Idag fick jag ett paket. I paketet låg en Backyard skiva samt Queen of the damned filmen. Eftersom jag har gått och blivit laglig. Fast orginal är alltid bäst, så man kan ju faktiskt slösa lite pengar då. Helst till sitt favvoband!

Nu ska jag kika lite på tv sen laga mat!

Nej, jag ska inte skriva om att jag bara råkade få Bulimia nervosa. Iofs så har jag nog det, fast jag glömmer att spy.

Jag har inte ätit något idag, jag orkar inte lämna datorn. Haha, nej jag har inget liv just idag. Men så kan det vara ibland. Inte har jag något gott hemma och morsan har jag inte sett röken av, lika bra det.

Jag är jätte degig i skallen, funderade en stund på om jag skulle gå ut och gå en sväng. Vad tror ni blev övervägande? Jag måste ta tag i mitt liv. Eller iallafall min kropp. Hur många gånger säger jag inte det, haha. Åh, kommer dö fet, ensam med en chipspåse i handen   

Inatt drömde jag om Thåström konserten, jag kommer tjata om den mannen länge nu. Håll ut! Det var så bra, inatt hittade jag alla videos från Sthlm's konserten oxå.

Ja, vad har jag mer att berätta? Inte så mycket. Eller ganska mycket, men ibland får man välja vad man vill skriva ut.

Nu ska jag leta efter någon slags mat.

Jag har officiellt gått och blivit en sån där tokig kattlover. Äckligt eller hur.

PUSS!

Samhället blir värre och värre, våldet ökar och man mördar som om det vore det naturligaste i världen. Hur kan man ta någon annans liv? Frågan jag ofta ställer mig. Hur kan man utsätta någon annan för sån stor smärta, hur kan man dra ut livet på en människa?

Förut pratades om att om någon person blir mördad är det oftas av en familjemedlem eller en vän, någon man känner. Men det oprovocerade våldet stiger så högt, så fort.

I lördags blev en ung man mördad när han skulle ta ut pengar. Det pratas om på internet att männen som gjorde det blev provocerade av hans utséende. Kan någon förklara hur man kan knivhögga någon till döds för att att personen inte ser ut som sig själv?

Jag blir så jävla rädd, att det ska hända något. Det verkar inte finnas några spärrar på vissa människor, de verkar ha sånt stort hat i deras kroppar. Istället för att släcka deras eget liv så tar dom någon annans.

Ska jag behöva ha någon med mig hela tiden för att känna mig säker? Och är man ens säker då?

Det är så sjukt att man ska runt och vara rädd och just nu tror jag inte att det bara är tjejer som är det.

Om bara människor kunde tänka ett steg längre, tänk om dom kunde få se dessa personers familj och lidandet dom skapar. Tänk om dom hade medkänsla.

Allt dessa 'tänk' kommer inte leda någonvart. Det kommer fortsätta så länge inte någon tar täten och stätter stopp för det.

Jag hoppas du har det bra där uppe Pelle.

Tio stycken fingrar har fångat mig tillslut

Tio stycken fingrar

som leker på min hud

Tio stycken fingrar

efter så många år

Tio stycken fingrar

och jag som längtat så

Tio stycken fingrar i en hypnotisk dans

tatuerar min kropp med allt fingrar kan

Tio stycken fingrar, min älsklingsdrog

Jag kan inte sova så kom och gör mig hård

Hon kan alla labyrinter

Hon smälter snön på vintern

Hon bär mitt sjätte sinne

Hon... är som eld

Tio stycken fingrar, säg att det är sant

Jag som inte trodde

sånna fingrar fanns

Tio stycken fingrar

kan varenda kod

Fem plus fem är tio, till och med jag förstår

Tio stycken fingrar brinner på mitt skinn

Tio stycken fingrar sprider eld som vind

Och tio stycken fingrar innanför mitt skinn

Och jag som inte trodde

några fingrar skulle nå

ett hjärta som alltid

alltid varit låst

Detta kunde man läsa i Sundsvalls tidning om konserten igår. Ja, det är mycket text men det är mer som en kärleksförklaring än en recension. Och det är precis såhär jag kände igår.

*

Konsert

Betyg:4av 5

Svart magi med Thåström

Många är det som har försökt dissekera Thåströms storhet. Ingen har lyckats. Mysteriet och myten står kvar när alla andra faller. Hur kan en så avig person, en så antisocial artist ändå bli så populär? En enda intervju på sex år, som enbart följer med senaste skivan, samlingen Be-bop-a-lula hela jävla dan. Aldrig med i pratprogram, aldrig enkäter, tyckanden, inget sånt.

Dessutom gör han inte speciellt lättillgänglig musik, särskilt inte live. Det är skevt, dystert, monotont, desperat.

Ändå kommer folk i tusenden. Skivorna hamnar på topplistan, konserterna säljs ut, han belönas med Grammis-statyer.

