När jag satt på jobbet häromdagen visade tv4 "Bowling for Columbine", ni vet Michael Moore som kritiserar USA och George Bush i sina (väldigt bra) dokumentärer.

Bowling for Columbine handlar om två manliga ungdomar som en dag går in i en skola med skjutvapen och bomber och dödar tolv elever och en lärare, för att sedan rikta vapnen mot sig själva.

Det utbröt kaos i USA, vem eller vad skulle man skylla på? Efter lite grävning hittade man den perfekta syndabocken. Marilyn Manson. Han ser inte bara ond ut, han är det också. Med den hemska rockmusiken, klädseln och sminket så var det hans fel att femton människor miste livet den där dagen.

De hade allt kommit på att dessa två ungdomar som gjorde detta lyssnade på Manson. För vems fel var det annars?

Påminner inte detta väldigt mycket om Elvis Presley eller The Beatles? När någon eller några är annorlunda, gör musik som inte liknar något annat - ja, då är människan en syndare, är satan själv och vi kan skylla allt på denne.

Elvis vickade på höfterna och fick inte synas i tv, Beatles hade får långt hår och ett unikt sound, Marilyn Manson orskade avrättningar.

Varför ska det vara så lätt att skylla på någon känd person istället för att inse fakta och ta tag i det riktiga problemet?

Visst påverkas man av det man lyssnar på. Gillar man artisten eller gruppen så tar man till sig både ljudet av gitarren, basen och trummorna och texterna de sjunger. Men betyder det att man agerar utifrån det man hör?

Hade dessa killar lyssnat på Marilyn Manson innan, hört hur han sjung om att döda, hade de tagit sina vapen och dödat människor?

En fullt normal människa, med ett bra psykiskt välmående gör inte detta. Man lyssnar inte på en låt och sen agerar efter vad artisten sjunger om.

Och hade grabbarna lyssnat på honom just innan det dödat?

Nej - det hade varit och bowlat. Är inte då bowling lika farligt som musik?

I mina ögon är USA ett sjukt land. De skyller ifrån sig på allt, anklagar den som står närmast till hands och i det här fallet Marilyn Manson.

Varför inte säga att hiphop är lika hemskt, då de oftast rappar om att våldta, knarka och döda sin fiende? Eller pop, i "Rude Boy" med Rihanna sjunger hon om killens snorre, om den är stor nog för henne. Ska man lyssna på det, som barn, som ungdom?

För mig är en text bara en text, vi tolkar de olika och avgör själva om det är bra eller inte.

När ska det vapenälskade landet inse att man måste se helheten - inte vad människan lyssnar på för musik.

Kommer ni ihåg när Eminem blev anklagad för att ha påverkat en ung killes liv så han tog livet sig? Mamman gick ut i pressen och sa att allt var musikens fel, för hennes son hade Eminem som idol.

Praktexempel på att inte inse sanningen själv och blunda för allt.

I dokumentären ser man hur de väljer en syndabock som passar mallen för fallet.

Man får tycka vad man vill om Marilyn Manson, hans utséende och musik, men jag förstår verkligen inte hur man kan skylla på någon såhär - tur att Manson är så cool, han tog det bara med en nypa salt.

Ibland undrar jag om vi lever på 1900talet fortfarande, eller är vissa människor så instängda och inte vill se verkligheten?

Frågan jag ställer mig;

Hur mycket skuld ska musiken få ta?

Oftast så tycker jag att reklamer är hemska, ren propaganda; de säger åt dig att du måste skaffa dig en kärlek i livet - HELST NU, du måste borsta tänderna med rätt tandkräm annars kommer inte brudarna vilja ha dig, du måste köra en snygg och dyr bil och du måste ha den rätta mobilen annars är du inte cool.

Vi matas å vi matas, vi handlar utan att tänka så mycket på det.

Det finns undersökningar som visar hur vi tänker på det undermedvetet, att vi handlar det som de säger åt oss att handla, om de blandar lite musik i inslaget så påverkas vi ännu mer.

Visst är det sjukt att tv och reklamer kan påverka oss såhär mycket? Vi har inte längre en egen vilja, tv säger åt oss hur vi ska göra - och vi gör det.

Vi höjer inte längre på ögonbrynen när vi passerar en bild på en trådsmal tjej i bikini, vi är så vana att se det. Ändå tycker vi att det är hemskt att barn och ungdomar tar idealen och vill bli lika smala, men gör vi något åt det?

Det finns mycket jag inte förstår, men kraften i en reklam gör mycket. De berättar vart vi ska gå och handla mat, vad vi ska handla för mat, vilka kläder vi ska ha på oss och vilka stylingprodukter vi ska ha i håret.

