"Shit, hur har mannen lyckats skriva en hel bok?" - var första tanken när jag slog upp boken. Och redan när man bläddrar i de första sidorna så möts man av ändlös humor. 

Boken är rätt tjock, har mycket detaljer i den, hur kan karln, som har knarkat mer än någon annan komma ihåg allt detta? Jo, han har ju självklart fått hjälp på traven..

Ozzy är en legend. Självklart. Han har uppnått det som somliga bara kan drömma om. Han har så mycket fans som älskar både han och musiken han gör, och har gjort. 

För mig är Ozzy Osbourne inte så mycket, missförstå mig rätt: jag beundrar mannen jätte mycket, men tycker inte alls han kan sjunga för fem öre. Jag skrattade åt honom när serien gick på MTV. Jag vet inte alls hur han har levt (eller jo, delvis då) eller hur han har lyckats som han gjort.

Därför valde jag att läsa boken, med vild förtjusning. 

Man får veta hur hans barndom var, hur han levde, att han hatade att jobba på fabriken där han växte upp med sin mamma och pappa. Han skulle inte klara av att leva det där livet. Så han valde att bli musiker.

Man förstå hur han har kämpat för att komma dit han är idag. Att han lever är ett annat mirakel. 

Visste ni att han tog 45 olika piller när familjen Osbourne valde att ställa upp på showen som gick på MTV och blev jätte känt? Och jag skrattade åt honom. Jag trodde han var så förstörd av allt knark. Och det visade sig att han mådde så dåligt att han var tvungen att proppa i sig allt det där, samtidigt som han hade en sjukdom. 

Jag har svårt att tycka synd om rockstjärnor, de har pengar, brudar, bilar och tillgång till allt, men de väljer ju trots allt hur de spenderar dessa saker. Om de väljer knarket före allt, ja, det är ju deras problem.

Men en sak jag har lärt mig av alla dessa rockbiografier jag har läst, så verkar knarket och alkoholen den enda vägen ut ibland. Det blir sådan press på att prestera, de orkar inte med, de har för mycket pengar att hantera och människor som utnyttjar och stämmer dom hela tiden.

Och det var inte annorlunda för Mr. Ozzy.

Man får lära känna han på djupet; man skrattar, förundras, undrar hur fan han tänkte ibland, blir lite förbannad och njuter av den här boken. Och det mina vänner, är en bra bok.

Man behöver inte lyssna på musiken för att få lära känna personen bakom musiken, eller hjärnan om ni så vill kalla det. En viss beundran och nyfikenhet bör dock finnas.

I slutet av boken så undrar han själv hur tusan han har lyckats överleva. Han söp och knarkade varje dag, var knappt nykter under flera flera år.

Jag tror vi får ha kvar Ozzy ett tag till i rockvärlden.

Läs den här boken!

4/5

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Eftersom man alltid ska skryta om saker man gör bra så ska jag tamefan också göra det.  Detta är ingen comeback för mig. Jag ska alltså bara skryta här litegrann..  Jag har sedan jag blev medlem på Ester&co, 15 februari, tränat varje da...

Jag har kommit fram till att min lust att blogga har försvunnit totalt, så är the end of an era här. Eftersom det knappt är någon som läser den här bloggen så behöver jag ju ändå inte ha den kvar. Jag kanske återkommer med en ny blogg, som endast b...

Mamma har dumpat sitt fotbad hon fick i julklapp hos mig, hon säger att vi ska ha delad vårdnad om den, haha. Åååå det är så grymt härligt alltså. Mina onda fötter blir genast gladare och avslappnade, tror det är bra medicin för dom som har ont i fos...

"The world goes on and you're gone. The best revenge is to live on and prove yourself." Eddie Vedder ...

  FYFAN vilken huvudvärk jag har! Det är inte ofta det händer men när det väl smäller till, PANG! Så göre så ont så det känns som allt ska sprängas. Väldigt oskönt må jag säga.  Och i två dagar har jag städat med mamma hos min bror som ska hyra ...