Och så var dagen här. Inte bara sista matchen i Allsvenskan för AIK. Utan även sista jävla matchen på Råsunda. En tidsepok är över. Snart ska vackra Råsunda rivas och AIK ska spela på friends arena (som vi föralltid ska hata...).

Jag kommer antagligen gråta ögonen över mig, JA FÖR EN STADIO! Men Råsunda representerar allt så bra, Råsunda är AIK. AIK är Råsunda. Och hur tusan de kan riva något dylikt är för mig en gåta.

Jag ska kedja fast mig efteråt.

Framförallt hoppas jag spelarna visar ett värdigt avslut för arenan och tar hem 3 poäng till vår älskade borg.

Jag är självklart på plats, sista matchen, på Råsunda. Självklart med min älskade familj; mamma och brorsan!

"Vi följer Gnaget genom livets skeden, vi minns dom sköna stunder som flytt. Varför sörja tider som passerat? För allt det bästa är det som är nu. Igår, idag, imorgon. Föralltid."

Råsunda 1937 - 2012.

Kungen över borgen.

Jag skrev ju för några dagar sedan att mamma köpt teaterbiljetter och det är ikväll vi ska se den! Jag älskar ju teater så det här är så himla kul. Helst i Stockholm.. Allt blir så mycket bättre här på något vis :) Det är måånga kända ansikten med i den här pjäsen, det ska bli extra kul att få se Michael Jonsson, som spelade Lars-Åke i 'Tårka aldrig tårar utan handskar' som jag blev helt frälst i.

Tolv olika rum och nio pjäser. Liljevalchs och Stockholms stadsteater riktar en ny och samtida blick mot dramatikern, författaren, målaren och människan August Strindberg. Varje rum blir spelplats för scener ur Strindbergs pjäser som Första varningen, Moderskärlek, Oväder, Kamraterna med flera, utvalda och bearbetade av Mia Törnqvist.

Scenografen och regissören Ulla Kassius har skapat dramatiska rum för publiken att gå in i. Rum fyllda med skisser, autentiska foton, rättegångsprotokoll, brev, guld, målningar och rekvisita som på olika sätt anknyter till August Strindbergs liv och dramatik.

Nuuuuu åker jag och mamma åter till Stockholm, dock bara några få dagar. MEN det är ju bättre än inget? Eller hur? 

Det ska bli mysigt att rå om min lilla mamma, vi kommer ha väldigt kul, det slår jag vad om!

Och imorgon kommer Micke och gör oss sällskap, så det blir "hela" la familia.

Det enda jag inte ser fram emot är ybussen.. Men om man vill från ett äckligt ställe till ett fint, ja, då får väll rumpan göra lite ont då innan man är framme :)

Puss.

Imorse var det åter dax att tatuera sig. En perfekt start en gråmulen och väldigt regnig dag. Man vaknar som till när man får en nål inkörd i huden. 

Idag gjorde jag inte vad som helst heller, utan ett porträtt på min mormor och morfar. Jag har velat gjort den här väldigt länge, men det har lixom inte blivit av. Men nu, efter att ha väntat en månad så sitter den äntligen på min vänstra arm!! 

Och shit så bra den blev.. Det ser exakt ut som på det lilla kortet jag hade med mig. Jag är så stolt över dom, detta är min hyllning till dom. 

Jag skulle åka till mormor förut och visa upp den men hon mådde inget vidare, men jag ska åka dit till veckan tänkte jag. Tyvärr är ju inte min morfar i livet men jag hoppas han gillar den ändå.

Nu är de inte bara med mig själsligt och i tankarna, utan även på min kropp. Både min mormor och morfar har betytt så mycket för mig i mitt liv och gjort stor inverkan på mig. För mig var det här en naturlig sak att göra, för jag vill visa min kärlek till mina nära och kära. 

Det var värt varenda krona och varenda svid (det gjorde väldigt ont efter ett tag). 

Ha överseende med att detta är när det precis är klart, det är lite svullet och så. Det kommer ju såklart se mycket bättre om några veckor :)    

Jag är för lat för att knäppa kort på grejerna..

Ljuslykta som jag ska sätta fast på väggen, kandelaber (ääääntligen har jag köpt en) och tre amplar som jag tänkte sätta fast i taket i köket.  

Här kommer en till stark personlighet i Sundsvall, Mange, som i ur och skur alltid ställer upp för för de svaga i samhället. 

Här är hans nya låt.

Underbar video också.

Ibland undrar jag hur människor orkar. Hur människor med svåra problem i livet orkar att leva och vara så starka. 

Det finns vissa som jag ser upp till när det gäller just det. 

Jag kan ofta tycka synd om mig själv, men sedan blir det som att jag slår mig på händerna och tänker "nej fan, det finns så många som har det mycket jobbigare än mig. Och vissa klagar inte ens".

Dom där som inte klagar.. Dom som uppskattar livet, och verkar kunna se solsken även fast när det är som mörkast ser jag upp till. Såklart så ligger de i sängen och gråter, precis som mig. Såklart de mår jätte dåligt vissa dagar. Men ändå lyckas ta sig upp även fast andra människor inte alls fattar hur de orkar. 

Jag har skrivit mycket om hiv de senaste dagarna (HÄR och HÄR), jag står upp och kommer alltid stå upp för homosexuella, inte bara för att jag har många i min närhet som är det, utan för att de är MÄNNISKOR. Jag har aldrig förstått hatet mot en människa som blir kär och gillar en av samma kön. 

Jonas Gardell har gjort Sverige en stor tjänst; nu pratas det om HIV och AIDS igen. Ett ämne som det har varit så tyst om så länge. Men nu är tiden inne, det kanske var tvunget att det skulle ta så lång tid. Människor kanske kan ta in det bättre nu och kunna prata om det, minnas och gråta. 

För någon dag sedan var min vän Ola med på tv. Han gick då ut med han är HIV positiv, han har levt öppet med det ett tag och haft diagnosen många år. 

Och så kom den där förundran. Hur stort det är. Jag förstår inte hur mannen orkar. Men det är som han själv säger; han vill hjälpa andra.

Och det är sånna här människor som gör livet lite enklare för andra människor i samma sits. 

Det behövs bara en liten röst för att få många andra att reagera och engagera sig. 

Och det är det här som ger ett litet hopp om mänskligheten, det finns så fina, varma och underbara människor runt omkring oss som bara vill få oss att öppna ögonen och inte vara rädda. 

Och dessa människor ska vi vara glada över att de finns.

Intervju med Ola Lindström och Robert Bylund, RFSL i Sundsvall.

Här kan du kika in hemsidan där klippet finns också.