Hjärnan går på högvarv. 

Tankarna snurrar runt. 

Jag analyserar över allt och inget, jag måste klura tills hela tanken bara exploderar. 

Men det är ju trots allt så jag funkar. 

Fundera, tänka och nöta.

Det skulle vara skönt om hjärnan fick ett break, bara ett litet tag. Slappna av och bara droppa allt.

Trångsynta människor, folk som säger att allt händer av en anledning - även om det är hemska saker, gud fördömer och kastar blixtar på folk som "förtjänar det" - ja sånna människor står sig inte högt i min bok. 

Jag lyssnar inte på hans musik, enligt mig är han bara en hemmagjord grej så andra kan tjäna pengar. Visst om vissa går på det - det kan jag inte gör något åt, man gillar vad man vill. 

Men att en "inflytningsrik" och stor människa säger något sånt här är helt jävla fel och bara sjukt.

Abort är något jag alltid har varit för, skrivit om det flera gånger i bloggen. Abort är en rättighet enligt mig. 

Nu säger den här muppen att man inte ska få göra abort ens vid våldtäkt, att allt händer av en anledning - och att det är tragiskt att en kvinna blir våldtagen och blir gravid. 

Vem är det som låter en 16-årig pojke säga sånt här?! Ja, det är USA, ja, dom är knäppa. Men någon måtta får det väll ändå vara på sånna här uttalanden?

Hur många tror ni kommer ta efter dessa åsikter, bara för att de har denna Bieber som idol?

Jag blir så förbannad över sånt här. En kvinna ska få bestämma vad hon ska göra, precis med vad som helst, ingen jävel ska säga något, klanka ner på henne eller dylikt. 

En människa som är känd kan förstöra så mycket. 

Frågan är nu är det verkligen hans åsikter - eller är det bara inövade repliker?

Vad det än är.. Så är det åt helvete.

Rihanna's nya video till låten S&M (som jag förövrigt är en väldigt bra partylåt!) har blivit bannlyst i 11 länder. Man måste vara 18 år för att se den på youtube. Hon har även blivit stämd av modefotografen David LaChappelle för att ha tagit bilder av honom.

Jag har sett videon. 

Det enda jag kan märka ut som direkt anstötande är väll när hon skalar och suger på en banan. 

Annars tycker jag den är rätt rolig att titta på, den är färgglad med mycket färgglada människor. Hon byter miljöer, det är latex och läder, piskor och klubbor, hon använder Perez Hilton som hund. 

Varför ta det så sjukt seriöst? Eller är jag bara så blind så jag inte ser att det är anstötande? Visst är det sjukt tråkigt när alla kvinnliga artister spelar på sex, men jag tycker det inte är så hemskt. "Jag har sett värre" känns som en utspelad replik från mig, men det stämmer även i detta fall. Det kanske beror på min personliga åsikt om Rihanna, hon känns väldigt äkta, hon är snygg som ett as, hon sjunger gudomligt.. Ja, varför inte göra sånna där knäppa videos till? Jag ser den mer som rolig och knäpp, än "FAAAANNNNNN va sex det var i den!!! Nu jävlar!" 

Och är dagens barn/ungdomar så osmarta att de verkligen tar efter sånt där? 

Det är ju mest bara en fantasi, som jag tycker det är med de flesta musikvideos. Jag kanske inte märker något för att jag just inte är 15 år idag, utan 21. 

Men inte blir jag sugen på att dansa runt i läderbyxan och suga på en banan för det.

Här kan du se videon, du måste dock intyga att du är 18 år:

Denna vecka består av jobb, 8-21. Det är nått helt otroligt vad tankar man hinner samla på sig under den tiden, samt innan jobbet. Och efter. Och det behöver nödvändigtvis inte handla om själva jobbet, utan om allt möjligt. 

Jag vet inte om jag blir förvånad över den här stadens invånare längre. Jag har sagt det så många gånger förr; det är otroligt vad man är med om ibland. 

Man kan inte gå en centimeter utan att någon vet att man just gått en centimeter. 
Alla vet vilka man är med, vad man ska göra, och vad man ska göra innan man ens själv vet vad man ska göra.

Jag bryr mig inte det minsta, alla får tro vad de vill om mig, jag vet ju alltid bäst själv.

