Igår var det 9 år sedan Word Trade Center rasade ihop. De flesta kommer ihåg exakt vad de gjorde den dagen.

Själv var jag och mamma och kollade översvämningen som var här i Sundsvall för att sedan komma hem till brorsan och hans kompis som satt chockade vid tven.

Jag blir alltid på något sätt fascinerad av det här som hände för 9 år sedan, hur det kunde hända. Igår såg jag en dokumentär om detta, 102 minuter som förändrade America. Där får vi se hur det verkligen var, för den som var på plats. Man fick se hur människor var i panik, hur molnen kom emot alla, samtal. Tänk er om man varit där, shit så sjukt.

Jag tycker jakten efteråt var helt fel, den där smarta mannen Bush var helt tokig i krig och skulle naturligtvis döda alla. Vilken man till en viss del kan förstå.

Hur kan ens dessa män ta sig in i planen och begå detta?

Grädden på moset just nu är väl att de ska bygga en moské på Grand Zero. Det är som att sparka på en som ligger. Vilken jävla sätt att behandla offer och anhöriga, de som varit med om detta.

Även fast jag inte själv är amerikan är jag väldigt stolt över brandmän och poliser som gick in för sitt liv för att rädda andra. Det är värt allt och lite till, fast inte en moské.

Här nedan följer samtal för den där hemska dagen för 9 år sedan, jag kan inte ens tänka mig hur det ska kännas att få ett sådant samtal.

Hur många gånger har jag sagt att man blir kallad huligan när man säger att man är AIKare?

Som tidigare har jag ju skrivit om detta.

När man gillar något så får man ofta försvara det. Om du gillar en typ av musik eller klädstil eller vad som helst - det finns alltid människor som inte förstår sig på detta och måste kommentera, provocera - göra allt för att få dig arg. Eller påverka dig att byta smak.

Tänk er detta, att någon blir arg på något du gillar - gånger tusen. Så är det att vara AIKare.

Jag känner en mängd med olika människor som håller på olika lag, i olika sporter. Aldrig har jag sett icke AIKare blivit behandlade som ja, just jag blir i detta fall. Man kan ju även räkna med mamma och min bror, som jag ser blir behandlade på lika sätt som mig.

Det är något som gör att vissa människor blir så irriterade, arga, sura över när de får veta att jag håller på AIK. Vissa skämtar, det kan jag ta - det gör man när man håller på olika lag, men när det blir seriöst, när män skriker efter mig att jag ska åka hem till Stockholm (tydligen kan man inte heja på Sthlm's lag utanför just huvudstaden), varför fan i helvete jag håller på Gnaget och när de blir allmänt jätte arga och otrevliga - måste jag säga att det inte är så kul?

En människa ska aldrig behöva försvara sin kärlek, men man måste acceptera att alla inte håller med en. Det man vet vet man, det man mår bra av är bra, det man gillar ska man hålla sig till.

Men ibland blir man förjävla trött på att ens behöva försvara sig. Kolla inte på min tröja om du inte gillar märket.

Prata inte med mig.

Gå hem.

Om du är någon människa som verkligen stör dig på vad en annan människa gillar - varför orkar du ens slösa energi på detta? Vänligen berätta för mig, ge mig en rimlig anledning. Så kanske jag förstår.

Men att säga "jävla AIKare" räcker inte. Jag har hört det några gånger.

Och håll dig till det du må bra av, håll på ett lag du älskar, lyssna på musik du blir pirrig av, umgås med de som verkligen uppskattar dig -  kärleken har inga gränser. Och det kan gälla allt.

Precis så är min kärlek till AIK. Och den kommer ingen, någonsin kunna ta ifrån mig.

Ingen kan ju ha missat att det är val, även fast man inte har rätt att rösta än.

Det är reklamaffischer, tvreklam och debatter på tv. Politiker fiskar som fan för att få just din röst.

"Mer pengar till vården och till äldre, ändra miljön till det bättre, alla ska få ha ett jobb".

Så, hur mycket tror du av detta kommer att bli sant?

Jag har aldrig varit insatt i politik, jag har aldrig förstått det där med att en liten klick med människor visar sig i tv för att säga sin sak som de brinner för - men bara bråkar och skriker på varandra i slutänden.