Det är klart att våran hjärna inte klarar av så mycket reklam och information som vi får hela tiden, varje dag. Men vi måste ju hoppas att vi själva kan sortera och inte undermedvetet börja handla.

Det var väldigt längesen jag påverkades av en reklam positivt och var beredd att ta in den och tycka om den. Just nu finns den (än) bara på reklamskyltar och internet.

När jag var i Stockholm såg jag massa reklamer om Försvarsmakten. Det står att din vän, släktning, arbetskamrat eller lärare inte vill ha fred, inte vill ha svenska soldater osv.

I min värld är detta en bra reklam. Detta gör en nyfiken och man undrar - är det verkligen såhär? Man blir påverkad när det står: "din vän vill inte ha fred".

De har gjort en hemsida där man får testa sina åsikter, och förhoppningsvis ändra dom om man ser att man är lite fel ute. För det kan man väl? Att se sina åsikter svart på vitt borde ju göra susen. Det är många fördomar kring soldater, de är bara till för att döda andra människor är ett exempel på vad jag har hört.

Förutom åsiktstestet så kan du göra ett reaktionstest och se hur bra du passar som soldat.

Jag behöver sån här vettig reklam då och då, helst skulle man vilja ha det hela tiden, men det går inte. Man tänker verkligen till när det bara står en text med en stark innebörd och för min del behöver det inte alls handla om fred eller soldater, det kan vara vad som helst. Men när det handlar om hårfärg, den rätta kärleken eller smink så väljer jag att blunda - man ska ju faktiskt ha rätten att välja själv, bestämma själv.

Nu får jag bara hoppas att just min hjärna fortfarande klarar av att sortera och inte gör något undermedvetet.

Har du vad som krävs för att ha en åsikt?

Gör testet här.

För några dagar sedan så läste jag om kamphundar, eller som AB valt att kalla det - Mördarhundar. Det har blivit mycket uppståndelse kring dessa hundar efter att en pojke blivit attackerad och att Danmark valt att förbjuda vissa hundraser.

Är detta rätt eller fel? Kan man verkligen förbjuda en hundras?

Jag anser att det är ägaren som uppfostrar och sköter om hunden, precis som med ett barn. Om man gör fel, inte bryr sig eller hetsar hunden så är det ju klart att det går mot attack, om man lär den det.

Varför ska man förbjuda en hundras när det oftast det är ägaren det är fel på?

Det pratas om 'hundkörkort', om det skulle funka så är det väll bättre än att utrota en ras helt och hållet.

Sen, naturligtvis så beror inte allt på ägaren. Man har nog avlat fram så mycket raser så någonstans blir det tokigt i deras huvuden. Man parar syskon, parar alldeles för mycket och blandar raser.

Jag kan inte hålla med om att man ska förbjuda kamphundar.

Det finns nog många lösningar på problemet förutom just det. Plågade hundar och de som far illa, blir uppfostrade på fel sätt ska tas bort från sin ägare och den kanske har möjligheten att få växa upp och må bra i ett bra hem.

Samma sak med uteliggare som har hundar, är det verkligen bra för dom hundarna? Är det inte vanvård så det sjunger om det?

Om hunden inte går att rädda - avliva den. Men jag tycker det är synd att man ska förbjuda en hundras för att vissa människor inte fattar att det är ett djur som man ska älska och ta hand om, inte uppfostra till att bli en mördarmaskin.

Det finns många söta kamphundar som är jätte gulliga och har bra ägare!

   Ibland känns det som att Sverige, media och människor drar alla och allt över samma kant, vad det än gäller.

Jag har mött alldeles för många hundar som INTE är såkallade kamphundar, utan 'vanliga', som bitit, attackerat och skällt när jag gått förbi/försökt hälsa på den.

Om du var med och röstade på den här frågan, varför sa du JA alternativt NEJ på denna fråga?

Världen är hemsk, jag ser det varje dag. Det är inte mycket att glädjas åt.

Här i Sverige lovar politikerna så mycket, men inget händer. Män våldtar och skadar, kvinnor kan inte hålla sams, det mördas åt höger och vänster och verkar vara ett medel man kan ta till om man är arg. Istället för att prata om det.

Lagarna, ska man skratta eller gråta?

Ingen gör något för uteliggarna, människor använder kokain som om det vore som att dricka vatten eller käka mat, poliser använder alltför ofta övervåld, vi går ständigt rädda och får springa hem så ingen hinner tar oss.

Vi ska lägga flera miljoner på ett bröllop - till en familj som redan är rika så det räcker till och blir över.

Vården kommer snart inte att finnas längre, vi bygger ett stort paradisbad istället för att hjälpa vårdcentraler, sjukhus, skolor och de äldre.

