En gång var vår sommar
en evighet lång.
Vi strövade i soldagar
utan slut en gång.
Vi sjönk i gröna doftande
djup utan grund
och kände ingen ängslan 
för kvällningens stund.

Vart gick sen vår evighet?
Hur glömde vi bort
dess heliga hemlighet?
Vår dag blev för kort.
Vi strävar i kramp,
vi formar i strid
ett verk, som skall bli evigt -
och dess väsen är tid.

Men än faller tidlösa
stänk i vår famn
en stund då vi är borta
från mål och namn,
då solen faller tyst
över ensliga strån
och all vår strävan syns oss
som en lek och ett lån.

Då anar vi det villkor
vi en gång fick:
att brinna i det levandes
ögonblick,
och glömmer det timliga,
som varar och består
för den skapande sekunden,
som mått aldrig når.

Karin Boye

Efter lite muskelsalva på nacken kan jag nu stolt säga att jag tagit bort löshåret alldeles själv - igen!! Blir nästan stolt att jag klarar av sånt där, det tar då på nerverna. Jag fattar inte hur jag lyckades egentligen då jag mår piss, skit och allmänt äckligt idag (lyckades inte ta mig på jobbet, när jag skulle gå så valde jag att kaskadkräkas istället, hjärnskakning någon?!), men jag vet inte om det var för att jag gav mig fan på det -löshår är så äckligt när det riktiga håret börjar växa- eller om håret var snällt med mig.. Jag brukar tänka så: som nu, när jag inte mår så bra, så kanske håret var snällt och valde att göra det lätt för mig. 

Det är bra att tänka så. Allt går så mycket lättare.

Eftersom håret nu är borta kan jag ju stoltsera med världens bästa hår; det tål allt och det växer som (o)gräs. Vad skall jag göra nästa gång?! Den som lever får se.

Jag hoppas inte det här kysser mig i rumpan och jag får jätte ont. Då skulle jag ju bli väldigt arg. 

Nu ska jag äta mamma's matlåda och glo på SOA. Imorgon kommer hon med världens godaste soppa och julmust till mig, tack kära älskade mor för att du finns. 

Jag kanske ska tänka ännu positivare tankar nu, då jag ska försöka ge mig på jobb igen i helgen. "Snälla rara kropp, var god".

Ikväll har AIK två matcher, för övrigt. "Snälla gode AIK gud, du vet vad du ska göra."

Styrde upp lite Edward Sissorhands feeling på håret tydligen.

FYFAN vad bra han är, jag blir mer och mer imponerad av den här mannen. 

Och jag är så jäkla djävulskt glad att jag fått se han live!!

Rapporterar direkt från sängen!

Jag lever ju iallafall. Man får vara glad för det lilla.

Idag har mamma varit här och diskat och bäddat min säng, eftersom jag har så ont så kan jag ju tusan inte göra nånting. Känner mig handikappad. Och jag hatar när folk måste göra saker åt mig när jag vet att jag i vanliga fall klarar av det.. Tack för att älskade mamma finns. Hon kom även med massa matlådor så jag slipper laga mat. Jag får fruktansvärt ont när jag ska försöka lyfta armarna, kan ni förstå ansträngningen imorse när jag skulle duscha och tvätta håret?! Holy crap. Det kändes som ett träningspass.

Trots att jag är som jag är så ska jag försöka mig på att jobba imorgon, jag blir så jäkla deppig när jag är hemma (själv) och ligger i sängen. Jag ska kämpa mot ondheten, tröttheten och tjäna lite pengar istället. Det är den där jävla moralen i kroppen som säger åt mig att inte skjukskriva mig, jag får så dåligt samvete.

Nu halvsitter jag här i min nybäddade säng, väntar på ett program om August Strindberg ska börja, dricker te och är väldigt trött på ögonen, trots en liten vila förut. Mormor ringde också och ville höra hur jag mådde, tack gode gud eller vem det nu är, att jag har min underbara släkt och familj, utan dom hade jag på riktigt gått under.

Jag vet hur tragisk jag kan låta ibland, men smärta är fan det värsta som finns. Jag som trodde jag hade nog med dåliga leder.

Nåja, man får vara glad att man slapp sjukhuset iallafall.

