Ja ungefär som rubkriken lyder. Jag är lite lätt irriterad idag. Jag blir ofta sur, tvär och arg när jag har jobbat natt och när jag dessutom inte ens kan sova efter två vakna nätter så blir jag lite mer.. Sur. Och irriterad. Och arg. 

När jag tillslut tog mig upp ur sängen idag efter otaliga försök för att somna så skulle jag käka tekakor. Till min stora fasa så märker jag hur alla har möglat. Blev så arg så jag skrek. Undra vad grannarna tror om mig.. :) Är det fortfarande rötmånad?? Har aldrig varit med om att bröd möglar så fort. Jäkla skit mögel.

Jag hatar att bli så här skum när jag har jobbat natt.

Jag tänkte ta mig ut och gå till affären för att handla lite samt ta ut ett paket. Men jag orkar inte. Kanske lika bra att inte vistas ute bland folk när man är så arg? Det är större chans att få ett falling down om man inte sovit.

Och eftersom jag ändå är så arg kan jag ju klaga på folk som inte har vett och hyffs att svara när man hör av sig. Nu har det här hänt några gånger på bara några veckor, inga namn nämnda men det är bara av män.. Hmm.. Blir.så.förbannad Det fulaste är ju att jag ser om ni har läst det jag skrivit på facebook/sms. Tänk på det. Assfaces.

Den som gjorde min dag liiite ljusare var ju mormor som ringde nyss och sa att hon gjort skorpor till mig, ååååh min söta lilla tant. Vad jag älskar dig! Jag ska dit nått i veckan tänkte jag. 

Nu ska jag käka en wrap och glo på AIK-HIF. Hoppas jag får bli gladare efter matchen!! Bangura is back!!

BANGBANGURA!!

.. När man kommer på vad man ska köpa till folk i födelsedagspresent!! Oftast så frågar jag inte vad människor önskar sig utan jag hittar på lite själv vad jag tror de vill ha. Jag lyckas nog 10 av 10 gånger ändå. Jag är rätt bra på det där med presenter. 

Men innan jag kommer på vad jag ska köpa.. Fan vilken pärs det är att gå igenom! Och när jag kommer på, är det den härligaste känslan på jorden. 

Alla verkar fylla år i september, så även jag. 

Jag hoppas jag har klurat ut något kul även iår!

Till veckan måste jag inhandla allt, så det är klart innan jag åker iväg. Åhåjajaja.

Idag vaknade jag klockan 12, även fast jag var jätte trött. Ska glo klart på lite Criminal Minds innan jag lägger mig tillrätta igen och försöker sova. Jag har ju trots allt en natt till. Undra om jag får massa samtal inatt igen, det är ju trots allt lördag.

Kan man kalla den ny när den egentligen är gammal?

Den har bara legat och vilat lite och har nu åter funnit ljuset.

Jag har åter blivit besatt av The Sex Pistols. När jag var yngre (och säkerligen den enda i min åldersgrupp) lyssnade jag mycket på dom. Det förvånar mig än idag att jag faktiskt lyssnar på dom. Jag vet inte varför. Kanske för jag normalt sätt inte lyssnar på punk.

Men jag håller fast vid att det spelar tusan ingen roll vilken genre det är man lyssnar på, så länge man tycker det är bra och finner något speciellt med musiken.

Såklart lockas jag av det arga och 'vi skiter i allt' med Sex Pistols. Jag älskar att dom inte var som alla andra. 

Och den där Sid, jag vill inte gilla han egentligen, tror jag, men jag kan inte låta bli. Jag är fascinerad av honom fast det var 33 (hoppas jag lyckades räkna rätt nu) år sedan karln dog. 

Jag kommer ihåg första gången jag såg Sid&Nancy filmen. Jag kände sånt obehag. Kanske man inte ska kolla på sånt när man är en liten plutt. 

Nu när jag har sett den när jag är äldre kan jag se den svarta humorn i det, visst det är tragiskt och det är konstigt att man hyllar sånna här människor. Även jag kan inse det. 