Människor blir diskriminerade över hur de ser ut och inte får jobb pga vikt eller dylikt. Vem är det som har bestämt att den människan inte gör ett bra jobb?

Hur ska vi överleva när de som ska ta hand om oss förstör landet?

Världen ser bättre ut genom smutsigt glas.

Detta får mig att fnissa för mig själv:

Stora biffiga män med hundbajspåse över handen

Tjejer som kollar på en jätte argt, för att sedan komma fram och ge en komplimanger

Gubbar som stör sig jätte mycket på hur man ser ut

Killar med raggningsrepliker som "gillar du rock eller....?"

Tanter som står och diskuterar med busschafförer att de visst borde få åka gratis!

Stora biffiga män med små hundar (tänk chihuahua)

När jag får roliga sms

När Leffe GW ger järnet i Efterlyst och säger sanningen

Tjejer som inte kan gå i klackskor (när de böjer på knäna)

När min mormor svär i varje mening

Små barn som glor på mig som att de har sett ett monster

Barn som pekar på mina piercingar och säger: vaaa äää dääääää?

Gamlingar som pekar på mina piercingar och säger: varför har du skrot i ansiktet???

*

En sak jag aldrig riktigt förstått är Sveriges lagar. Hur kan man få ett år och några månader för ett mord + överfall?

Jag menar mordet på 78a årige Inger som blev överfallen och mördad samt hennes man som också blev överfallen och slagen.

Att råna en bank, sno en bil eller dylikt kan man få höga straff för. Men att ta någon annans liv verkar inte vara lika hemskt.

Här har vi en kille som blir förbannad på två gamla människor UTANFÖR en affär, går lös på dom och bara behöver sitta ett år, och hans försvar tycker det är alldeles för mycket.

Att skada någon så denne mister livet, även fast det kanske inte var menat att bli så, det skiter jag i, man ska ha ett högt straff!

Medans vi får läsa i tidningen att människor får gå lösa efter att ha gjort sådana här saker, att de får nått år på fängelser, vad sänder vi för budskap? Hur kommer det se ut i framtiden?

Han, chefen på Röda Korset fick 5 år + några månader för att ha tagit 8 miljoner kronor. Det är väldigt fult gjort när det är just den organisationen, men det kommer aldrig upp i samma klass som mord. Varför döms han hårdare?

*

Att Mats Alm inte blev dömd för mord är för mig helt sanslöst. Vem tror på hans historia?

Nu kommer det även bli så att de drar bort tiden i häktet, så hans straff blir alltså inte högt. Alla vet vem denne Alm är, han kommer antagligen få fly från Sverige om han vill ha jobb och ett hyffsat normalt liv.

Varför kan man hänga ut honom, trippelmördaren Ragnar, innan de ens är dömda?

Och varför får vissa skyddad identitet även fast de är dömda?

*

Man verkar komma så lätt undan i ett land som Sverige. Jag kan gå och mörda någon och sen är jag ute efter 1-10 år. Och det är perfekt för någon som inte har ett hem, komma in på ett fängelse måste vara väldigt glassigt efter att det har kommit ut att det är mycket bättre än för gamlingarna som bor på ålderdomshem.

Nu tappade jag kanske den röda tråden lite, det finns så mycket man vill ta upp när det gäller Sveriges lagar, vilka som blir uthängda, vilket straff de får.

Ska man ha talets gåva med sig i rättsalen eller är inte ett liv så mycket värt när allt kommer omkring? Att sitta i fängelse ett år för ett mord och sedan komma ut, har man förändrats då?

"Fängelserna i Sverige har aldrig varit så fulla!" Nej, men skicka hem packet som inte kommer härifrån och ge de svenska fångarna högre straff och låt de leva på vatten och bröd. Ge de sjukt höga straff, om man mördar någon i USA kan man få 2000 år tex.

Eller skicka alla till en öde ö så får de göra vad de vill med varandra.

En ensam liten människa som mig kan inte göra mycket åt det här, men man kan reagera och fundera på det iallafall.

Något är ju helt klart fel.

Många som håller på stora lag, såsom AIK, Djurgården eller Hammarby blir klassade som huliganer - innan vi ens fått säga var egna mening.

Varför jag nu tog upp ett lag som Hammarby som inte ens är med i Allsvenskan är för att Stockholm's lag gör man hellre narr av än andra stora lag som Göteborg och Malmö.

När jag har på mig mina fina AIK kläder och grejer eller om personen märker på något sätt att jag håller på Gnaget så blir jag ofta kallad för huligan.

Men vad är då en huligan?

En huligan är en människa som utövar våld från supportergrupper med anknytning till sportevenemang, oftast i ett lands högre divisioner i en lagsport eller vid internationella lagsportevenemang.