Men, att komma fram till mig när jag har roligt med mina kompisar på krogen. Ja, där tror jag faktiskt min gräns går.

Varför ska jag alltid behöva försvara mig själv eller människor jag känner? JÄMT?! 

Jag blir så sjukt less och irriterad över människor som aldrig kan skaffa sig ett eget liv. Den här staden tar kål på mig, människorna tar kål på mig. Ni bara suger ut all energi ur min arma kropp, dock får ni slåss för att få den. Än lever jag och frodas!

Blir jag förvånad? Njae. Men vissa saker som ploppar ut ur andras munnar är ju bara skumt. Konstigt.

Och jag tänker fortsätta slåss, enda tills jag lämnar den här staden.

Mig, som tillskillnad från andra, ska ni fan inte få käka upp.

Jo, det är en underbar stad jag lever i. Synd att man inte kan skicka vissa som bor här till månen.. 

Man skall icke sluta förvånas, någon dag kanske dessa människor inser och tar sitt förnuft till fånga (och fattar att jag faktiskt inte har sånt jävla intressant liv).

Och det var tanken för idag. Med en gnutta lesshet för jobbet så hatar jag min stad just idag.

Puss på er.

Vad krävs för att knäcka en människa?

Torterare och förhörsledare skulle kunna lägga fram statistiken. Si och så många nätter utan sömn, så många nålar, så mycket vatten, så stark elektricitet vid så många tillfällen.

Men det finns stor variation i motståndskraften. Ibland räcker det att bara visa instrumenten och berätta vad man tänker göra med dem för att uppnå önskat resultat. Ibland tar det veckor och man tvingas defibrillera hjärtan som dukat under för plågorna och kanske inte ens då lyckas man uppnå den rätta nedbrytningen.

Ett medeltal kan förmodligen ändå skönjas. Så många naglar, så många slag mot fotsulorna. Sedan är de flesta tillräckligt förstörda för att ge upp det som tidigare var dem kärast.

Men till vardags?

Även ett normalt liv innehåller ju sitt mått av smärta och besvikelser. Skillnaden är att de inte tillfogas mekaniskt utan framför allt ligger på det känslomässiga planet och därför är mer oförutsägbara. Vissa tycks tåla vad som helst, andra bryter ihop vid minsta motgång. Man kan aldrig veta.

En händelse som är förödande för någon kan vara en axelryckning för en annan, som i sin tur trasas sönder av något som andra uppfattar som en bagatell.

Till råga på allt kan det variera från dag till dag, inom samma person.

Det ska fan vara torterare med endast vardagslivets gissel att tillgripa för att nå fram till brytpunkten.

/Lilla Stjärna

Alla människor känner sig någon gång osäkra i livet, de ska på en jobbintervju, hålla tal för sina klasskompisar, bli föräldrar, komma ut ur garderoben eller bara försöka visa vem man är.

Att känna sig osäker på något är fullt normalt, jag tror inte man kan vara på topp i självförtroendet jämt, då är man nog en robot. Att vara osäker är en känsla, och känslor har vi ju alla.

Men att känna sig osäker då och då, bli lite nervös på hur man ska göra, ja, det är en sak. Men hur är det att vara osäker precis hela tiden? På vem man är, vad man ska gilla, vilken stil som är bäst, vad man ska lyssna på för musik?

Jag vet inte alls hur det känns, för enda sen jag var liten så hittade jag denna rockstilen. Mamma influerade mig in i Rolling Stones, Ramones, Thåström, Guns'N'Roses och så mycket mer. Jag skulle aldrig, just nu, kunna ta mig på mig en rosa tshirt - då skulle jag bli fruktansvärt osäker, just pga det inte är jag.

Jag vet vem jag är - jag vet vad jag vill, vad jag trivs med, jag vet att jag är jag.

Jag har blivit uppvuxen med att vara mig själv, "take it or leave it", utan att vara allt för kaxig. Jag har inte på mig kläder för att jag tycker det är coolt, utan för att jag har en kärlek till bandet jag visar på min tshirt, jag älskar svart och hålla på med smink och mitt hår. Att raka av mig på sidan av håret var ett uttryck bara just för mig, och att det just passade min stil. Att det nu är ännu mer avrakat, ja, det är ju oxå ett statement om vilken jag är.