Men jag tycker inte om dom för att det är (var) fräna människor, det är musiken naturligtvis som lockar mest och gör att jag faktiskt gillar människorna bakom det också. Och det mesta jag lyssnar på är inte så fint bakom kulisserna tror jag.

Jag har alltid attraherats av det fula. Det man inte får göra. Det man inte ska lyssna på. 

Men jag kan inte låta bli att låta besattheten som jag alltid haft, lite dolt, komma upp till ytan igen. I fucking love it!

Gammal musik kommer alltid att vara den bästa musiken. Iallafall i mina öron.

AIK är nu vidare till Europa League-gruppspel efter att de dängt till CSKA Moskva på bortaplan med 0-2. De var tvungna att vinna och de visar ännu en gång att de kan bevisa allt och lite till när det verkligen gäller!! Å, jag är så stolt att vara gnagare och jag är så stolt över mitt älskade lag! Här dängde de till alla assholes som snackar så mycket skit oxå. 

AIK är vidare. Det trodde ni inte va!

Och eftersom jag inte skrivit om det: BANGURA ÄR TILLBAKA!!!! AAAHHHH! Nu jävlar blire röjj! 

Framåt stolta AIK!

Såhär vacker har jag varit ungefär halva dagen. Jag täckte mina ögon så ni inte skulle bli skrämda, jag ser seriöst ut som en hög av bajs. Jag är så sjuuuukt trött och det har jag varit i snart 2 veckor nu, det spelar ingen roll hur mycket eller lite jag sover, jag är exakt lika trött ändå. Noll energi. Dessutom har jag nog haft feber idag. Blä. 

Varför har jag haft hörselkåpor då? Jo, nu är min toa fixad och det var ett förjävligt ljud så då fick jag skydd för öronen, haha. Jag råkade nog klaga igår.. 

Nu har jag även alla gardiner uppsatta och ett draperi mellan hallen och vardagsrummet, ett som jag velat haft enda sedan jag bodde med brorsan! Nu har jag äntligen fått ett, fast hos mig då. Jag har även planterat några blommor, känner mig väldigt husmoderlig.

Jag tror faktiskt jag ska lägga mig i soffan och snarka lite nu. Helt otroligt att mina ögon orkat vara öppna så länge. Jag är redan oroad hur jag ska lyckas jobba natt i helgen när jag är så trött. Fy.

Puss.

Idag tog jag mig samman. Iallafall lite. 

Har mått skumt de senaste dagarna och har bara legat i soffan och tyckt synd om mig själv. Imorse kom mamma och hämtade mig och vi åkte till IKEA, först käkade vi frukost. Nu vet jag hur det är och aldrig igen. Fyfan vilken dålig frukost alltså, allt var typ slut även fast vi var där en halvtimme efter det öppnat och dessutom var det en tjockis som var väldigt hungrig och bufflade in i mig hela tiden och gjorde så jag inte fick det jag ville ha. Att göra något sådant mot en Bella som har en tom mage är inte så smart. Sedan trängde sig samma runda tjej framför mig och mamma i kassan. Det var nära för ett falling down där. Det mamma åt var tydligen jätte äckligt, hon tog lite mer än mig. Jag tycker inte deras mat är så god överhuvudtaget, även fast det är skitbilligt där vill man ju att det ska vara gott också. 

Tur att resten av det där huset är bra. 

Jag handlade mig gardiner och sånt skit idag, så himla tråååååkigt och dyrt! Orka. 

Hämtade även ut konsert och teaterbiljetter, handlade lite blommor och mat sedan skjutsade mamma hem mig. När jag var hemma så höll en man på att fixa min toadörr, och inte vilken man som helst! Jag har sån tur att min kusin's karl jobbar här, han fixade även med mina gardiner. Eftersom turen alltid står på min sida så hade jag ju givetvis köpt för lite mojänger där stångarna ska sitta.. Det fattas fyra stycken så jag fick bara upp gardiner i vardagsrummet. Nåja, väldigt fint blev det iallafall!! :) 

Jag älskar att fixa här, jag är rätt påhittig och när jag väl har saker så blir det rätt fint. Det är alltid roligt att ha något speciellt hemma, som man fixat alldeles själv! Det är roligare när man har ett 'eget' hem, ett som inte ser ut som någon annans!