Denna gång måste man iallafall vara insatt om man ska rösta. Och jag har alltid tyckt att om man får rösta - ska man göra det. Det är någon slags plikt, även fast man bara röstar blankt, då har man ändå sagt sitt.

Men, det lär dock bli svårt. Alla partier säger ungefär samma sak, smutskastar det andra partiet. Hur kul är det då, egentligen?

Själv ska jag rösta på ett mindre parti, som förhoppningsvis tar sig framåt.

Jag orkar verkligen inte med Reinfeldt eller Sahlin, stoppa ner dom i en korg och låt de skrika bäst de vill på varandra. Politik har förvandlats till något konstigt, oförståligt - ska det inte vara intressant och kul? Jag tycker inte det alls är konstigt att yngre människor finner det högst ointressant - det finns nog med drama i ens liv, vi behöver inte se politiker tjaffsa också.

Något jag blivit väldigt förvånad över det här valet är jakten på rasister. Man får inte säga något fel, allt ska vara korrekt - annars är man rasist. Ordet förbrukas ständigt och har ingen mening längre. Är du svensk - är du rasist. Titta bara på den här mannen i FP (tror jag det var, rätta mig om jag har fel) som vill förbjuda burka i skola och dagis, han blir utpekad rasist och helt plötsligt gynnar hans förslag SD.

Helt otroligt.

Yttrandefriheten i detta land är som helt bortblåst. Inte konstigt att de skakar huvudet åt oss i andra länder.

Jag hoppas (men tror inte det kommer att bli sant, tyvärr) att Sverige förändras när det gäller vården - både av äldre och i allmänhet, hjälpa utsatta - som inte har jobb eller tak över huvudet, hjälpa ungdomar med skola och jobb (något det inte pratats om något detta val), att miljön förändras och att invandrarpolitiken förändras.

Och detta behöver man pengar till. Pengar som inte finns.

Medans vår kära statsminister lever flott på 100.000 kronor i månaden, betalar sin hemtjänst 50 kronor i månaden, varför ska han orka bry sig?

Nej, jag har fått nog, men rösta ska jag!

Och kanske, kanske vi får se en förbättring. Man ska alltid vara postitiv, eller hur var det nu...?

Bra budskap på godispåse.

Man kan bli upprörd över många saker, man kan fundera och ha sina egna åsikter.

Men rätten över min egna kropp kan ingen ta ifrån mig. Jag får faktiskt göra vad jag vill. Utan att människor ska diskriminera mig, frysa ut, mobba eller tycka att jag gör fel. Det jag gör - gör jag för min skull.

Alla tycker inte lika, så är det och så kommer det alltid att vara. Man har åsikter, sådant man brinner för, något man vill förändra, något man vill att andra ska ta del av.

Men när går det för långt?

Ska inte en kvinna få bestämma över sin egna kropp, få avgöra själv vad som är bäst för henne?

Sug på denna rubrik ett tag: Lastbil kör runt med bilder på döda foster.

Vad tror ni det handlar om?

Ja, ursäkta språket, tokjävlar som är emot abort.

Ska inte abort vara något bra? Är det inte bra att det finns?

Tänk er om en kvinna blir våldtagen och blir gravid. Tänk er en kvinna som är så ung, hon är fortfarande barn själv, och blir gravid. Tänk er en kvinna som har drogproblem, och blir gravid. Tänk er en kvinna som blir gravid, och helt enkelt inte finner att stunden är inne för att ha barn just nu.

Är det inte bra att man kan göra abort?

Visst, man ska vara försiktig, det gäller liv. Men, man ska ändå ha rätten över sin egna kropp och ingen ska säga något om det.

Varför är ni emot abort?

Helt ärligt vet jag inte riktigt vad jag ska skriva, det är förbryllande. Sverige är ett land där man själv ska få bestämma, ska vi gå bakåt i tiden - istället för framåt?

"En stor lastbil, prydd med bilder på aborterade foster rullar fram genom Sverige. Avsändaren är organisationen Människorätt för ofödda, MRO, som protesterar mot den fria aborten.

Fostrets huvud saknades, och tarmarna hade slitits ut. Texten ”Abort är mord” och ”Alla har rätt till ett liv” prydde bilen."