*

Men bara tanken på att "tänk om man inte skulle veta vem man är?", att hela tiden söka efter något, ta efter en annan, för att försöka bli någon.

Det håller inte i längden, folk ser igenom det blixtsnabbt och jag antar att man själv inte mår så himla bra av det.

Så, varför är det så svårt att bara vara sig själv?

Oftast kan människan visa sin humor, sin intelligens, sina bra och dåliga sidor. Men vet oftast inte om hon ska vara en rocker, hiphoppare, om jack daniels är gott eller äckligt, och nu lyssnar hon på det - då måste jag också göra det.

Det blir en cirkel av en väldigt ful copycat stil, och ingen vill väll vara känd som den där copycaten?

Man ska vara sig själv, även om självförtroendet sviktar, även om människor inte gillar det. Jag har lämnat människor, människor har lämnat mig. Men jag mår fortfarande gott, jag är mig själv och det är underbart. Jag behöver ingen copycat springandes efter mig, jag behöver inte heller kopiera någon annan.

Var dig själv, tänk den där dagen då du vaknar upp och undrar vem fan du är, vad du gillar, för någonstans där har du totalt tappat bort det.

Jag älskar kanalen tv4 Fakta, jag har inte själv kanalen men det finns på jobbet och jag brukar alltid försöka hinna med att se något intressant program, det bästa är sånt som har hänt på riktigt - som mord, människor som sitter i fängelse och olika slags livsöden, så som missbruk. Det sistnämnda heter "Uppdrag: Missbruk" och det har jag sett några gånger, det är människor som är riktigt nergånga i droger eller alkohol.

Men jag har inte blivit så påverkad som jag blivit när jag såg det igår.

Det handlade om en kvinna som växt upp med föräldrar som drack ganska mycket, kämpade sig igenom livet och kände aldrig att hon dög. När hon blev äldre gifte hon sig och skaffade barn. När hon var 40 år så började hon dricka kraftigt men åkte in på rehab och blev nykter.

Men sen fick åt återfall och började dricka igen.

Hon drack 2 liter vodka varje dag (rent), om det inte fanns alkohol i hemmet så drack hon munvatten, som innehöll 26.6 % alkohol och det kan ju skada både organ och så kan man dö av det. Hon klunkade det som en galning. Hon gick runt med flaskan som det var hennes bebis. Hon var ständigt full. Hon spydde i soppåsen i köket. Hon skrek och svor. Hon kunde ta bilen och åka iväg.

Och allt detta inför sin make och barn. Det var helt otroligt. Man mådde verkligen dåligt när man såg det.

Jag drabbades av en enorm ilska, hur hon kunde göra såhär mot sina barn, som satt i soffan och grinade och var rädda när mamma sprang runt och letade alkohol och spydde om vartannat.

Sedan känner jag att det är så läskigt hur en dryck som man själv dricker kan göra med människor, när lusten och suget är så stort att man skiter totalt i dom andra och bara vill bli full för att klara av dagen.

"Jag är så otroligt less på att hela tiden laga mat, städa och tvätta" sa hon, "jag behöver alkoholen". Hon var less på att vara någon slags "hemmafru" och fann trösten i vodkan och munvattnet.

Jag vet inte alls varför jag tog åt mig så mycket så att det riktigt värkte i kroppen, vid ett tillfälle var jag tvungen att gå från tven. Kanske beror det på hur man såg hur hon agerade eller om det var hur man såg hur maken och barnen påverkades.

Jag kom på mig själv att ordet alkoholist inte ska sägas alltför ofta, alltför högt. Det är hårfint mellan att dricka normalt och dricka för mycket. Jag insåg hur det kan vara, hur det kan vara i en familj, hur en kärleksfull familj kan totalt splittras pågrund av suget efter alkoholen.

I slutet av programmet så fick man se en 'intervention', där familj, vänner och släkt möter personen och tvingar in denne in på rehab, "missbruket eller oss" brukar det låta.

Mamman åkte in på rehab, var nykter i 7 månader eller nått men började dricka igen.

När blir missbruket så mycket viktigare än sina egna barn?

De sitter där och gråter och ber sin mamma att sluta (när hon just då är nykter), och ändå tar hon tag i den där flaskan och dricker.

Fyfan.