"I've only been in love with a beer bottle and a mirror"

Sid Vicious

Ångest. Något vi alla har upplevt, i små eller stora doser. Vi vet hur det känns när den kommer krypande, hur vi ligger i fosterställning i sängen och undrar när det ska gå över, varför ångesten kommer nu när man verkligen inte behöver den.

Ångest är något jag hyser stor respekt för. Det är då det är dax att lyssna. Eller tänka.

Som de flesta vet genom att jag har sagt det direkt eller via blogg, som ni kan ha hört eller läst, så har jag enorm hajfobi.

Det var riktigt illa när jag var yngre, då ville jag inte bada badkar ens. Många skrattar åt det och tycker det är jätte konstigt och roligt (?) för att jag är så rädd, så rädd att jag inte ens kan bada. Det gick så långt att mamma ville sätta in mig i nån sån där grupp där man ska bearbeta det hela, något jag aldrig riktigt förstod - ska jag tillslut bada med en haj då? Det är lite svårare att bota det än t.ex spindel och orm fobi.

Det gick faktiskt till sig. Jag kunde se en haj några sekunder. Jag fick inte den där enorma ångesten, en ångest som jag faktiskt skulle kunna jämföra med en ångest för att man mår jätte dåligt psykiskt.

Nu är den där rejäla fobin tillbaka igen. Jag kan inte se på något sätt hav eller vatten, varken på bilder eller tv - då jag alltid tror att det ska komma en haj.

När jag var och såg Inception på bio så är öppningsscenen ett hav, och då blev det nästan olidligt.

Ångesten kryper upp i varje vrå i min kropp, jag blir kallsvettig, det känns som att det ligger ett helt hus över mitt bröst. Jag kan känna mig upprörd och inte riktigt veta vart jag ska ta vägen flera timmar efter att jag sett en haj. Och oftast om jag sett en - så drömmar jag även om det. Så fort jag blundar så ser jag dom framför mig. Jag kan knappt se ordet, det är obehagligt för fingrarna att skriva det.

Och det är inte riktigt så lätt att bara skita i det.

En fobi är en fobi, svår att bota och svår att bli av med.

Ångest över något som simpelt som ett djur, ett djur som inte ens finns i Sverige är konstigt att förstå, det kan jag få in i min skalle.

Men försök, försök att förstå vad jag får uppleva bara av att se ett hav eller att se detta djur.

Det är tur att detta kommer i perioder men tills dess..

Du store ångest, snart får jag uppleva dig igen.

Nu åker jag iväg och jobbar, ett dygn. Känns inte så där värst peppande. Det spöregnar och är grått.

Även fast jag bara sov några få timmar så är jag pigg, det är extremt ovanligt. Men ack så skönt.

Och detta var några få rader, från mig till er.

Hörs! :)