Den som utövar våld i ett lag's namn, kallas då huligan.

Vad jag vet är jag inte en huligan. Jag skulle aldrig börja slåss i AIK's namn, göra illa en annan människa, förstöra för mitt lag - göra så att de får böter eller avstängning för publik, en publik som är där för att visa hjärta.

Så varför klassas man som en huligan för att man håller på ett Stockholm's lag? Fördomar.

Det finns så oerhört mycket fördomar bara om själva Stockholm, så varför ska det inte finnas om fotbolls/hockeylagen?

Nu säger jag inte att det INTE finns huliganer, jag har själv sett de på nära håll och det är inte så att man skulle gå fram till dom och sluta. De är väldigt aggressiva och våldsbenägna. Och de förstör sporten!!

Jag tycker det är så fult gjort av människor att kalla sig för supporter, att de älskar sitt lag för att sedan gå och göra upp för att slåss.

Det finns supportrar och det finns huliganer. Man får kalla sig något av det, men kan aldrig vara båda två.

En supporter kommer för att se sitt lag kämpa, en supporter älskar sitt lag i ur och skur, kämpar lika mycket som laget, sjunger, älskar. En supporter är där för laget, inte för att slåss.

En huligan är endast där för att slåss, göra upp. Denne tar bara på sig en tröja med ett märke och säger sedan att han är en stolt supporter, men skiter väll fullkomligt i det, det är en bra anledning för honom att få slåss senare på kvällen.

Huliganer drar ner så mycket på kärleken och de sprider ett mörker över sporten.

Och varför pratar bara människor om att det finns huliganer i Stockholm?

Det finns bråkstakar överallt, man måste bara hålla öronen och ögonen öppna. Det som är mycket tragiskt är att media oftast väljer att prata om Stockholm.

Det finns huliganer i Gais (Göteborgslag), Malmö, Helsingborg, u name it! Och varför ska de inte bli lika svartmålade som Stockholm's lag?

Meningen med detta inlägg är att ni som läser och alla andra måste inse den stora skillnaden på att vara en supporter och vara en huligan. Det finns en klick med idioter som bara vill slåss, men hundratals, tusentals riktiga fans och supporters som alltid kommer visa sin kärlek till sitt lag - utan att ta till knytnävarna!

*

Guld i ryggen, svart i sinnet - keep it black. AIK, mitt hjärta och blod.

Det har inte skett stora förändringar i mitt liv måste jag säga. Jag var en nyföding när mamma och pappa skildes så jag fattade ju inget av det, jag har i stort sett bott med mamma hela livet förutom några vändor med pappa när mamma jobbade natt i fyra år.

Jag har bott på samma ställe i hela mitt liv, jag har aldrig sett mamma bo tillsammans med någon kille, jag har själv aldrig varit med om någon stor förändring.

Tills nu.

Jag fyller snart 21 år och är med om den största förändringen i mitt liv so far.

Mamma's kille Staffan flyttar in hos oss.

Måste jag säga att det känns jävligt konstigt? Jag och mamma har alltid bott ensamma, jag har bara bott med en man tidigare och det är brorsan (ja jag räknar bort papsen nu). Det har alltid varit vår lilla familj och nu har den utökats.

Jag måste erkänna att jag varit jävligt bitter och arg, sur och en hemsk människa.

Jag vet inte hur mycket jag har att säga till om, eftersom jag trots allt är ganska gammal nu och egentligen borde ha flyttat härifrån.

Men det är en väldigt stor förändring i mitt lilla liv, att mammas kille inte bara är här ganska ofta, utan nu kommer vara här hela tiden och ha alla sina saker här.

Det är mycket som försvinner men samtidigt mycket som tillkommer. Vi kommer nog komma närmare varandra, skratta och ha kul ihop, men både jag och Staffan har starka viljor och åsikter så det kommer nog komma en tid då vi ryker ihop.

Men det ska vara så när man bor ihop.

I mitt lilla huvud har allt bara gått så fort. Det där inlägget om tandborsten känns som att jag skrev igår. Det känns som de nyss träffades. Det känns som det går så fort.

Men det som man hade så svårt att förstå när man var liten; så är det faktiskt mamma som bestämmer.

Och nu ska jag inte glömma att jag bara bestämde hux flux att mitt ex, Mathias, skulle bo här hemma.

Men är det samma sak?

Men jag vill nog att det ska funka, även fast hälften av mig skriker och inte förstår dessa förändringar. Jag måste nog inse att det tar tid sånt här, och jag hoppas ändå allt kommer gå bra, såklart.

Jag och Staffan i lägenheten i Solna. Och min underbart fina frisyr som alltid är så där snygg på morgonen.