Detta kunde man läsa i Sundsvalls tidning om konserten igår. Ja, det är mycket text men det är mer som en kärleksförklaring än en recension. Och det är precis såhär jag kände igår.

*

Konsert

Betyg:4av 5

Svart magi med Thåström

Många är det som har försökt dissekera Thåströms storhet. Ingen har lyckats. Mysteriet och myten står kvar när alla andra faller. Hur kan en så avig person, en så antisocial artist ändå bli så populär? En enda intervju på sex år, som enbart följer med senaste skivan, samlingen Be-bop-a-lula hela jävla dan. Aldrig med i pratprogram, aldrig enkäter, tyckanden, inget sånt.

Dessutom gör han inte speciellt lättillgänglig musik, särskilt inte live. Det är skevt, dystert, monotont, desperat.

Ändå kommer folk i tusenden. Skivorna hamnar på topplistan, konserterna säljs ut, han belönas med Grammis-statyer.

Jag tänker inte göra nåt försök att förklara varför jag gillar honom så mycket. Inte motivera varför jag sett honom minst ett dussin gånger de senaste fyra åren. Eller att jag hoppas se honom ett dussin till.

Men ett vet jag – mycket beror på rösten. Just det, RÖSTEN. Den skär inte som en kniv, men den brinner som eld. Den är sårig, bevekande, melankolisk, frustrerad, ilsken – alla starka känslor man kan tänka sig bor i Thåströms strupe.

Jag tänker på svettduken som Veronika torkade Jesus ansikte med; hur en skugga av Guds son fastnade på tyget. Så kändes det första gången jag hörde Thåström sjunga i Ebba Grön, bandet han var med om att starta för över 30 år sedan, och avslutade för nästan på dagen 28 år sedan. Rösten fastnade i mitt innersta och har hemsökt mig sedan dess.

Ingen sjunger som Thåström. Ingen.

Och uppenbarligen är jag inte ensam om att känna så. Vårens miniturné är så gott som utsåld, och Sporthallen i Sundsvall var fullproppad med unga och gamla som ville ta del av 52-åringens senaste inkarnation.

Det började nedstämt, förstås. Tillbaka till Trehörnsgatan, inledningsspåret från senaste skivan Kärlek är för dom, ekade ut. Först bara Thåström och ett piano, sen började instrumenten fylla på. Knappt hade den tonat ut förrän hela bandet briserade i en furiös Miss Huddinge -72. Thåströms märkliga rörelseschema var intakt – han viftade på armarna, vankade av och an och betedde sig nästan som ett djur i bur. Och att en så trasig röst ändå kunde höras så tydligt och klart är en gåta. Han tog i med allt han hade, ändå missade man inte en stavelse.

Ljusshowen följde musikens inriktning. Suggestivt, rökigt, blixtrande och badande ljus om vartannat. Effektivitet istället för ytterlighet. Symptomatiskt följde han upp med en helt makalös version av Ingen sjunger blues som Jeffery Lee Pierce, och tanken är där, igen: Ingen sjunger som Thåström.

Resten av konserten gick i samma tempo och stilart. Oavsett om det var klassiker som Jag är en idiot och Rock’n’roll är död, en cover på Hoola Bandoola Bands socialisthymn Keops pyramid, eller helt nya spår som Kärlek är för dom och Långtbort. Även i de mörkaste ögonblicken var det högintensivt, fängslande, på gränsen till utmattande. Samtidigt omöjligt att slita blicken från Thåström.

Inget annat än sotsvart magi.

Visst kan man tycka att 350 kronor är mycket pengar för en konsertbiljett, men med tanke på att det var en livs levande legend på scenen har det ingen betydelse. Det är som kontokortreklamen säger, priceless. Ovärderligt.

För Sven Joachim Eriksson Thåström är inte som oss andra. Och det är precis så vi vill ha honom.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Eftersom man alltid ska skryta om saker man gör bra så ska jag tamefan också göra det.  Detta är ingen comeback för mig. Jag ska alltså bara skryta här litegrann..  Jag har sedan jag blev medlem på Ester&co, 15 februari, tränat varje da...

Jag har kommit fram till att min lust att blogga har försvunnit totalt, så är the end of an era här. Eftersom det knappt är någon som läser den här bloggen så behöver jag ju ändå inte ha den kvar. Jag kanske återkommer med en ny blogg, som endast b...

Mamma har dumpat sitt fotbad hon fick i julklapp hos mig, hon säger att vi ska ha delad vårdnad om den, haha. Åååå det är så grymt härligt alltså. Mina onda fötter blir genast gladare och avslappnade, tror det är bra medicin för dom som har ont i fos...

"The world goes on and you're gone. The best revenge is to live on and prove yourself." Eddie Vedder ...

  FYFAN vilken huvudvärk jag har! Det är inte ofta det händer men när det väl smäller till, PANG! Så göre så ont så det känns som allt ska sprängas. Väldigt oskönt må jag säga.  Och i två dagar har jag städat med mamma hos min bror som ska hyra ...