Tokjävlar.

Dessa artister är nominerade till Rockbjörnen. Jag förstår inte riktigt varför det kallas Rockbjörnen då det mest innehåller pop. När folket fick vara med att rösta på vilka som skulle vara med såg min lista ut ungefär såhär: Thåström/Rammstein/Johnossi osv..

Dessa tycker jag ska vinna (fettext):

Årets kvinnliga liveartist

Robyn

Melissa Horn (och hon är......?)

Amanda Jenssen

Anna Bergendahl

Agnes

Årets livegrupp

Kent

Mando Diao

Hoffmaestro & Chraa

The Ark

In Flames

Årets svenska låt

Från och med du – Oskar Linnros

Keep on walking – Salem Al Fakir

Unstoppable – Ola

Nothing without you – Mando Diao

Manboy – Eric Saade (skojar ni....?!)

Årets genombrott

Oskar Linnros

Eric Saade

Anna Bergendahl

Justin Bieber

Andreas Grega

(båda är lika mycket värda priset)

Årets manliga liveartist

Salem

Oskar Linnros

Lars Winnerbäck

Eric Saade

Ola

Årets konsert

Tokio Hotel

Mando Diao

Lady Gaga

Kent

Lars Winnerbäck

(jag var inte på någon, men rösta måste man göra ändå)

Årets utländska låt

Tokio Hotel - World behind my wall

Lady Gaga - Bad romance

Justin Bieber - Baby

Lady Gaga - Telephone

Lady Gaga - Alejandro

Årets festival

Peace & Love

Getaway

Sweden rock

Metaltown

Arvika

(och varför var inte Sonisphere med?! Getaway vinner för de fick dit Slash).

Jag blir så där oerhört less och arg när människor blir så upprörda när kvinnor tar för sig i livet och gör sånt som man inte ska göra som tjej (ja man kan tro att vi lever på 1800talet ibland). Jag tycker bara det är ballt om en kvinnlig artist tar sig i skrevet, har provocerande texter och gör sådant som man oftast ser en man göra. Sen kan man diskutera var gränsen går, för ibland blir det ju bara vulgärt. Och enligt mig gäller det både män och kvinnor.

Men varför är det så att man inte höjer på ögonbrynet om en man juckar mot en kvinnlig dansare, att han sjunger om att sätta på massa brudar och tar sig i skrevet, visar fingret - men om en tjej gör det, ja då är det så himla hemskt. De gör samma sak - men det blir behandlat på olika vis.

Allt fler tjejer och kvinnor gör revolt, bryr sig inte vad någon tycker (i synnerhet män) och det ska vi fortsätta göra, gör sånt som man tycker själv är bra och man mår bra av. Sen ska man skita i resten.

En stark tjej med skinn på näsan är oerhört jobbigt, både för andra brudar och killar.

Nu låter detta som ett mycket feministiskt inlägg, pointen är den att kvinnliga artister vs. manliga får ta olika mycket skit, blir så olika behandlade - bara för vilket kön de råkar födas med.

Men sen är ju idealen väldigt sjuka, att femtonåringar går halvnakna och så, att provocera med hjälp av sin kropp tycker jag inte alls om, man ska vara stolt över den, men vad kommer folk att komma ihåg om en om man går i minimala kläder? Hur duktig man var på mattelektionerna? Don't think so...

Den här bilden på Rihanna tycker AB är väldigt hemsk.. Har vi inte sett värre saker?

Eller är jag så matad med allt att jag inte ens orkar reagera?

Rihanna är en tjej som kan vara väldigt provocerande, med både kläder och attityd. Men jag gillar henne extremt, hon gör det på ett sånt snygg sätt (tillskillnad från tex Britney Spears och Christina Augilera som bara visar hud). Rihanna får ta sig lika mycket i skrevet som en man, vad är det egentligen som är så provocerande med det? Egentligen?

Nu har jag precis börjat läsa en ny bok, jag har tänkt läsa den här jätte länge men det har lixom inte blivit av.

Redan efter några sidor är jag fast, trots att det handlar om hemskheter så måste man ändå läsa om det. Och jag fattar fortfarande inte hur sånt här kan hända, hur kan unga tjejer välja att sälja sig själva? Hur kan män välja att köpa sex och kränka kvinnor?