Jag tänker inte göra nåt försök att förklara varför jag gillar honom så mycket. Inte motivera varför jag sett honom minst ett dussin gånger de senaste fyra åren. Eller att jag hoppas se honom ett dussin till.

Men ett vet jag – mycket beror på rösten. Just det, RÖSTEN. Den skär inte som en kniv, men den brinner som eld. Den är sårig, bevekande, melankolisk, frustrerad, ilsken – alla starka känslor man kan tänka sig bor i Thåströms strupe.

Jag tänker på svettduken som Veronika torkade Jesus ansikte med; hur en skugga av Guds son fastnade på tyget. Så kändes det första gången jag hörde Thåström sjunga i Ebba Grön, bandet han var med om att starta för över 30 år sedan, och avslutade för nästan på dagen 28 år sedan. Rösten fastnade i mitt innersta och har hemsökt mig sedan dess.

Ingen sjunger som Thåström. Ingen.

Och uppenbarligen är jag inte ensam om att känna så. Vårens miniturné är så gott som utsåld, och Sporthallen i Sundsvall var fullproppad med unga och gamla som ville ta del av 52-åringens senaste inkarnation.

Det började nedstämt, förstås. Tillbaka till Trehörnsgatan, inledningsspåret från senaste skivan Kärlek är för dom, ekade ut. Först bara Thåström och ett piano, sen började instrumenten fylla på. Knappt hade den tonat ut förrän hela bandet briserade i en furiös Miss Huddinge -72. Thåströms märkliga rörelseschema var intakt – han viftade på armarna, vankade av och an och betedde sig nästan som ett djur i bur. Och att en så trasig röst ändå kunde höras så tydligt och klart är en gåta. Han tog i med allt han hade, ändå missade man inte en stavelse.

Ljusshowen följde musikens inriktning. Suggestivt, rökigt, blixtrande och badande ljus om vartannat. Effektivitet istället för ytterlighet. Symptomatiskt följde han upp med en helt makalös version av Ingen sjunger blues som Jeffery Lee Pierce, och tanken är där, igen: Ingen sjunger som Thåström.

Resten av konserten gick i samma tempo och stilart. Oavsett om det var klassiker som Jag är en idiot och Rock’n’roll är död, en cover på Hoola Bandoola Bands socialisthymn Keops pyramid, eller helt nya spår som Kärlek är för dom och Långtbort. Även i de mörkaste ögonblicken var det högintensivt, fängslande, på gränsen till utmattande. Samtidigt omöjligt att slita blicken från Thåström.

Inget annat än sotsvart magi.

Visst kan man tycka att 350 kronor är mycket pengar för en konsertbiljett, men med tanke på att det var en livs levande legend på scenen har det ingen betydelse. Det är som kontokortreklamen säger, priceless. Ovärderligt.

För Sven Joachim Eriksson Thåström är inte som oss andra. Och det är precis så vi vill ha honom.

Nu är jag tillbaka efter en helg fylld med festligheter! Jag har haft så sjukt kul!

På fredag blev det utgång med Jessica, det blev dallan och drinkar och allstar och dans. Träffade brorsan och Jörgen, dom är bra roliga. Jag träffade jätte mycket folk man känner och det är ju alltid kul.

På natten blev det donken, sen åkte vi till bergsgatan och pratade tills vi somnade gott.

Det blev lite sent på lördagen, fick stressa lite när jag väl kom hem. Sov en snabbis sen fixade jag mig, sen åkte jag till sporthallen och mötte brorsan, Nasty, Jörgen och Bysse. Där har vi ett tokigt gäng, jag hade skit kul med dom!

Både Johnossi och Thåström var så sjukt jävla bra, är jätte glad att jag fick se dom igen. Jag är så kär i Thåström.. Vilken man..

Synd bara att det var jätte lite folk och hälften var inte peppade alls. Jävla Sundsvall, ni suger. Det finns några få som kan rocka och dom är jag givetvis kompis med!

Efter konserten så hamnade jag på en fest med bara militärer, så fina killar! Träffade Mattsson som jag inte sett på hundra år typ, så det var kul. Men jag var inte där nå länge för jag antog att brorsan ville prata soldat grejor så jag lämnade dom och gick på dallan och söp mig full. Rejält. Träffade massor med människor man känner, sen så gick jag på Allstar och träffade Jessican och Olle :) Det var inte så mycket folk där men det gör inget när man är med roliga människor.

Jag tror jag och Jessica somnade efter 7 nångång imorse, haha. 

Nu blev det ganska kort, men jag har lite ont i fingrarna och orkar inte skriva alltför mycket. Bilder från helgen kommer lite senare!

Ikväll ska jag mysa med Wallanderfilm (ååååh Ola Rapace.....) och chips och dipp såklart!

Puss

Om en kvart ungefär ska jag åka ner till Sporthallen för att se Johnossi och Thåström igen. Underbart! :)

Jag hoppas han kör Som Eld igen, blev förälskad i den låten förra helgen.

Nu vet ni vad jag sysslar med ikväll!

Rock on!