Direktlänk till inlägg 5 april 2009
och nu menar jag inte spöken som i spöken utan en människa som aldrig försvinner ur ens liv trots att man sa hejdå till varandra för längesedan. ett spöke som alltid kommer att komma igen, alltid kommer att spöka. när man minst anar det hör man ett BU! och man har hjärtat i halsen och känner hur det vill hoppa ut ur kroppen. spöken som man inte vill ska höra av sig något mer, spöken som egentligen bara kan gå sin väg men vägrar släppa.
när man inte tänker på det, det är då det händer. men, ska man då tänka på det hela tiden, bli ett spöke själv?
jag tror att alla människor man möter, alla man får en relation med - kompis, pojk-flickvän relationer kommer stanna kvar på ett eller annat sätt. även fast man inte tänker på dom hela tiden och även fast det gått flera år så kommer man minnas dom. man kan tänka på dom då och då, undra hur dom har det eller vad dom gör. men jag tror att vissa vägrar släppa just den här relationen, tankarna blir som en tvångstanke och allt kretsar runt det.
det är konstigt, hur människor kan agera. hur dom kan vräka ur sig alla hemskheter i en mening för att sedan vilja bli vänner igen. hur dom sedan väljer att spöka hos just mig.
och jag antar att dom aldrig kommer försvinna.
spöket är som det där såret i munnen som inte tungan kan låta bli.
"The world goes on and you're gone. The best revenge is to live on and prove yourself." Eddie Vedder ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 |
4 | 5 | |||||
6 | 7 | 8 | 9 | 10 |
11 | 12 | |||
13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | |||
20 | 21 | 22 | 23 | 24 |
25 |
26 |
|||
27 | 28 | 29 |
30 | ||||||
|