I landet lagom så väljer vi hellre att blunda för sånt här, än att ta tag i problemen. I vårat land så önskar vi så högt att detta inte ska finnas, men det finns nog så mycket att vi skulle vilja spy inälvorna ur oss.

Att tillochmed människor som vi ska lita på, poliser och politiker gör sånt här. Ja, vem ska vi då lita på?

Jag drar alla som köper sex över samma kant; jävla äckelgubbar. Och oftast är det inte normalt sex det handlar om, nej, här har vi renodlade knäppisar som tänder på att göra illa en annan människa.

Hur hemskt det än är så är det bra att läsa om det, att inte glömma bort. Det är bra att det finns människor som vågar berätta och att andra människor får ta del av detta.

Jag önskar och hoppas att dessa tjejer och kvinnor får uppleva riktig kärlek någon gång i livet, att det inte bara finns massa hemska gubbar.

"14 år till salu är den sanna historien om hur en ung och på ytan helt normal och välanpassad svensk tjej rasar ned i nätprostitution och djup förnedring utan att omvärlden märker någonting. Och hur hon kommer upp ur sitt helvete igen. Att kalla boken för engagerande är att ta i på tok för litet. Alla som hittills läst 14 år… lägger den ifrån sig med en rysning och en önskan om att ingenting sånt här skall hända någon igen. Någonsin. Men också en beredskap för hur signaler skall tolkas och vad man faktiskt bör och kan göra som vuxen om en ungdom i närheten hamnar på glid. Detta är med andra ord en bok som alla vuxna och inte minst tonåringar själva verkligen bör läsa."

Igår såg jag en dokumentär om Michael Jackson, som hette "gone too soon".

En journalist skrev att Michael skulle dö inom ett halvår - ett halvår senare var han död, samma journalist gjorde den här dokumentären. Han följde popstjärnan i 5 år, han ville bevisa att Michael var pedofil men fick sedan en helt annan syn på det hela. Man får se vad den här journalisten, Ian Halperin, tror dödade Jackson, hur hans liv såg ut och vilka vänner/ovänner han hade.

När nyheten kom om hans död, hade jag varit ute och rumlat. Jag fattade inget av det jag läste, efter cirka en halvtimme förstod jag att någon Jackson hade dött.

Nästa dag sågade jag honom till fotknölarna, även fast det bara var några rader.

Jag har själv ingen relation till Jackson, jag tycker vissa låtar är bra, vissa är dåliga. Med en gnutta rock'n'roll så hade det blivit mycket bättre (som det skulle ha varit när man ser på This Is It!). Jag har däremot en relation till hans kläder, jag älskar hans val av det relativt enkla: en vit skjorta, svarta jeans och snygga armband och skärp. Och den där hatten.

Jag tycker att det är så märkligt med alla operationer, hans barn, alla rykten, hur han uppträdde när han var hemma. Vilken normal man klättrar i träd, leker bara med barn - om man inte har varit med om något hemskt, eller blivit borttagen sin barndom.

Jag tycker synd om Michael Jackson.

I dokumentären fick man se hur många som utnyttjade honom och gör det än, även fast han är död. Hur man kom på rykten och försökte skada honom.

Jag har fått en annan bild av honom som stjärna, hur han var på scenen och hur han älskade musiken och dansen.

Men jag blir ändå inte klok på honom som person; det måste ha suttit en skruv lös. Någonstans.

Jag antar med den stjärnstatusen han hade, att man inte kan vara normal.

För ett år sedan fick han äntligen frid från alla pengahajar, ovänner och de som ville honom ont. Hjärtat orkade inte slå och en hel värld sörjde honom.

Han var stor, men inte för mig.

Så - var han pedofil? Det tar han med sig till graven, jag själv tycker allt verkar så konstigt.

Om du själv är osäker - kolla på Gone to soon. Visst klarade han sig från att bli dömd, han hade pengar, han var berömd. Då är det lättare. Men man får även veta hur en av papporna planerade att göra detta, för att få pengar.

*

Michael Jackson - mannen jag aldrig kommer bli klok på.

Första gången jag såg Dirty Diana videon, och hörde låten. Var idag. Sjukt snygga kläder, älskar gitarren.