Jag har gått förbi denna film så många gånger, hittat den så många gånger när jag letade något annat. Men nu äntligen så köpte jag den för ett tag sen, jag kände att det inte var en slump att den alltid dök upp och att jag skulle se den.

Filmen handlar om Joy Division's sångare Ian Curtis. Joy Divison är inte ett band jag själv lyssnat på eftersom det är över 30 år sedan de bildades. Men man behöver inte alltid hänga med, utan kan lyssna på musiken senare. För vilken musik det var! Ian Curtis var verkligen en poet.

Man får följa Ian som ung, när han lyssnade på David Bowie och stod framför spegeln och drömde om rocklivet. Väldigt tidigt gick han runt och sa att snart ska människor se upp till mig, komma ihåg mig och lyssna på min röst.

Man följer hans svenssonliv (giftemål med Deborah och barn) samtidigt som Joy Divison blir större och större i England. Hela filmen är svartvit vilket gör det fulaste huset vackert, allt blir magiskt på något sätt. Musiken ska vara i centrum i det gråa trista England, men det är ändå kärlekshistorien som tar ett större kliv i filmen. Han manipulerar sig snabbt till giftemål med Deborah, blir blixtkär i Annik Honorè när han är ute på turné. Ian slits mellan vad som är rätt och fel, vad han vill och inte vill och hopplösheten kommer snart ikapp honom.

Ian Curtis var ingen lycklig människa, men han ville att alla runt honom skulle må bra och han gjorde stora avtryck med sitt låtskrivande och musik med bandet.

Han får snart veta att han har epilepsi, han kan få anfall när som helst och läkarna proppar i han medicin. Tillsammans med det, sina skuldkänslor, depression och panik över den stundande USA-turnén med bandet får tillslut självmordet att framstå som enda utvägen. Han blev 23 år gammal.

Filmen är så vacker, en blandning av hopp med musik och kärlek men även fumlande i mörker. Filmen fängslar en och man sitter kvar för att se vad som händer i nästa scen. Man mår dåligt när han mår dåligt, man mår dåligt när man se kramperna när epilepsin börjar sätta igång, helst på scenen. Man mår dåligt när han väljer att avsluta sitt liv.

Att må dåligt av en film är bra tycker jag, för då har man lyckats skapa den där känslan som ska finnas, man har lyckats få med sig åskådaren.

Sam Riley som spelar Ian Curtis är helt underbar, han låter likadant, han ser likadan ut i kläder och utséende och han dansar likadant på scenen.

Jag tycker nog den är extra bra eftersom jag inte visste mycket om bandet eller sångaren sen tidigare, vilket gör det lättare att se med öppna ögon.

Rockmusiker och musiker överhuvudtaget har det inte så lätt som man tror, med framgångar och hyllningar från alla möjliga människor, sätts det en press på en. En press som alla inte kan hantera och de hamnar oftast i en cirkel med deppresion och olika former av missbruk. Det är väldigt tragiskt och väldigt synd, de största musikgenierna har det oftast jobbigast och väljer ofta döden som utväg.

Filmen fängslade mig på ett sätt som jag inte trodde den skulle klara. Jag rekommenderar varmt denna film till er!

I Maj är det 30 år sedan Ian Curtis tog sitt liv. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Eftersom man alltid ska skryta om saker man gör bra så ska jag tamefan också göra det.  Detta är ingen comeback för mig. Jag ska alltså bara skryta här litegrann..  Jag har sedan jag blev medlem på Ester&co, 15 februari, tränat varje da...

Jag har kommit fram till att min lust att blogga har försvunnit totalt, så är the end of an era här. Eftersom det knappt är någon som läser den här bloggen så behöver jag ju ändå inte ha den kvar. Jag kanske återkommer med en ny blogg, som endast b...

Mamma har dumpat sitt fotbad hon fick i julklapp hos mig, hon säger att vi ska ha delad vårdnad om den, haha. Åååå det är så grymt härligt alltså. Mina onda fötter blir genast gladare och avslappnade, tror det är bra medicin för dom som har ont i fos...

"The world goes on and you're gone. The best revenge is to live on and prove yourself." Eddie Vedder ...

  FYFAN vilken huvudvärk jag har! Det är inte ofta det händer men när det väl smäller till, PANG! Så göre så ont så det känns som allt ska sprängas. Väldigt oskönt må jag säga.  Och i två dagar har jag städat med mamma hos min bror som ska hyra ...