - oavsett vem det drabbar. Vi får ju iallafall skratta! 

Idag fyller världens bästa Pimme, Joakim Thåström 54 år. Och förtjänar naturligtvis ett grattis, rockgud som han är. 

Skulle göra allt och lite till för att få stå där på Annexet i Stockholm på den underbaraste spelning jag sett med honom. Åh!

Tack för all bra musik genom åren, hoppas du fortsätter (trots bara EN spelning denna sommar.....)

edit: jag, jessica, mustasch david, lillasyster/lok martin