Nu ska jag käka lite mer tacos och glo på tv, efterlyst ikväll, jäklar nu ska jag hjälpa till att bura in fulingar!

Puss.

.. and so did Sid Vicious.

Igår när jag jobbade så snubblade jag in på en dokumentär. Jag hade missat början och såg bara delar ur det lilla som var kvar. Jag blev väldigt intresserad av den och hittade den otroligt nog när jag kom hem.

Nu har jag sett den, "Livet efter dödsstraffet". Filmaren David André gjorde en dokumentär om Sean Sellers, som mördade Robert Bower när han bara var 16 år. Mindre än ett år senare dödade han även sin mamma och låtsaspappa när de låg och sov i sin säng. 

Sean hade en kompis med sig vid Bower's död, och anledningen till varför de ska ha dödat honom var för att han nekat Sean att köpa öl samt att de ville veta hur det kändes att döda någon. 

Sean försökte göra så det såg ut som en inbrottstjuv tagit sig in i huset och skjutit hans föräldrar. Han skyllde på att han var besatt av en demon vid dådet. Han läste mycket om satanism vid 15-16 årsålder och omgivningen märkte snabbt hur han förändrades. 

Sean är inte unik bara för att ha dödat någon, men att begå sådana brott vid sådan ung ålder är unikt. Vad som också är unikt i det här fallet är att han dömdes till döden och blev den första som var omyndig som blev tilldelat dödstraff.

Man får se i dokumentären hur Sellers fann Gud i fängelset och var noga att berätta för unga hur farligt satanism var, man kan bli som honom och inte veta vad man gör och hamna i fängelse. 

Säga vad man vill om både Gud och satanism, det bryr jag mig inte så mycket om. Men som 15-16 år och göra något sånt här grymt brott och skicka killen till fängelse OCH tilldela dödsstraff utan att ens kanske tänka på hur han mår psykiskt, det får mig att fundera. Antagligen led han av en allvarlig psykiskt störning, antagligen inte bara under dådet utan under hela hans uppväxt. Tyvärr får man inte veta mycket alls om Sellers uppväxt, mer än att han bodde hos sin morfar för att hans mamma jobbade väldigt mycket, pappa övergav honom och mamman hittade en ny man som blev hans låtsasfar - som man febrilt försökte imponera på. Man får inte veta hur familjesituationen var, om han hade många kompisar, om han var utåtagerande.. Om man fått veta det kanske man förstått, iallafall en liten del varför han gjorde som han gjorde. 

Och så var det det där med dödsstraff. 

Jag minns det som det var igår; jag är i klassrummet och vi ska diskutera dödsstraff - för eller emot. Alla säger för. Utom jag. 

Jag, personligen, har aldrig varit för dödsstraff. Människor verkar bli förbluffad över tanken på hur man kan ens tänka så. 

Den som dödat ska dö!! 

Men är det verkligen så lätt att tänka så?

Visst, jag har aldrig, och hoppas att jag aldrig kommer få uppleva det de nära och kära har fått uppleva av att mista en pappa, syster eller fru för att någon mördat denne. Jag vet inte alls hur det känns, och kanske man tänker så om man upplevt det själv. 

Människor törstar efter hämd. Någon att skylla på. Någon att döda för att de har dödat. 

Men, människan som har dött kommer aldrig komma tillbaka, känslan av hopplöshet och sån stor sorg kommer man alltid att få bära med sig. Dessa känslor försvinner inte för att mördaren dör. 

"Öga för öga, tand för tand" är något som nämns väldigt ofta, helst i USA där dokumentären utspelar sig och där man fortfarande avrättar människor för sina brott. "Du ska få tillbaka för det du gjort, var så säker".

Det måste vara fruktansvärt jobbigt att vara anhörig till offret som dött, att bära på sådant hat och bara vill se den som gjort det död. 

