Jag längtade så att få se den här filmen.

Jag har alltid tyckt att den där Jim Morrison har varit intressant, både livsstilen, hur han dog och hans konstiga, underbara röst.

Detta kan vara en av de bästa dokumentärerna jag har sett.

*

Det börjar med att man får se hur Jim Morrison tar upp en liftare. Bilradion går igång och en röst berättar hur Morrison dog, ingen vet hur, men en av de största finns inte längre med oss.

Och så hör man Johnny Depp's röst, han börjar berätta hur det började.

Filmen tar oss i nutid och dåtid, med hjälp av skådisar och gamla klipp som aldrig tidigare visats. Man får se hur Jim Morrison börjar nå toppen tillsammans med sitt band The Doors.

Dokumentären ska egentligen handla om själva bandet, men det alla vet är att det egentligen bara är Jim, och alltid har varit om Jim.

När de släpper sin första skiva så skriver Jim att hans familj är död. Han utvecklar snabbt ett beroende av droger och alkohol.

Bandet går av ett flygplan, en kamera står och väntar på dom. De berättar vad de heter och vilket instrument de spelar: John Densmore (trummor), Ray Manzarek (orgel), Robby Krieger (gitarr). Sist kommer Jim Morrison. Han säger att han heter Jim, och sedan säger han ingenting mer. På frågan om vad han spelar eller gör i bandet, reagerar han bara med en axelryckning och ett illmarigt leende. Bilden fryser precis  där i ett tillstånd av fnissig tvetydighet. Är Morrison bara charmigt busig? Eller är han hög som en flaggstång?

Det är det som ofta är frågan i filmen, vem är han? Vad har han tagit? Har han tagit nått? Han är två människor. Den onde och den gode. Och det är det tillslut som tar livet av han.

"You can't burn out if you're not on fire" Hör man Depps röst säga.

Filmen är så fin, med det nya och det gamla. Det är ett vackert men sorligt porträtt av en av de bästa artisterna som gick döden till mötes.

Två andra stora 27åringar dog, "jag blir det tredje", sa Jim. Och så blev det.

En mycket bra film, klart sevärd, och har inte fått den uppskattning som den verkligen behöver.

4/5

Igår när jag kom hem från jobbet så var brorsan här och skulle käka. Vi satt alla 4 runt bordet och så berättade jag om ett problem jag hade med en kompis.

Mamma höll med instämmande om att det inte var okej, nickade och var på min sida. Staffan var tyst och Micke skakade på huvudet och sa "är det här tjejproblem, är du seriös?" (Dock på ett roligt sätt, naturligtvis).

Nu till frågan, varför säger alltid killar att tjejers problem är "töntiga"? Orkar ni inte lyssna? Eller säger ni bara sanningen?

Jag kan själv instämma, vissa brudar orkar bry sig i helt fel saker. Men nu ville jag ju veta hur jag skulle göra med den här kompisen.

Är jag kanske för högt uppe i skyn? Dock känns det bra att vara där måste jag säga, även fast man har en bror som inte fattar nått..

if you're drinking like i'm drinking - put your hands in the air

if you're smoking like i'm smoking - put your hands in the air

if you're humping like i'm humping - put your hands in the air

Detta ska din mamma/pappa/den du vuxit upp dig lärt dig innan du börjat skolan:

Säga tack.

Vara tacksam för det man har.

Visa uppskattning.

Vara glad för andras skull.

Det har jag lärt mig, och ack så långt man kommer i livet. Jag tycker det är ren ohyfs om man inte kan detta, eller har lärt sig eller bara inte vet.

Jag säger hellre tack en gång för mycket, än en gång för lite.

Jag ser hellre människor runt mig vara glada och lyckliga, så blir jag själv glad.

Men alla är ju inte som mig, eller som dig, vilket kan vara bra men i just dessa fall vet jag inte. Man kan tappa kärlek, tro, människor, om man inte visar uppskattning, och det ska såklart kännas att det är riktigt. Det ska såklart komma från hjärtat.

Vissa har så svårt att visa sig tacksamma, varför är det så? Är de snåla? Är de bortskämda? Spelar de bara fula?

Jag tycker det är fult att inte veta hur man ska beté sig, man ska vara glad och tacksam, för vad ens vänner och familj, närstående, alla, ger en. Annars finns det risk att de inte längre vill finnas kvar i ens liv.

Jag går inte runt och säger tack hela tiden, jag älskar inte alla varje dag, men det är fruktansvärt bra att jag vet hur jag ska göra när det väl inträffar.

Och om du inte vet hur du ska göra än - lär dig.

Otacksamma människor är det fulaste som finns, det är inget man vill uppleva, man känner sig inte behövd, man vill inte ha någon sådan människa i sitt liv.

Ett tack kan betyda så mycket för någon.

Precis som att känna sig uppskattad och bra. Och alla i sin närhet är faktiskt bra, annars skulle de inte finnas i ditt liv, eller hur?

Detta är så grymt bra.

Nu ska jag duscha sen ta mitt kräk till sängen och glo på film och förhoppningsvis få sova hela natten!

Igår kom ju mina kläder som jag beställt från Merchworld.

Det ser ut såhär:

               159 :-                                      499:-

Och återigen har vi en nöjd Bella!

Gud vad jag önskar att denna vecka går jätte fort. Då menar jag jätte fort. Jag undrar hur jag lyckats få 6 pass på rad, men jag var orolig att inte få några pass i januari. Så inte klaga.

Dock kommer jag ju tyvärr inte ha något liv, men det lär man ju ta igen.

Jag kommer vara bosatt på jobbet, slå en pling om du känner att du bara måste prata med mig.

Ja, just det. Jag tror jag fick magsjuka en snabbis inatt. Vaknade klockan 3 och fick kräkas x antal gånger. Hoppas det är över, jag orkar inte vara sjuk. INTE! INTE! INTE!

Pöss.