Avslutar detta inlägg med några bilder på en man som jag snart ska gifta mig med. Hade turen och fick besök av han i drömmarnas värld inatt. Mmmmhmmm.. Hela min tur verkar ju inte som bortblåst.. :)

Jag har tänkt lääääääääääänge på hur jag ska lyckas inleda detta inlägg. För det är något stort på något sätt. Jag vill få det så bra som möjligt. 

'Torka aldrig tårar utan handskar'. Vad ska man säga? Det finns tusen ord i mitt huvud, hur ska jag få ut det på bästa möjliga sätt?

Ingen kan ju ha undgått denna bok, skriven av Jonas Gardell, och igår så visades den tredje (och sista) delen av serien med samma namn. 

Jag har nog aldrig upplevt de känslor som jag har gjort under dessa tre delar. Aldrig. Någonsin.

"Det är 1980-tal och de allra modigaste bögarna har börjat resa sig för ett liv i frihet. Rasmus flyr trångsyntheten i Koppom och flyttar till Stockholm där han möter kärleken i Benjamin. En tid av lycka tar sin början samtidigt som unga män börjar magra av, tyna bort och dö. Aids har drabbat Stockholm."

Något som slår mig genast, när jag börjar titta på serien är hur jag skäms. Skäms för att jag inte visste att det var såhär, HÄR i Sverige - i mitt land!! Hur homosexuella blev behandlade, hur de blev kränkta och inte vågade vara sig själva. Hur AIDS kom till landet och det blev bögarnas fel. Alltihop.

Jag skäms för jag inte har varit påläst, eller har jag valt att titta bort? Kolla bort för att slippa allt jävla skit som människor har blivit utsatta för och fortfarande blir?

Jag är evigt tacksam för att det finns en människa som Jonas Gardell, som valt att gå ut och berätta för oss som inte riktigt visste, vi som visste men valde att titta bort och framförallt för alla fina unga män som dött av sjukdomen, som tagit livet av sig, de som klarat sig. 
De som har dött ska aldrig någonsin glömmas bort, aldrig.

Genom både boken (det kommer även en del 2 och 3 av böckerna) och serien så har den mest trångsynte fått öppna sina ögon. 

Det här är sanningen; det ska inte suddas ut, göras finare, bli gulligare, få ett lycklig slut - för så var det inte. Det var precis såhär, i just den här staden, i Stockholm, i Sverige.

Serien har fått mig känna känslor som jag aldrig på något sätt känt förut. Jag har gråtit som jag aldrig har gjort.

Jag är en rätt hårdhudad tjej som inte gråter till det jag ser på. Men det här.. 

Allt beror på att det är en sanning, det har hänt, människor har verkligen upplevt det här, medans somliga av oss har suttit på våra feta arslen och ryckt på våra axlar. Allt beror på skådisarnas insats.

Fan, vad bra de är! De gör historien så verklig, precis som den är. På riktig. Det är på riktigt. Det har hänt, dessa människor har ju faktiskt funnits och de gör de levande igen. De ger människorna en upprättelse, en upprättelse de inte fick då.

Jag hoppas att både serien och boken har rört runt i grytan, för det behövs. Tiden var inne att visa detta, precis som Gardell säger. Man ska inte se bort, man måste se det hemska. Vi kan inte göra så mycket åt det just nu, mer än att minnas och hylla.

Jag hoppas människor känner precis som mig när jag har tittat och läst om det här.

Aldrig mer ska detta vara ett ämne vi slår bort; vi ska se det i vitögat hur hemskt och tragiskt det än är.

HÄR kan du titta på alla tre delar av Torka aldrig tårar utan handskar.

“Det var de som älskade mest, de av kärlek besatta, det var dem som frosten tog.”

Men nu tror jag väll! Det är för det första 7 dödssynder. Och menas det här med att jag har gjort några av dessa synder? Jag fattar inte?

• Högmod
• Girighet
• Avund
• Frosseri
• Vrede
• Lättja

Det känns som jag är i skolan igen och ska läsa bibeln. 

Något jag inte tänker göra. 

Ni kan ju gissa på vilken dödssynd som passar in på mig..

Eller nej, skit i det!

Har man dödssyndat om man frossat i sig för mycket chips, JD och andra fula grejer...?