Jag bär med mig den gamla klyschan att man måste försöka ta sig vidare, kanske inte förlåta allt, men göra något, tänka annorlunda för att inte ruttna bort i sina hämdbegär. Det kommer äta upp en tillslut. 

10 år efter Sellers död möter filmaren André offrens familj, Sellers familj och vänner men även åklagare och fångvakter som var med och bestämde och sedan utförde avrättningen. 

Alla mår dåligt. På ett eller annat sätt. Alla utom en: åklagaren. Han känner ingen ånger att han har skickat över 60 (!!) personer rakt in i döden. De förtjänade det. Dödsstraffet gör att andra personer tänker en gång till, "om han fick dö, det betyder att jag också kan göra det om jag mördar någon" - detta är motbevisat och visar att människor ändå dödar varandra. Även fast man kan få dödsstraff. Men åklagaren håller hårt på sina åsikter.

Sean förtjänade det, trots att han var så ung. 

Jag kan knappt förstå hur man kan skicka ett barn in i döden. Jag vet vad han har gjort, jag försvarar absolut inte hans brott, eller någon annans för den delen, men jag tycker bara det är helt fel. 

Vi lever inte på medeltiden längre, men man kan faktiskt tro att man gör det ibland. Självklart ska rättvisa skipas - människor som mördar, våldtar och rånar ska naturligtvis sona för sina brott och det länge. Ett mord ska inte bara vara ett mord. Det ska inte bli en prick i statistiken. En människa måste fråntas, de flesta, rättigheter då denne tagit någon annans liv, förstört för så många andra - familj, vänner och bekanta.

Varför inte låta människorna få sitta och ruttna varje dag i fängelse tills de dör? Då vet man ju att de lider ännu mer. 

Tyvärr är det ju en walking holiday på svenska fängelser, men i USA är det ju snäppet hårdare.

En vakt berättar att han inte kan se in i mannens ögon när han ligger på båren och väntar på att få giftet. Han skulle inte palla det. Han skulle inte klara av att se hur han ligger där och stirrar döden i vitögat och ber honom om en sista chans att få leva. Att han ska vara den sista mannen ser. 

En kvinna vill börja gråta när hon ger dom giftet, men hon kan inte för att det inte är professionellt.

Jag undrar många gånger hur man pallar av att vara med om något sådant. Vara med och döda någon. 

Där ligger en som har mördat en för honom okänd man, han har mördat sina föräldrar - men man kan inte bli ohuman för det. Man kan inte stänga av alla känslor och bli kall, någonstans där inne mår man dåligt och vet vad som händer. En person ska snart dö och det är vi som gjort det.

"Åklagaren kan gå och lägga sig på kvällarna och somna gott. Men vakterna, som jag känt i flera år och som jag blivit nära vän med, som jag träffar varje dag, får gå hem med vetskapen att de har dödat mig. Att Sean är död" - det skriver Sean i sitt sista brev innan han dör. 

Och vilken ångest de bär på, de som varit med om detta. Hela dokumentären osar ångest, från varenda håll. Sean har dött, de som ville det mår inte så mycket bättre. De som de älskade är fortfarande borta. Sean's moster har inte bara tappat sin syster utan även Sean, båda är döda. 

Jag vet inte om jag någon gång i framtiden kommer tycka annorlunda vad gällande dödsstraff. 

Kanske, kanske inte.

Men den här dokumentären gav mig en inblick om hur faktiskt världen ser ut och att cirkeln aldrig blir sluten om man använder sig av dödsstraff. 

"Jag tycker om USA och Oklahomas invånare - i deras enkelhet, gästfrihet och uppriktighet. Jag åker hem med en underlig känsla att invånarna här ändå inte riktigt tror på dödsstraffet. Ett straff som inte avskräcker från brott; som hemsöker offrens familjer som bara vill få ro, som sakta nöter ner de som verkställer det och som rycker de dömda ifrån familjer, makar och barn. Under den här resans gång har jag inte sett nått annat än ett lidande utan slut."